Brescia lärde sig mycket av coronakrisen i mars
De hade flest döda i covid-19 i världen under en period i mars. Borgmästaren i italienska Brescia säger att man har lärt sig mycket inför en andra våg.
Tystnaden sänkte sig över norditalienska Brescia när regeringen den 4 mars beordrade en total stängning av staden.
– Man hörde bara helikoptrarna som cirkulerade och alla ambulanser som hämtade de sjuka. Det var surrealistiskt, säger borgmästaren Emilio Del Bono, som nu återigen är på plats i det pampiga kommunhuset.
I mars hade provinsen flest patienter drabbade av covid-19 i hela världen. Tre sjukhus blev snabbt överfulla. Det var en traumatisk tid– den första månaden dog ungefär var femte patient med covid och hälften av alla som hamnade i intensivvård, uppger borgmästaren.
– Vi var enormt rädda och desorienterade. Ingen förstod vad det här viruset var och experterna sade emot varandra, säger han.
Håller distansen
Hösten i Lombardiets andra största stad har börjat betydligt mer hoppfullt. Människor strosar runt i staden, och när Emilio Del Bono promenerar till en polisceremoni i stadens kyrka vill många stanna och byta ett par ord.
– Jag som alltid har sagt till folk att gå ut på torgen och träffas, att ta del av livet i staden – nu lever vi inte så. Vi kramas inte längre och det innebär verkligen att göra våld på sig själv, för den fysiska kontakten är en stor del av vilka vi är. Men den kommer att komma tillbaka, säger Emilio Del Bono.
Men än så länge får alla hålla avstånd och de flesta bär ansiktsmasker även ute. Minnet av de chockartade vårmånaderna då världens ögon vändes mot Norditalien ärfortfarande starkt. Under tre månader var det officiella dödstalet i provinsen Brescia ungefär 2 500 avlidna med covid-19.
I verkligheten dog dubbelt så många, enligt Emilio Del Bono. Han menar att den så kallade ”lockdown” som infördes, då staden slog igen gator, affärer, restauranger och torg fram till den 4 maj, var enda sättet att få bukt med smittan.
– Medborgarna respekterade verkligen reglerna. Tack vare det fick vi ner smittotalen, säger han.
Svaga punkten
Den traumatiska första tiden har gett Brescia en rad lärdomar. En ny nedstängning är inte aktuell. I stället satsar man på att testa brett, att smittspåra och att hålla fysiskt avstånd.
Är det något Emilio Del Bono vill delge världen så är det att vara uppmärksamma.
– Uppmärksamhet och förebyggande arbete, det är vad vi har lärt oss. Det är nödvändigt, för smittan är väldigt snabb. På bara några veckor hamnade vi i en mardröm. I början av mars hade vi bara ett par fall och i slutet av månaden var tusentals smittade.
Viruset visade också på behovet av ett nytt hälsosystem för sjukvården i Italien, menar Del Bono.
– Lombardiet har länge ansetts vara en av de främsta regionerna för sjukvård i Italien. Och så visade det sig att vi var den svaga punkten.
Trots flera tekniskt avancerade sjukhus i regionen saknar man den mest basala vården, enligt Emilio Del Bono. Utanför städerna åker ambulerande läkare ut till sina patienter, med ansvar för ungefär 1 500 patienter var.
Just de husläkarna blev också sårbara för smittan – 10 procent av doktorerna i Lombardiet gick bort i viruset, enligt borgmästaren.
– Det finns en stark politisk debatt om sjukvården i Italien nu.
Kollektivet viktigast
Minnet av alla dem som dog lever kvar i staden. På flera sammankomster har Emilio Del Bono sett människor brista ut i tårar – det finns fortfarande en hel del sorg att bearbeta.
– Det här var en stor kollektiv kamp. Ingen kunde begrava sina döda och folk dog utan någon där som mindes dem, säger han sorgset.
Han vill gärna prata om det stora frivilliga arbete som till exempel gjorde att äldre kunde få matleveranser till sina hem. Dessutom understryker han att staden har en hög andel invandrare, ungefär 37 000 av 200 000 invånare kommer från ett hundratal andra länder och har lockats dit av industrierna i regionen.
– Det här visade oss att integration är möjlig. När en kommun eller stad är i fara går alla medborgare där samman, säger Emilio Del Bono och fortsätter:
– Vi har förstått en viktig sak: vi kan rädda oss själva om vi håller ihop, som en gemenskap där medborgare, institutioner och frivilliga samverkar, och inte är uppdelade i individuella fragment.