Tobias Zilliacus spelar problematisk hockeypappa
Machokultur, småstadsmentalitet och ishockey står i fokus i tvserien Björnstad som har premiär på HBO på söndag. – De flesta branscher kräver att man satsar allt om man vill gå långt, och då kan man tappa bort mänskliga värderingar på vägen, säger skådespelaren Tobias Zilliacus som gör en central roll.
Tv-serien Björnstad baserar sig på Fredrik Backmans roman från 2016 med samma titel. Berättelsen handlar om en liten stad i norra Sverige där ortens ishockeylag kommit att betyda allt. En hemvändande NHLstjärna har åtagit sig tränarskapet och hela bygdens förväntningar och drömmar om en bättre framtid läggs på de 17-åriga juniorernas axlar.
När Kevin, lagets stjärna, anklagas för ett övergrepp uppstår kaos och olika lojaliteter sätts på prov.
Tobias Zilliacus spelar rollen som Kevins pappa.
– Det är en roll som kanske förändrats en del från boken, och i honom förenas två lite farliga grejer i idrottsföräldraskap. Å ena sidan en viss bitterhet över en egen misslyckad idrottskarriär som han försöker revanschera genom sitt barn. Å andra sidan har han investerat väldigt mycket, inte bara sin tid utan också pengar, i laget och i sonens karriär, berättar han.
– I kombination med obefintliga föräldraegenskaper är han inte någon bra far, men i honom syns hur det här lagets framgång blivit ett måste också för hela samhället.
Tv-serien spelades in 2019 mellan februari och juni, företrädelsevis i Gällivare, Kiruna, Kalix och andra nordsvenska småorter. Enligt Zilliacus är det frågan om en ganska romantrogen dramatisering och en för nordiska förhållanden påkostad produktion. HBO beskriver han som en ”grå eminens i bakgrunden”.
– Som skådespelare märkte man inte av dem, även om de någon gång nog kom till inspelningarna. Men allt material som filmades gick de minutiöst igenom, säger Zilliacus och lyfter fram det givande samarbetet med regissören Peter Grönlund, som han beskriver som ett fullblodsproffs.
Mindre erfarna, men roliga att arbeta med var seriens ungdomar. Många av dem hade aldrig stått framför kameran tidigare.
– Det man kanske missar i erfarenhet får man igen i någon form av autenticitet. Det är riktiga hockeyspelare som agerar.
Man måste inte vara hockeyfrälst för att titta. Tvärtom konstaterar Zilliacus att fenomenet att någon verksamhet får en orimligt stor betydelse finns på många håll.
– Det kan uppstå fundamentalism i vad som helst om man är för enögd. Samtidigt kräver de flesta branscher att man satsar allt om man vill gå långt, och då kan man tappa bort mänskliga värderingar på vägen. Det har vi sett i kultursektorn också, till exempel genom metoo.
– Sen kan man säkert säga att idrotten överlag släpar efter, även om mycket förbättrats sedan jag själv var ung. Men fortfarande saknas ofta en allmän pedagogik och det är prestationer och resultat som räknas. Och idrotten kan vara en ganska intolerant miljö vad gäller avvikelser.
Vad har du själv för relation till sporten ishockey? – En lite ambivalent relation på det viset att jag alltid följt med hockey och tycker om det, i synnerhet då det dragit ihop sig till VM har vi tittat med ungarna. Men efter att jag själv blev förälder har jag förhållit mig ganska tvivlande till det brutala elementet i hockeyn.
– Jag har en idrottstokig son och då han första gången såg ett slagsmål i rinken och frågade varför de gör så där, måste jag som förälder tackla den frågeställningen. Jag tänker att det tuffa kunde få finnas, utan att man glorifierar våldet.
Du har fått ganska många tv- och filmuppdrag i västerled på senare år. Har du något nytt på gång? – Jag ska åka ner till Prag på en inspelning snart. Det är inte ett svenskt projekt men jag kan tyvärr inte säga vad det handlar om. Men som frilansskådespelare är det tur i dessa tider. Teatrarna ringer inte så mycket. Det ser inte så bra ut för dem i allmänhet, och i synnerhet inte för frilansarna.