Otålig i hoppet

”Tänk vad bra att coronan ändå kom nu på våren! Hur skulle vi ha klarat oss i mörka november!”

Nu är det strax november. Och vi har inget annat alternativ än att klara oss. Men vårens taktik tycks inte fungera längre. Sommarens lugn var fejk. Horisonten har försvunnit igen. Den nästan avklarade sprinten blev ett maraton utan målstreck.

På den välkända listan av stresspoäng står en anhörigs död högst. Men vi glömmer ofta att det finns en annan lista också: den om långvarig stress. Den toppas av vistelse på fångläger. Och nu är vi där: långtidsfångar av en okänd djävul på oviss tid. Att inte veta drabbar oss på ett annnorlunda sätt.

Som tös besökte jag två hjältegravar med gammelfastern. I en grav låg hennes stupade son, men den försvunne sonens grav bredvid var tom. Den förra graven var det enkelt att sörja vid, vid den andra inte. Hoppet, som trotsade döden, höll henne vid liv och samtidigt förpestade det. Att veta var ändå lättare än att inte veta, men att sluta hoppas skulle ha varit döden. Och nu gäckar viruset oss på samma sätt.

Vi upplever nu ett kollektivt limbo, ett ställningskrig på obestämd tid. Ett samhälle som uppmuntrat resultat, framgång, energi och effektivitet bebos nu av zombier som lider av koncentrationssvårigheter, utmattning, pessimism, misstro och andra osynliga symtom som inte låter sig diagnostiseras. Coronasyndromet.

Vi lider av en gemensam osynlig förlust. Vi sörjer, både det stora som döda anhöriga och kollapsad privatekonomi, och det lilla som stängda biografer och avbokade semesterresor. De unga känner sig berövade på framtiden, de äldre ser de dyrbara sista åren flyta förbi.

Låt oss fritt erkänna att vi sörjer ett liv och den livsstil som rövats från oss utan returneringsdatum. Låt oss inse att vi går igenom sorgearbetets klassiska faser: förnekelse, ilska, köpslående och depression, hela vägen till accepterande.

Vi måste leta fram nya sätt att inte bara överleva, utan leva: Blunda inte för dessa känslor. Godkänn att tiden nu är annorlunda, och att vi är långt ifrån det ”nya normala”. Sätt din prestationsribba lite lägre. Samla resurser som buffert, inte bara på sparkontot i banken utan också i ditt eget inre kraftförråd, det som kallas för resiliens, typ uthållighet och flexibilitet. Var försiktig, men inte rädd. Odla allt som är varmt och vackert i ditt liv. Sköt om dina relationer.

Ärkebiskop Antje Jackelén skrev på våren en bok om teologi i pandemi, ”Otålig i hoppet”. Där diskuterar hon de djupa frågor som denna besynnerliga tid kan väcka i oss, som: Vad är hoppet i kristider? Är skapelsen god trots pandemin? Vad gör vi av ondskan? Vad och hur får vi hoppas på?

”Vi har inget annat val än att leva både vår makt och vår maktlöshet, vår styrka och vår skörhet. Men det är mycket! Vi kan leva vår makt med ansvar, och vår maktlöshet med respekt för det som är större än oss, med tillit. Hopp är inte någon ensamsegling på världens stormiga hav. Det är att vilja vara kvar i det nät av relationer som är vårt liv.”

”Vi sörjer, både det stora som döda anhöriga och kollapsad privatekonomi, och det lilla som stängda biografer och avbokade semesterresor.”

HILKKA OLKINUORA

är ordbrukare och präst.