En tid bortom människans

Linda Bondestams nya huvudperson är en sårbar antihjälte och en utrotningshotad överlevare i en värld full av skräp.

Den pandemi vi genomlever åstadkom en helt ny tidsordning, den globala sociala distanseringens. I Linda Bondestams nya bilderbok Mitt bottenliv syns spår av detta, i form av en figur som bär ansiktsmask. I ett kast ställdes vår tidsanvändning om, och våra försök att överleva som art har fått en förnyad aktualitet som ger genklang i barnlitteraturen.

Berättarrösten tillhör en ensam axolotl, ambystorna mexicanum, en utrotningshotad salamander som på grund av urbaniseringen och vattenföroreningar riskerar dö ut. Den förundras över allt skräp som fyller havet, och sveps slutligen med av en jättevåg – en tsunami förorsakad av människans klimatpåverkan: ”En rasande monstervåg kastade mig ur sjön och ut i världen!” Havet, ofta gestaltat i barnlitteratur, är Bondestams spelplan då hon skapar axolotl-autofiktion. Boken spelar med både tids- och berättarperspektiv där den urgulliga (tänk kawaii) axolotlen skriver sitt liv. Fram träder ett ekosystem i fritt fall. Axolotlens lott är att vara sårbar antihjälte, utrotningshotad överlevare. Berättelsen, ett hoppfullt krisnarrativ.

Materiell ekokritik och skräpstudier

Bondestams bok passar som hand i handske med den våg av ekokritik som samtida barnbok läses mot. Särskilt väl passar den in på resonemang om materiell ekokritik och skräpstudier (waste studies) som studerar människans spår i naturen. Mängden skräp och varumärken svindlar: Trump Tower, Lidl, Gucci, Amazon, Apple, markerar kapitalismens tidsordning och radikala effekter. Några barn syns inte till, men nog vuxna konsumenter, och de skräpar ner en masse. I havet guppar gula Sale-kassar, Pepsiburkar, sugrör och konservburkar, ja allt tänkbart skräp. Till och med en laminerad namnbricka med författarens namn. Konsumismens materiella intrång gestaltas, samtidigt som mikroplaster, gifter, virus och bakterier inte syns. Gränsen mellan natur och kultur har kollapsat. Antropocen, människans tidsålder, är en ny geologisk epok där människans fotavtryck blivit för stort och förorsakar skada som inte går att reparera. Antropocen kännetecknas hos Bondestam av skräpestetik genomsyrad av humor.

Bortom människan

Avstampet tas i evolutionen: ”En gång var jorden alldeles nyfödd. Det fanns hav och det fanns land, små varelser som guppade och gurglade. Luften osade av kärlek och så småningom dök det upp en massa duniga, fjuniga, fjälliga och stickiga som pep och skrek.” I en kakofoni av ljud fylls jorden av varelser; mammutar, dinosaurier och diverse kräldjur och landgående djur samexisterar. Med tiden inträder en förändring: ”Jorden blev äldre och det kom nya djur. Vissa försvann, men lunsarna bredde ut sig och blev bara fler och fler.” Lunsarna är axolotlens beteckning på människor. Mitt bottenliv inramas av frågeställningar kring hållbarhetens många fasetter och lyfter ett antikapitalistiskt anslag där människan lämnar scenen till förmån för djurlivet.

Faktainslag fattas inte. Axolotlen är självreparerande om den förlorar extremiteter, kan ha olika färg, är en hybrid mellan barn och vuxen, allt i

allt en mångtydig varelse. Den sköljs i väg i en Mutti Pomodoro-tomatkrosskonservburk i en tsunamivåg och hittar sin like i den nyordning som uppstår vilket gestaltas som en förhöjd pastoral, med duplicerad grönska, allt under havsytan: ”I timmar jagade vi varandra genom sjögrässkogens oändliga grönska. Vattnet bubblade av något alldeles nytt.”

Människan försvinner men arten axolotl lever vidare: ”Vart de stora lunsarna tog vägen visste ingen men det tänkte vi sällan på.” Ur miljökatastrofen uppstår ett liv bortom människan, hon är ett minne blott av vacker musik och glada skratt. Om henne vittnar vinjetten på eftersättsbladet, där vår axolotl, nu tillsammans med sin partner och två avkommor, ses skriva ner sin berättelse. Bondestam intar ett planetärt perspektiv i form av motton av kända astronauter samt av ett stjärnhimmelspanorama på för- och eftersättsbladen. Jorden omtalas som ömtålig, jordelivet som ”ihärdigt”, ”livet finner alltid en väg”.

Med ett nytt bilduttryck

Bondestam är en fenomenal kolorist. I Mitt bottenliv, som är hennes andra soloprojekt, följer hon upp framgången med den innovativa Godnatt på jorden (2018). Uttrycket har fördjupats, personskildringen fått mer tyngd, och Bondestam har skakat av sig en del av de dekorativa drag som varit hennes signum. I stället låter hon det blåtonade landskapspanoramat bre ut sig och markera de breda tidsperspektiven. Med sin tsunamiskildring placerar hon sig i kedjan av illustratörer som likt Tove Jansson alluderar på japanska Katsushika Hokusais berömda träsnitt av en tsunamivåg Under vågen utanför Kanagawa (1832). Det är utsökt utfört och Bondestam är välförtjänt en av Nordens mest uppburna och uppskattade bilderbokskonstnärer, med internationell räckvidd. Virtuositeten i text- och bildberättandet som hon uppvisar är det bara att buga sig inför.