Maria Sids Risto Rappare är lätt och lekfull
Handlingen och karaktärsutvecklingen får mera utrymme än vanligt när Maria Sid debuterar som långfilmsregissör med en ny barnfilm i den populära Risto Rappare-serien.
BARNFILM/MUSIK Risto Rappare och en falsk Vincent
HHHII
Regi: Maria Sid. Manus: Sinikka Nopola, Tiina Nopola, Josefina Rautiainen, Maria Sid. Foto: Robert Nordström. I rollerna: Silmu Ståhlberg, Lumi Kallio, Minka Kuustonen, Ylermi Rajamaa, Kristiina Halttu. 86 min.
Risto Rappare är Lasse-Majas detektivbyrå och Sune på finska, en filmoch boksvit som får barnfamiljer att gå man ur huse.
Men med det inte sagt att Sinikka och Tiina Nopolas rödhårige pojkvasker skulle ha mycket till övers för det traditionella kärnfamiljsstuket. Nej, Risto (Silmu Ståhlberg) bor med sin moster, tant Rauha (Minka Kuustonen). Och när hon är ur spel träder en annan stollig tant, argbiggan Elvi (Jenni Kokander) in i bilden.
Risto Rappare och en falsk Vincent (Risto Räppääjä ja väärä Vincent) är den i ordningen åttonde filmatiseringen, och som så ofta är det Iiro Rantala som skrivit musiken, vilket innebär att filmen stundvis frilansar som musikal.
Vincent står inte helt överraskande för konstnären Vincent van Gogh. Det är Rauha Rappare som får höra att det här med konst är bra för ett barns utveckling. Och eftersom Ristos konstsyn börjar och slutar med Kalle Anka är det konstmuseet nästa.
Fram åker snart även penseln och målduken, varpå Risto, som vanligt i sällskap av bästa kompisen Nelli (Lumi Kallio), ger sin syn på van Goghs verk Stjärnenatt.
Slutresultatet är inte fy skam och när Rauha av ett medium sedan får höra att det ska finnas ett geni i hennes bekantskapskrets blir hon övertygad om att Risto – med sin röda lugg och solhatt – är en pånyttfödd Vincent van Gogh!
Vuxna kontra barn
Det är upptakten till ett äventyr där den aspirerande konstnären kommer i kontakt med ett radarpar (Kristiina Halttu och Mika Nuojua) som sysslar med konstförfalskningar. Skyll på tant Rauha som i vanlig ordning får det mesta om bakfoten.
För regin står den här gången långfilmsdebutanten Maria Sid som förvisso har ett begränsat handlingsutrymme. Mycket är givet från tidigare, varför byta ut ett vinnande lag?
Men med glädje noterar man att Sid inte hakat upp sig på de visuella och scenografiska markörerna. Det gör att handlingen och karaktärsut
vecklingen får lite mera utrymme än vanligt, dock så att musiken med jämna mellanrum punkterar den dramatiska framåtrörelsen.
Lite fyndigt är också att grannen Lennart Lindberg (Ylermi Rajamaa), en annan gammal bekant, här framställs som en fattigmans James Bond, komplett med förmodade biljakter och annat skoj.
Sedan kan man ju tycka att vuxengenerationen får onödigt mycket utrymme på de knipsluga barnens bekostnad. Och jo, i filmen finns ett par musikalnummer som känns något malplacerade.
Men okej, det är randanmärkningar på filmens väg till kioskvältarhimlen. Ett varumärke är ett varumärke även inom barnkulturen, vad man än må tycka om den saken.