Jobbet fortsätter med tilltagande intensitet
Jukka Tiensuu ger sällan intervjuer. Men när han belönas med ett stort pris för sitt livsverk känner han sig illa tvungen.
Hela livet har tonsättaren Jukka Tiensuu varit genuint ointresserad av karriärbygge.
När han gett intervjuer, har han oftast gjort det för att hjälpa en vän eller en festival. Efter 70-årsintervjun 2018 tänkte han att nästa skulle bli av om tio år.
I och med Wihuris stora Sibeliuspris på 150 000 euro som han tilldelades på fredagen har han fått ompröva sitt beslut.
När vi möts är jag framför allt nyfiken på vad som upptar Jukka Tiensuus tankar just nu. Siktet är inställt på framtiden och framtiden är i nuet.
– Jag menar inte nödvändigtvis nuet i form av kaffekoppen framför mig, men de projekt jag har framför mig de kommande åren.
Framtidsplanerna förefaller inte särskilt exakta, åtminstone röjer han inga detaljer om dem. Vi talar inte om specifika beställningar eller uppslag, utan om ett abstrakt forskningsarbete, där han återgår till elementära frågeställningar om ljudets fysikaliska egenskaper och musikens väsen.
Det är ett letande och sökande. Och finner han någonting, införlivar han det i sin tonkonst i en eller annan form senare. Forskningsarbetet är som pionjär- eller underrättelseverksamhet, i det avseendet räknar han sig hellre som avantgardist än derrièregardist.
Som utövare säger han sig tilltalas mera av att öva än uppträda, kanske för att det förra ligger närmare forskningsarbetet medan det senare ligger närmare rapportering av färdiga resultat. Oberoende ska arbetet få ha sin gilla gång, även om han själv är otålig att komma vidare.
Mångfaldigt prisad
Jukka Tiensuu har fått flera musikpris tidigare, bland annat Bergmanpriset, Teostopriset och Statens tonkonstpris. I och med Wihuris Sibeliuspris hamnar han sida vid sida med namn som Benjamin Britten, Paul Hindemith, Dmitrij Sjostakovitj, Erik Bergman, Joonas Kokkonen och Aulis Sallinen samt, bland senare pristagare, György Ligeti, Magnus Lindberg, Per Nørgård, Kaija Saariaho, György Kurtág, Harrison Birtwistle
och senast Unsuk Chin. Ur ett internationellt perspektiv betyder det att fler personer kan få upp ögonen för ett namn som hittills inte fått närmelsevis lika mycket uppmärksamhet som en Saariaho eller Lindberg. I en finländsk kontext betyder priset att Tiensuus position som tonsättare uppskattad över generationsgränserna ytterligare befästs. Verk ur hans omfattande produktion, orkesterverk lika väl som kammarmusikverk, har sedan tidigare spelats flitigt av orkestrar och på festivaler.
Prismotiveringen kryllar av ord och fraser som säger lika mycket om formulerarna och deras värderingar som om pristagaren själv. Det talas om en "konsekvent omutlighet" och ett "kompromisslöst tonspråk", "ren glädje, till och med humor". Tiensuu uppges ha skapat ett "rikt, igenkännligt och särpräglat musikaliskt uttryck" samtidigt som han besitter en "gedigen kännedom" om flera traditioner.
Lobbade för ny musik
Om Tiensuu knappt har lagt två strån i kors för framhävandet av den egna karriären, har han gjort desto mer för sina kollegers. Så inte minst när han efter åtta år utomlands på 70-talet återvände till Helsingfors och konstaterade att den nya musiken helt saknades på konsertprogrammen.
– Jag hade vant mig vid att ny musik framfördes här och där. Men ingenting av det sågs i Finland, framför allt inga uruppföranden.
Han ville åstadkomma en förändring, men utgick inte från att någon annan skulle förverkliga den, så han började organisera konserter själv. Han grundade Helsingforsbiennalen (sedermera Musica Nova) och Musik i tiden-festivalen i Viitasaari och lobbade för att mera ny musik skulle spelas av orkestrarna.
– Exemplets makt är alltid starkast och jag tänkte att andra också skulle haka på. Men vad som hände var att allt fler kontaktade mig. De ville grunda föreningar och ha mig som ordförande. Det var en skrämmande tanke.
Mångsidigt musikerideal
Tiensuus rädslor handlade framför
allt om att en enskild persons estetiska preferenser skulle bli dominerande i ett musikliv också i övrigt präglat av sekterism. Att det egna skapandet skulle bli lidande av ett alltför splittrat musikerjag eller alltför många alltför tidskrävande åtaganden oroade honom ändå aldrig.
– Mitt ideal har alltid varit en musiker som gjort lite av varje. Oberoende av om jag spelat, komponerat, planerat konsertprogram eller festivaler har jag upplevt de olika verksamheterna som berikande.
Tiensuu har liten förståelse för folk som inte säger sig ha tid för det ena och andra. I stället jämför han med Johann Sebastian Bach, som verkade finna tid för att undervisa latin, leda körer, skriva nya verk och spela i gudstjänsten varje söndag fast han uppfostrade ett tiotal barn.
– Om man tänker sig att man komponerar några timmar varje dag, ser man att det blir ganska mycket tid över för annat.
För Tiensuu är största skillnaden mellan att vara 30 och 70 att det inte längre går lika snabbt att växla mellan de olika rollerna.
– Annars känner jag mig precis likadan som i min ungdom.
När han betraktar dagens musikliv ur ett historiskt perspektiv iakttar han en underlighet: att så många tonsättare vill specialisera sig och bli enbart tonsättare.
– Under min tid har medlemsantalet i tonsättarföreningen mer än fyrfaldigats. Vi har fondpengar, statliga stipendier och studiestöd.
Många tonsättare kommer till dukat bord. Ändå hör vi dem som i offentligheten klagar på hur svårt det är att vara tonsättare i dag. Det är som om de glömde att Bartók, Stravinsky och Hindemith försörjde sig huvudsakligen på annat än kompositionsverksamhet.
Verkar i nuet
Om Tiensuu är berömd för att hålla inne med egna utsagor om sin musik, har hans korthuggna och ibland mångtydiga verktitlar som Lume, Halo, Koi, Puro, Missa, Rack, Kalaasi, Blood och Beat inte sällan bjudit humoristiska inkörsportar till musiken.
När jag tänker på mina bästa upplevelser av musiken tänker jag framför allt på verken som med snärtiga och lekfulla ekoeffekter tagit hela rummet i besittning. Uttrycket har i hög grad möjliggjorts av Tiensuus användning av teknik, som när den lanserats upplevts som både avancerad och banbrytande: syntetisatorer, modulatorer, liveelektronik, flerkanalljud och så vidare.
Om Tiensuu alltid fascinerats av tekniken och nyfiket velat undersöka dess möjligheter, har hans förhållande till den med åren också förändrats.
– Det mest deprimerande är att tekniken har föråldrats precis när jag lärt mig bemästra den.
Insikten har lett till åtminstone en partiell estetisk omorientering. Om han länge hamstrade och servade gamla syntetisatorer och effektmaskiner för att ha exakt rätt ljud att tillgå vid ett framförande, har han numera accepterat att ljuden får efterapas med mjukvara.
Den estetiska konsekvensen är att också den mest kompromisslösa av tonsättare har tvingats acceptera att ett framförande av i dag är starkt knutet till nuet, att det som ljuder i dag inte nödvändigtvis kommer att kunna återskapas i samma form om fem år, att ingenting varar för evigt och att allt är förgängligt.
– Men man gör så gott man kan och får lämna efter sig inspelningar och noggrann verbal dokumentation för att förklara hur det klingande resultatet uppnåddes.