Storskaligt och amerikanskt i Doug Aitkens Los Angeles
Konstnären Doug Aitkens videoverk kräver mycket utrymme men man hinner aldrig bli uttråkad, skriver Helen Korpak
Den amerikanske konstnären Doug Aitken hör till det slags väletablerade internationella aktörer som främst verkar i stor skala: det är filmproduktioner som utmynnar i enorma projektioner, dyrbara installationer som ofta är platsspecifika, noggrant konstruerade skulpturer eller multimediehelheter som kräver mycket tomt utrymme kring sig. Aitken är helt enkelt den sorts konstnär vars konst vinner på att visas institutionellt eller i ett sterilt vakuum: ju mindre intimitet, desto bättre.
Detta slags konst kan när den är som bäst vara emotionellt överväldigande i sin grandiositet, då den har potential att kännas som en portal till en parallell verklighet. Superkändisen Olafur Eliasson arbetar mycket med att försöka få till stånd just en sådan respons hos betraktaren, och även Aitken tycks söka ge sin publik en eskapistisk och monumental upplevelse. När hans konst nu ställs ut på Kiasma står det klart hur mycket som behövs för att åstadkomma detta – museets rymliga översta våning har i princip bara utrymme för ett enda verk. Videoinstallationen SONG 1 (2012/2015) flankeras visserligen av några andra verk, men dessa utgör helt och hållet utfyllnad.
Även i så här pass begränsad mängd sväljer Aitkens konst allt utrymme kring sig, och museets lokaler känns plötsligt små. Så är det med all konst som aspirerar på att vara glassig och perfekt: omgivningen och kontexten ska vara felfri och tom, som ett laboratorium. I sådana omständigheter är det som betraktare svårt att bli berörd, trots att det är just det slags reaktion som tycks eftersträvas.
Romantisk låt
Utställningen I Only Have Eyes For You tar sitt namn från det centrala verket SONG 1:s soundtrack, som även utgör videoinstallationens ryggrad. Sången som titelns SONG refererar till är en gullig romantisk låt som ursprungligen skrivits för Hollywoodfilmen Dames (1934) men som levt vidare i otaliga coverversioner. I Aitkens film sjungs och spelas den trallvänliga gamla schlagern på ett antal olika sätt av ett antal olika personer, och däri ligger i princip hela dess koncept.
SONG 1 utmärker sig genom att vara en film man kan stiga in i, eller i alla fall omge sig med. Den projiceras i 360 grader på en stor, cirkelformad skärm, och kan ses både från skärmens insida som dess utsida. Valet av form kommer sig av att verket ursprungligen projicerades på fasaden av Hirshhornmuseets rotunda i Washington D.C. Det är helt uppenbart att den första inkarnationen av verket hade potential att förtjusa, och att den anpassade projektionen som nu visas inomhus är en urvattnad version. Att röra sig fritt i en trädgård medan man hör en ljudmatta präglad av harmonisk sång och får se färgmättade projektioner på en brutal betongvägg, det är något annat än att befinna sig i en tom sal och stirra på en skärm.
På Hirshhorn var SONG 1 en del av en storslagen omgivning, men som projektion visad inne i ett museum står filmen på lite skakiga ben. Man har hunnit bli van vid att konstnärer säljer sina förmågor till kommersiella aktörer: Nan Goldin fotograferar för Vogue, David Lynch designar för Dom Perignon, Marina Abramovi regisserar modeshow för Givenchy. Mot den bakgrunden känns Aitkens film stundvis som en parfymreklam: mycket atmosfär, lite substans.
Hypnotiserande audiovisuell stimulans kan i sig vara substantiellt, och bäst är SONG 1 när den med sin enkla uppbyggnad uppnår meningsfullhet. Detta sker i stunder då sången hörs i stämmor och harmonier, och man blir varse hur fysiskt människokroppen reagerar på ton och klang. Imponerande i den drygt halv timme långa loopande filmen är också dess klippning, som är rytmisk och intensiv utan att vara hysterisk eller hetsig. Bildmaterialet består av närbilder och kalejdoskopliknande mosaiker, av färggranna porträttliknande tagningar och vyer över oändliga motorvägar. Allt flyter fram i takt med musiken, och man hinner aldrig bli uttråkad.
Ingen klaustrofobi
Doug Aitken är född i Kalifornien
och bosatt i Los Angeles. Det syns i hans konst. SONG 1 känns som en hyllning till LA, och trots avbildningar av bilköer och trötta diners som en ganska okritisk sådan. Man är tvungen att dra på munnen när musikern John Doe dyker upp i filmen, kväkandes fram I Only Have Eyes For You – hans gamla punkband X är nämligen känt för sin sång Los Angeles (1980) som handlar om en rasistisk kvinna som ämnar lämna LA.
I SONG 1 känner ingen klaustrofobi i änglarnas stad, inte ens de fabriksarbetare som är med på ett hörn innan de byts ut mot en glad Tilda Swinton, eller de som sjunger medan de sitter fast i Los Angeles berömda trafikstockningar. Kanske är det dock en bra sak: Aitken vill eventuellt säga att det går att vara till freds, att man ibland bara behöver sjunga lite och inte tänka över saker så mycket. På så sätt påminner Aitkens film om Ragnar Kjartanssons The Visitors, som visades i samma utrymme på Kiasma för ett år sedan. Det är lite glättigt, lite vardagspatos, och väldigt lätt att problematisera. Potentiellt är det förlösande, men främst är Aitken kanske teflon.