Mycket väsen för väldigt lite
Wendy fokuserar på flickan som stått i skuggan av Peter Pan. Stundvis är det visuellt slående, men för det mesta saknas överraskningen och explosiviteten i det sagolika världsbygget.
DRAMA
Wendy
★★☆☆☆
Regi: Benh Zeitlin. Manus: Benh Zeitlin, Eliza Zeitlin. Foto: Sturla Brandth Grøvlen. I rollerna: Devin France, Yashua Mack, Gage Naquin, Gavin Naquin, Shay Walker.
Benh Zeitlin gjorde ett överraskande stort avtryck med sin ambitiösa debutfilm Beasts of the Southern Wild (2012), en sprakande berättelse om en sexårig flickas äventyr i ett apokalyptiskt Louisiana. I Wendy återvänder regissören på många sätt till samma fantasilandskap – en plats av magisk realism befolkad av barn, berättad ur en ung flickas perspektiv.
I mycket breda drag är Wendy ett återberättande av J.M. Barries klassiska Peter Pan, men med fokus på Wendy, flickan som ofta fått stå i skuggan av pojkarnas äventyr. Berättelsen tar sin början på ett järnvägshak i den amerikanska södern där Angela Darling (Shay Walker) jobbar och bor tillsammans med sina tre barn, Wendy (Devin France) och tvillingpojkarna James och Douglas (Gavin och Gage Naquin).
Wendy har inte lyckats glömma en figur hon såg springa uppe på ett förbipasserande tåg när hon var riktigt liten, och när figuren uppenbarar sig igen en natt flera år senare väcker Wendy sina bröder och hoppar på tåget. Figuren är såklart Peter Pan, här en liten pojke i sliten kavaj och dreads spelad av Yashua Mack. Peter tar barnen till Neverland, en vulkanisk ö där barn aldrig blir vuxna så länge de håller sorgen borta.
Magisk plats med svarta
Det är inte mycket av Barries originalberättelse som hittat in i denna nyversion – visserligen uppenbarar sig Kapten Krok från oväntat håll, men Zeitlin avvarar både Tingeling och krokodilen. I stället finns här en enorm fisk, genomskinlig och självlysande, som barnen kallar Modern och som verkar vara källan till den eviga ungdom barnen på ön så desperat försöker hålla fast vid.
Det är ett bra exempel på Zeitlins förmåga att bygga världar där magiska element ter sig naturliga och vidunderliga på samma gång. I Wendy försöker han hela tiden hitta till den platsen, varje scen fylls med rekvisita för att vara en Stor och Magisk Stund, men berättelsen går på tomgång och det är svårt att än en gång blunda helt för det faktum att Zeitlin, en vit man, gör film om hur magiskt det är med platser befolkade av svarta.
Visuellt slående
Precis som i Beasts har Zeitlin valt att jobba med barn utan skådespelarbakgrund och Devin France i titelrollen är ett fynd. Men klungan av barn, med Peter i spetsen, förblir en klunga, svåra att skilja åt eftersom de saknar utmärkande drag. Deras rebelliska utbrott för främst tankarna till Where the wild things are och får en att sakna både Spike Jonzes mörker och Karen Os lyhörda soundtrack.
Zeitlin lägger all energi på sitt sagolika världsbygge och verkar hoppas att hans egen övertygelse om berättelsens magi ska vara tillräckligt för att fånga även åskådaren, en förhoppning som tyvärr inte ger utdelning. Stundvis är Wendy visuellt slående, men för det mesta är den ett skal, fyllt av samma ingredienser som Beasts men utan känslan av överraskning och explosivitet. Trots att det gått åtta år sedan debuten får en känslan av att Zeitlin knappt rört sig framåt alls.