Stilrent, gåtfullt och njutningsfullt
Carl Knifs nya dansverk ger Helsinki Dance Company ett verkligt lyft, skriver Jan-Peter Kaiku.
Kaksivärinen fuuga. Koreografi: Carl Knif. Musik: Dmitrij Sjostakovitj. Ljusdesign och scenografi: William Iles. Kostymdesign: Karoliina Koiso-Kanttila. Ljuddesig: Janne Hast. Planering av masker: Milja Mensonen. Dans: Jonna Aaltonen, Jyrki Kasper, Pekka Louhio, Heidi Naakka, Mikko Paloniemi, Anna Stenberg och Eero Vesterinen. Carl Knif Companys och Helsinki Dance Companys premiär i Studio Pasila 12.10.
Stadsteaterns dansgrupp Helsinki Dance Companys premiärer är något man på det inhemska dansfältet av hävd sett fram emot med höga förväntningar. Genom åren har högklassiga hus- och gästande koreografer utmanat och format ensemblen som bestått av de mest mångsidiga och kunniga förmågorna på sitt område. På senare tid har detta framgångsrecept inte infriats alla gånger och dansgruppens roll och profil i sig har vägts i olika omgångar.
Via samarbetet med Carl Knif Company i Kaksivärinen fuuga (En fuga i två färger) får Helsinki Dance Company nu ett verkligt lyft som framstår som en händelse helt i den hävdvunna stilen. Carl Knif har som gästande koreograf, med dansare även ur det egna kompaniet, skapat en föreställning som är drömlik och poetisk men samtidigt konkret och närvarande. På ett intrigerande sätt både behandlar och behåller den stilrena helheten sin gåtfullhet, föreställningen igenom.
Meditativ drivkraft
En utvald svit preludier och fugor av Dmitrij Sjostakovitj fungerar som incitament, stämningsskapare och
■ bollplank för den sceniska handlingen som också bygger på idén om tema med variationer. Helheten framstår som avvägd och motiverad med ett slags meditativ drivkraft och inneboende logik. Elementen faller foglöst på plats med kontrasterande dynamik och schatteringar av svart och vitt.
Verket är som en mångsidig och mångtydig dialog där ingen enskild del överröstar de andra – kanske med undantag för dansarnas verkligen suveräna och alltigenom njutbara tolkning. De sju handplockade dansarna, Jonna Aaltonen, Jyrki Kasper, Pekka Louhio, Heidi Naakka, Mikko Paloniemi, Anna Stenberg och Eero Vesterinen förmår verkligen lyfta fram nyanser, fraseringar och olika kvaliteter i rörelse men likaså i scenisk framställning och scenisk närvaro i vidare bemärkelse.
Fin scenbild
Redan i början introduceras ett slags resonerande och reaktivt dynamiska spegelövningar där enskilda eller grupper reagerar på eller kopierar de andra. Detta tema varieras på olika sätt, även så att den fjärde väggen mot läktaren blir porös. Olika objekt görs delaktiga, bland annat glänsande stavar, torra grenar, dansarnas ytterkläder och rörliga bord. Entréer och sortier via scenens öppningar och via första raden i publikläktaren, strukturerar soli, duetter och olika gruppscener.
Den öppna svartvita scenbilden, signerad av William Iles, är i sig studioeller museilik och fungerar som en fin inramning för exponeringen av handlingen i de olika scenerna. De helsvarta teatrala och docklika figurerna med hattar ger några scener en surrealistisk och lekfull ton liksom även hissandet av olika objekt längs en lodrät vägg.
Kaksivärinen fuuga förmedlar mogenhet och kunnande men gör det på ett genomgående levande och medryckande sätt.