Där borta lurar några vänner – M. A. Numminens samlade äventyr
Skivor och nasal sång, men också språk och sociologi. Kulturens mångsysslande och delvis underjordiska nyrenässansman M. A. Numminen har gjort mera än mången skulle tro.
MEMOARER
M. A. Numminen
Kaukana väijyy ystäviämuistelmat I Docendo, 496 sidor.
M. A. Numminen fyllde 80 år på vårkanten. Då man gett ut över 50 skivor (varav 15 på svenska), 15 böcker och medverkat i ett stort antal filmer är det en bra ålder att utge sina memoarer i.
Allmänbildningen med den tillhörande språkkunskapen är ett dominerande ledmotiv i Numminens färgsprakande karriär. Han har spelat in skivor bland annat på finska, svenska, tyska, engelska och esperanto och gjort radioprogram på finska och svenska.
Den första delen av memoarerna är egentligen den andra, med tanke på den fiktiva boken Helsinkiin (1999) (Till Helsingfors, 2011) om alter ego Juho Niittys liv 1960–1964.
Enfant terrible
Memoarerna börjar år 1965, då Numminen småningom etablerar sig, först som en kulturchockerande enfant terrible bland annat genom undergroundrörelsen.
Hans skivor blev belagda med spelförbud i radion. Programrådets centerpartistiske pastor ansåg att stycket Naiseni kanssa eduskuntatalon puistossa inte bara uppviglade till konsumtion av rusdrycker på offentlig plats, utan även innehöll falsk information om vilken sida av gångvägen de olika partiernas riksdagsledamöter gick på. Men då Numminen spelade in sången på svenska (Med min kvinna i riksdagshusets
park) spelades den ändå i Rundradions svenska program.
Numminen blev en folkfavorit genom stycken som Jenkka hevosen puhdistamisesta och Katten också. Den tvåfaldige hedersdoktorn har även gjort barnskivor och komponerat konstmusik. Tractatus-sviten, en tonsättning till Ludwig Wittgensteins filosofiska texter, kom 1966. Senare finns bland annat opera på repertoaren.
Numminen utökade levebrödet även som journalist, för publikationer som Jallu, Hymy, Katso och IltaSanomat. Han har också haft förtroendeuppdrag i stadens förvaltning. Idén att under festspelen arrangera ett 10 000 meters lopp simultant med en symfonikonsert väntar dock än på förverkligande.
Gott minne
Två saker förbluffar i läsningen: hur hann Numminen med allt och hur kommer han ihåg allt? Det sistnämnda undrar man över mest på grund av de mera imbelupna minnena. Numminen bodde i Sörnäs och hade god relation till såväl krogen Populus på Aleksis Kivis gata som till langarna nära Kurvan, vid korsningen av Helsingegatan och Tavastvägen.
Boken presenterar också seriösare sidor av Numminen, som hans intresse och verksamhet inom sociologin. Erik Allardt och Elina HaavioMannila hörde till handledarna vid Helsingfors universitet. Han studerade också språkvetenskap och filosofi och verkade på olika sätt till godo för de finska invandrarbarnens språkliga utveckling i Sverige.
Memoarerna framskrider kronologiskt och är indelade i tre huvuddelar, vilka i sin tur är indelade per år och i underrubriker.
De två första delarna, om 1965– 1969 och 1970–1979, är intressantare än den tredje. Men det beror också på att 60- och 70-talet med sina stora omvälvningar är intressantare än 80-talet. Efter att ha plöjt igenom bokens nästan 500 sidor blir intrycket att det inte händer så mycket uppseendeväckande inom kulturen i dag.
Ett recept till en lång karriär är alla vänner som lurat fjärran och nära – personregistret är på elva sidor.
Ett par missar finns det i den i övrigt välredigerade och nogsamt korrekturlästa boken; bankkorten och sedelautomaterna togs inte i bruk år 1969, utan cirka tio år senare. Radiokanalen Radio Suomi hette Rinnakkaisohjelma fram till år 1985.
❞ Hur hann Numminen med allt och hur kommer han ihåg allt?