Den goda viljan räcker inte långt
Nimby är en inhemsk svart komedi där alla på en liten ort framstår som lika goda kålsupare. De satiriska slängarna faller platt till marken och finslipningen saknas.
DRAMA/KOMEDI
Nimby
HHIII
Regi: Teemu Nikki. Manus: Jani Pösö och Teemu Nikki. I rollerna: Susanna Pukkila, Almila Bagriacik, Elias Westerberg, Mari Rantasila, Antti Reini. 94 min. F12
Nimby står för ”not in my backyard”. På redig svenska: vi vill inte veta av några flyktingar, missbrukare, psykvårdspatienter eller andra suspekta element i våra hemknutar.
Och eftersom filmen kretsar kring två lesbiska tjejer, Mervi (Susanna Pukkila) och Kata (Almila Bagriacik), kan man anta att inte heller de sexuella minoriteterna står särskilt högt i kurs. Åtminstone inte på landsbygden som nu står i tur för det Helsingforsbaserade kärleksparet.
För manus och regi står Teemu Nikki som man aldrig riktigt vet var man har. Där Lovemilla, filmen och tv-serien, var mer än lovligt kass var Armomurhaaja/Euthanizer en utomordentligt intressant och provokativ sak.
I Nimby fortsätter Nikki att gäcka sin publik genom att vända spegeln mot alla och envar. Det säger sig självt att Mervis mamma och pappa (Mari Rantasila och Antti Reini) blir paffa när dottern dyker upp i sällskap av en käresta som dessutom råkar ha iranska släktrötter.
Föräldrarnas beteende gör Mervi om möjligt ännu mera upprörd. Det visar sig nämligen att mor och far sysslat med både ett och annat i sängkammaren. Och kulturkrigen slutar inte där.
Flyktingförläggningen på orten har retat upp bygdens egna söner, bland dessa Mervis expojkvän, nynassen Mika (Elias Westerberg) och en miniführer som gestaltas av Matti Onnismaa. Sedan är det bara en tidsfråga innan det hettar till.
Platt fall
Den därpå följande belägringen kanske för tankarna till Sam Peckinpahs
Straw Dogs, men Nimby är snarare en satir och svart komedi där alla framstår som lika goda kålsupare.
Ifall man vill säga någonting gott om slutresultatet skulle det i så fall handla om det upprop som Mervi med Teemu Nikkis goda minne drar till med i stridens hetta: ”Vi måste inte älska varandra, vi måste inte ens gilla varandra. Däremot får vi (fan) lov att tolerera varandra.”
Väl rutet, även om filmen som sådan lämnar mycket övrigt att önska. De satiriska slängarna faller platt till marken och det är inte så vasst och giftigt som man har rätt att förvänta sig.
Det är bara inte tillräckligt att Onnismaas främlingsfientliga härförare har ett gott öga till sojakorv. Eller att jazztobaken är en hit även bland församlingsmedlemmar. Eller att alla gökat med alla, oavsett politiska sympatier.
Finslipningen saknas och det finns gott om grus i maskineriet.