Skolan bytte språk under sommarlovet – barnen gråter
GÄSTKRÖNIKAN
PETER AL FAKIR
Vad Jensen gör är att signalera att elever från ekonomiskt svagare områden inte ska göra sig besväret att söka sig till dem.
Det låter som en norgehistoria, och det är det också på sätt och vis. När eleverna i Norrvikens skola kom tillbaka efter sommarlovet möttes de av en smärre överraskning. De nya lärarna från Nederländerna och Indien talade bara engelska.
Den norskägda friskolekoncernen Dibber hade bytt inriktning på grundskolan som ligger i Sollentuna utanför Stockholm. Information hade gått ut till föräldrarna under våren men de trodde att skiftet skulle ske successivt under hösten och inte som nu fullt ut på en gång. Eleverna fick inte ens tala svenska sinsemellan eller på rasterna. Resultatet kom lika väntat som ett engelskt brev på posten – barnen kom hem och grät. De kände sig korkade för att de inte längre hängde med på lektionerna. En pojke vaknade med panikångest på nätterna och kunde inte andas – han visste inte hur kan skulle hinna ikapp nu när alla talade engelska.
Den här historien kan man läsa i Dagens Nyheter (6.10) och reportaget har följts upp med flera andra artiklar. Dibber (eller borde det uttalas dribbler) driver fjorton skolor, samt ett sjuttiotal förskolor i Sverige. Koncernen plockade ut över 3 miljoner euro i statsbidrag förra året, enligt DN.
Det är inte det första vinstdrivande friskoleföretaget som plötsligt skiftat språk. Internationella skolor är populära och programmen ger barnen möjlighet att ta en examen med International Baccalaureate Diploma. Men det finns en annan orsak till att en friskola vill byta språk. Något som man kan läsa mellan raderna i Dibbers svar till DN, ”Vi vill hitta en lite ny profilering och locka lite andra elevgrupper”. Vad det är för fel på de barngrupper som redan går i Norrvikens skola förklaras inte. Fast man kan ju göra en gissning att en undervisning på engelska knappast lockar de svagare eleverna, de som redan har svårt att hänga med på svenska. Eller nyanlända elever som varken har eget skrivet språk eller svenska.
Det har också glunkats i medierna om hur rektorer blir uppringda av skolledare och ombedda att lämna referenser på barn. Detta trots att sådan information inte får lämnas ut och att alla skolor är skyldiga att ta emot elever om de har platser lediga.
Det hela handlar om att svaga, bråkiga och insatskrävande elever inte är särskilt bra för businessen. Låt de kommunala skolorna ta hand om riffraffet, för att parafrasera hotellägaren i Fawlty Towers.
Naturligtvis hjälper det här till med den pågående segregationen bland svenska skolor. Inte blir det bättre när friskolor som Jensens grundskola i Göteborg uppmanar sina elever att inte bära ”machokläder”. Med det menas mjukisbyxor och ”becknarväskor”. Det sistnämnda är den klassiska midjeväskan som fått sitt nya smeknamn efter slangordet becknare som betyder knarklangare. Det här är kläder som är populära bland förortskidsen och vad Jensen gör är att signalera att elever från ekonomiskt svagare områden inte ska göra sig besväret att söka sig till dem. Eller
som rektorn skriver i ett mejl till Aftonbladet, ”Jensen är inte för alla, men delar man vår uppfattning om vad som är viktigt, då trivs man i regel mycket bra här”.
Föräldrarna till eleverna vid Norrvikens kände sig lurade när de insåg att det inte blev någon successiv övergång. Det visade sig också att skolan inte hade sökt om tillstånd att bedriva undervisning på engelska. Efter protester fick de utländska lärarna sällskap av svenskspråkiga extralärare som kunde tolka under lektionerna.
Enligt skollagen får bara femtio procent av undervisningen ske på engelska i grundskolan. Språkforskare som DN har talat med varnar för att eleverna kan få sämre sakkunskaper i vissa ämnen då det inte riktigt hänger med på lektionerna. Lärarna får också svårt att bedöma elevernas insatser då de inte vet om de saknar kunskaper i ämnet eller bara inte vet hur man uttrycker sig i skrift på engelska.
Sju av tio lärare säger nej till vinster inom skolan, enligt en undersökning 2018. De flesta svenskar vill se någon form av vinsttak för friskolor. Trots det råder vilda västern inom den svenska skolvärlden. Det är en guldrusch för profitörer men guldklimparna denna gång är de välkammade och strävsamma A-eleverna.