Poetiskt om djurliv i Unga Teaterns utmärkta klassikeruppsättning
Musik, masker och skådespeleri ger upphov till en förtrollande värld på Unga Teaterns scen. Paul Olin bjuder på en konstnärligt helgjuten avskedsföreställning med sin dramatisering av barnboksklassikern Det susar i säven.
TEATER
Det susar i säven
Text: Kenneth Grahame. Dramatisering och regi: Paul Olin.Scenografi, kostym, mask och dockor: Janne Siltavuori. Ljus: Jukka Hannukainen. Musik och ljud: Ville Hukkinen. Maskinstudering: Max Bremer. Dock- och objektsinstudering: Janne Siltavuori. Slagsmålskoreografi: Antti Silvennoinen. På scenen: Stella Laine, Kristian Thulesius, Alex Holmlund, Elisa Makarevitch, Frank Skog och Ville Hukkinen. Premiär på Unga Teatern 24.10.
Efter fjolårets rockiga Alice i Underlandet växlar regissören Paul Olin till ett mer lågmält och poetiskt språk när han tar avsked som konstnärlig ledare för Unga Teatern. Ljuset leker på scengolvet och framkallar älvens vågor. Bara en ensam sirlig flöjtmelodi ackompanjerar de två gestalternas långsamma årtag. Mullvaden och råttan i sin lilla eka. Stella
Laine och Elisa Makarevitch tolkar sympatiskt Kenneth Grahames legendariska djurvänner som fångat barns hjärtan i över hundra år nu.
I sin version av Det susar i säven lyckas Paul Olin förmedla den mysiga och naturlyriska stämningen i Grahames edvardianska sagovärld i vackert komponerade scener. Han demonstrerar också sin mångsidighet som regissör och sin uppenbara övertygelse om barnens rätt till förstklassig, påkostad och genomarbetad scenkonst.
Paddans show
Precis som i Alice i Underlandet är Janne Siltavuoris scenografi och visuella touch en oumbärlig del av upplevelsen. Enkla högar av spretigt hö tjänar både som älvstrand och ombonat grävlingsgryt, medan några krusidulliga guldramar ledsagar oss till det ståtliga Paddeborg. Kostymerna och maskerna hedrar E. H. Shepards ikoniska bokillustrationer. Paddans illmariga smil och glada gulrutiga väst fångar hans person på pricken. Hans mer introverta vänner, råttan, mullvaden och grävlingen (Makarevitch, Laine och Frank Skog) bär masker vars ansiktsdrag lämpligt nog är mer slutna.
Ja, berättelsens dynamik härrör från samspelet mellan dessa fyra, till personligheten väldigt olika, vänner (ibland är de fem när Alex Holmlunds utter slinker in). Till syvende och sist är det här ändå paddans stora show, och Kristian Thulesius levererar till fullo som den tragikomiske aristokraten, en sann spänningsknarkare, ständigt på jakt efter följande kick. Från automobiler till propellerplan – bara himlen sätter gränser för hans äventyrstörst.
Flöjt och Pekingopera
Nästan lika viktig som scenografin är Ville Hukkinens musik, dämpad, men melodisk och rik på atmosfärer. Hukkinen hoppar själv in i olika biroller för att sedan outtröttligt spela både flöjt och förse slutets stora stridsscen med adrenalinstinna slag. För övrigt är det kul att kampen om Paddeborg görs i Pekingoperastil med koreografi av experten Antti Silvennoinen.
Den konstnärliga visionen går igen på alla plan. Det är enkelt, men smart och effektfullt och helt rätt i coronatider. Det var inte det stora spektaklet åtminstone jag längtade till efter vårens nedstängning, utan till teaterns närhet, till lägereldskänslan, till kontraktet mellan konstnärer och åskådare som gör illusioner möjliga. Vi ser att det är en kuliss, några tavelramar med guldfärg, vi ser att det är en grön mask i pappersmassa. Likväl är det ett medeltida slott och bredvid det, dess ägare, något så originellt som en padda, klädd i väst och fluga.
Att skådespelarna växlar mellan att själva bära mask och att använda dem som ansikten på sina handdockor är en djärv och svårmanövrerad strategi. Visst bryts magin första gångerna maskerna åker av, men samtidigt uppstår ett annat slags tjuskraft när föreställningen övergår i dockteater.
Det kräver en hel del trixande av skådespelarna som smidigt ska avlägsna masker och växla till att främst använda sina händer i dockteatersekvenserna, men det ger tveklöst föreställningen konstnärlig bredd.
Antagonisterna i berättelsen är vesslorna som lurar i mörkret och smider planer på att ta över paddans flotta gods, Paddeborg. De lurviga handdockorna med stirriga ögon, maskliknande kroppar och ständigt babblande käftar på Alex Holmlunds händer (senare även på hans huvud och fötter) väcker nostalgiska minnen av Mupparna.
Lyckad dramatisering
Paul Olin har på ett lyckat sätt moderniserat Kenneth Grahames berättelse, avlägsnat en del ålderdomligheter och tajtat till den utan att ta ut svängarna för mycket.
Skämtandet kring ordet kärring känns däremot onödigt och dammigt och detsamma gäller den tafsande, dialekttalande fångvaktaren som paddan råkar ut för när han klär ut sig till kvinna. Det är uppenbart fråga om blinkningar riktade till vuxenpubliken, men vem av oss ska egentligen tycka det är roligt?
Mycket mer roas jag av den dråpliga domstolsscenen där paddan tilldelas ett fängelsestraff på tjugo år för att han kallat polisen potatisgris, av åkersorkarnas underbart falska körsång och av Frank Skogs kanin som kärnfullt fräser "dorka" i buskarna.
❞ Paul Olin har på ett lyckat sätt moderniserat Kenneth Grahames berättelse, avlägsnat en del ålderdomligheter och tajtat till den utan att ta ut svängarna för mycket.