Resiliens och etik
”Krishantering kan inte bedömas bara enligt slutresultatet, utan vägen dit är lika viktig.”
Med resiliens avses en individs eller ett samhälles förmåga att repa sig efter motgångar och katastrofer. Hur snabbt kan grundfunktionerna återställas, och vad kan man lära sig för att utvecklas vidare och kanske vara bättre förberedd nästa gång? Resiliens kan delas i två dimensioner som är lika viktiga: vilken beredskap man har inför möjliga kriser, och hur man hanterar dem.
Finlands starka kort under våren var att det fanns både beredskap i form av lagstiftning och genom att man byggt upp lager av läkemedel och andra förnödenheter som kunde tas i bruk (vissa missar också, förstås, som att lagrets bäst före-datum hade passerat). Det fanns också, kanske av historiska orsaker, en samhällsmentalitet som kunde medge att detta är en allvarlig situation. Och finländarna fogade sig i restriktionerna, vilket uppenbarligen har förvånat omvärlden.
Nu visar olika grafer på en lika svår situation när det gäller smittspridning som under våren. Men i övrigt är situationen annorlunda. Även om antalet nya fall per dygn är lika många eller fler i jämförelse med den värsta tiden på våren kan kurvorna inte jämföras: på våren testades ett fåtal, nu testas alla som vill. För det andra är de insjuknade spridda över olika sjukvårdsdistrikt. Om detta är goda eller dåliga nyheter vet jag inte, men kanske sjukvården har bättre kapacitet att hantera lokala utbrott om antalet insjuknade inte blir för stort. Tills vidare är sjukvården inte belastad på samma sätt som under våren. Och det är ju nästan hela poängen.
Jag deltog nyligen i en panel gemensamt arrangerad av den nationella kommittén för vetenskapsfilosofi och Finska vetenskapsakademin som diskuterade vetenskapens roll under coronakrisen. Under ett anförande om hur man bör bedöma nationella strategier framförde professorn i praktisk filosofi vid Stockholms universitet Erik Angner bland annat att åtgärderna bör bedömas enligt slutresultat, som i det här fallet räknas i antalet som dött i covid-19. Och eftersom vi ännu inte har facit på hand, är det för tidigt att bedöma strategier.
Jag har en annan åsikt, vilket jag uttryckte. Det slutliga antalet döda är bara en av måttstockarna. Vi dör alla någon gång. Men hur vi dör har en betydelse. Dör vi i ett väntrum, eller i en kaotisk situation utan att få lindring? Hade någons död kunnat undvikas om det funnits tillräckligt med syrgas eller medicin? Det handlar om etik. Var och en förtjänar ett värdigt slut med smärtlindring, och vårdpersonal och läkare förtjänar att få utöva sitt yrke under ordnade omständigheter med möjligheter att kunna fatta etiska beslut.
När beslutsfattare nu vädjar till vår självdisciplin och till att vi ska respektera de rekommendationer som ges handlar det om att vi kan skydda varandra och få smittspridningen att minska. Men det handlar också om att se till att sjukvården inte överbelastas. Då man överväger sitt förhållningssätt är det ett etiskt övervägande man gör. Detsamma gäller på samhällsnivå: krishantering kan inte bedömas bara enligt slutresultatet, utan vägen dit är lika viktig.