När alla gränser försvinner

Jag har i åratal försvarat sociala medier och deras roll i fråga om att demokratisera samhällsdebatten. Visst, debattklimatet har blivit hårt. Visst, det är lätt att sprida lögner och desinformation. Visst, det leder till en ”förbubbling” där man främst ser innehåll som folk man delar uppfattningar med delar.

Trots detta har jag ändå alltid hävdat att fördelarna överväger nackdelarna. De sociala medierna har demokratiserat det offentliga samtalet och politiken. De har gett kanaler för massor av människor att dela information och uttrycka sina åsikter och blivit kanaler för direkt kommunikation mellan beslutsfattare och väljare. Samtidigt har de skapat forum för debatt och kommunikation mellan människor över hela världen.

Jag är fortfarande övertygad om att fördelarna överväger nackdelarna. Men under den senaste tiden har min frustration vuxit över hur hela vår debattkultur på sociala medier nu har blivit helt … gränslös. Att allt från politiskt aktiva personer med invandrarbakgrund till tonåringar som aktiverat sig i klimatrörelsen måste stå ut med dagliga trakasserier och mobbning är ett demokratiproblem som måste tas på större allvar. Inte en enda människa kan eller ska behöva vänja sig vid att dagligen ta emot hot och förödmjukelser, fast politiker måste vara beredda att stå ut med kritik och offentlig debatt.

Det senaste exemplet var den sannfinländska politikern som på Twitter delat bildmaterial på två grisar, som han namngett efter den socialdemokratiska politikern Abdirahim Husu Hussein och Vänsterförbundets Suldaan Said Ahmed. Samma politiker skrev även att vänsterns politik börjar se ut så att vissa snart kommer ”att bli förda bakom bastun”, vilket är ett våldshot.

Hur reagerar då Sannfinländarnas ordförande när medierna ber om kommentar gällande den partiaktivas våldsbejakande rasism? Med att säga att han inte har något behov av att kommentera saken. Och hur reagerar då medierna? Inte alls!

Inget annat parti i Finland skulle behandlas så här slapphänt i offentligheten i ett dylikt fall. Partier är breda organisationer och Sannfinländarna är inte det enda partiet i Finland som råkat ut för skandaler kring enskilda partiaktivas uttalanden på sociala medier eller brottsdomar. Jag har själv som partiledare varit tvungen att hantera dylika situationer. Skillnaden mellan hur olika partier hanteras är dock alltför stor. I andra partier har arbetstagare sagt upp sig, fullmäktigemedlemmar uteslutits ur grupper och varningar samt andra typer av sanktioner utdelats. I Sannfinländarnas fall konstaterar partiledaren helt krasst att han inte ser anledning att kommentera saken, och följdfrågorna samt kommentartexterna om hans agerande uteblir.

Debattkulturen på sociala medier är ett demokratiproblem, och vi har alla ett ansvar för förändring. Det ansvaret bärs inte genom tystnad och avsaknad av kommentarer. I synnerhet bärs det inte om vi blir så avtrubbade av ständiga skandaler att vi slutar ställa obekväma frågor till dem som vill undvika hela ämnet.

”Debattkulturen på sociala medier är ett demokratiproblem, och vi har alla ett ansvar för förändring.”