Diego Maradona erövrade världen, men förlorade allt
– folkhjälten som blev Gud och gangster
Myten om Diego Maradona är en blandning av fakta, fiktion och religion. En suggestiv berättelse om en pojke från slummen som med rå talang och vilja utmanar allt och alla – och för en stund dessutom vinner och dyrkas som en gud.
Men priset är högt. I dag fyller fotbollslegendaren 60 år. Det skulle många kalla ett mirakel.
Fotbollsgeniet Diego Maradona tog avstamp i slummen och utmanade hela världen. Under några febriga år gav fotbollen Maradona allt man kan önska sig. Sedan tog den ifrån honom ännu mer.
För mig framstod han alltid som en pajas. Ett av mina tidigaste fotbollsminnen är från VM i USA 1994, där Diego Maradona med vansinnig blick vrålar rakt in i kameran efter att ha skjutit in 3–0 för Argentina i gruppspelsmatchen mot Grekland.
I följande match leds han av planen för ett extrainsatt dopningsprov.
Maradona tar sjukskötarens hand och flinar övermodigt. Men testet visar positivt för efedrin.
Det är slutet på Diego Armando Maradonas VM-karriär, som hela tiden pendlat mellan himmel och helvete. Men utanför planen är Maradonas tid i rampljuset långt ifrån över. Den tiden framstår nästan enbart som ett helvete.
Talangen
I dag fyller Diego Maradona 60 år. Många skulle kalla det ett mirakel.
Akutingrepp, kokainöverdoser, in och ut på avgiftningskliniker och psykvården. Skjuter vilt mot journalister med luftgevär. Döms för narkotikabrott. En kort comeback som tränare för Argentinas landslag, bara för att åka ut med 0–4 i baken mot ärkerivalen Tyskland.
Under Argentinas matcher vinglar, rasar och gormar Maradona på läktaren, viftar med långfingrarna och skränar P-U-T-A! precis innan kamerorna hinner censurera honom.
För den som följt med fotboll de senaste 30 åren är detta Diego Maradona: full, sjuk och aggressiv.
Men den som såg Maradona under 1970- och 1980-talen har en helt annan bild. Det är bilden av en kortvuxen, mager och blyg pojke från slummen Villa Fiorito i Buenos Aires som gör saker med en fotboll som ingen annan kan. Han dansar fram, men i full fart, med bollen som klistrad vid fötterna.
Det är den här Maradona tittaren möter i regissören Asif Kapadias dokumentär Diego Maradona (2019), som bygger på opublicerat, privat filmmaterial. Kameran har följt Maradona både bakom kulisserna och i strålkastarljuset.
Trots att Maradona har de fysiska oddsen emot sig – han är varken lång, stark eller överlägset snabb – kan talangscouterna inte undgå att märka hans blixtrande bollbehandling och unika blick för spelet. Han fiskas upp ur slummen och försörjer som 15-åring sin familj på fotbollen.
I ett fattigt men fotbollstokigt Argentina, styrt av militärjuntan, blir Maradona redan som tonåring hyllad som en folkhjälte. Pressen och förväntningarna är gränslösa.
På frågan om han är den nya Pelé svarar Maradona: ”Jag är inte Pelés ersättare. Jag är Diego Maradona.”
I Maradonas liv finns nu ett enda mål: fotbollsframgång.
”Äran är viktigast av allt.”
Rebellen
Någonstans i filmsekvenserna från Maradonas ungdom går det kanske att ana en orsak till att Finland och de andra nordiska länderna aldrig vunnit ett VM i fotboll. Bilderna visar en Maradona som är beredd att göra vad som helst för att vinna och ta sig ur slummen.
Lyckas det inte enligt regelboken tar man till andra metoder. Framför allt viker man aldrig ned sig för någon.
När den spanska giganten FC Barcelona, som Maradona skriver på för 1982, förlorar cupfinalen mot Athletic Bilbao är Maradona med om att starta ett masslagsmål. Utom sig av raseri går han till attack mot Bilbaos betydligt större försvarare, som sparkat ned honom flera gånger under själva matchen.
Likadant gör han när Argentina åker ut efter en förlust mot Brasilien i Maradonas första VM 1982. En ful stämpling när matchen redan är avgjord innebär rött kort och en bespottad sorti.
1986 är det sedan dags för Maradonas revansch. I fotbollshistoriens mest omdiskuterade match, VMkvartsfinalen i Mexico City mellan England och Argentina, som några år innan utkämpat Falklandskriget, visar Maradona sitt janusansikte.
Först slår han in ett mål med handen över den engelska målvakten Peter Shilton. Det sker så snabbt och oväntat att domarna och största delen av publiken missar det. 1–0 till Argentina trots britternas protester.
Några minuter senare avgör han matchen genom att ensam dribbla sig genom hela det engelska försvaret och stöta in ett mål som många betraktar som VM-historiens snyggaste.
De här minuterna definierar Diego Maradona. Fuskare i den ena stunden, geni i den andra. Gangster och superhjälte inom loppet av några ögonblick.
”Guds hand”, säger Maradona om sitt första mål. Men engelska grovjobbare som Terry Butcher och Peter Reid förlåter honom aldrig. Deras och många andras syn på Maradona som en fuskare cementeras i den här matchen.
Ändå finns här också en annan dimension. Fotbollen var ruffigare på 1980-talet. Benknäckarbackar kom undan med att sparka bollskickliga spelare sönder och samman på ett sätt som inte skulle tillåtas i dag. För Maradonas stödtrupper var målet snarast en hämnd för oräkneliga oförrätter. Lyckan – och gudarna – står den djärve bi.
Cynikern kan se ”guds hand” som ett bevis för att ärlighet ingalunda varar längst. Argentina vann nämligen VM-guld 1986 efter att Maradona ensam avgjort semifinalen mot Belgien och spelat fram till det avgörande målet i finalen mot Västtyskland.
Med VM-bucklan höjd mot himlen stod Maradona, 25 år, på vågkammen av sin karriär. Dyrkad i Argentina och miljoner ungdomars idol världen över.
Febern
Vågen rullade vidare i Italien och Serie A. Till fotbollsvärldens förvåning skrev Maradona 1984 på för SSC Napoli, den kaospräglade syditalienska klubben som aldrig vunnit ligan.
I Neapel togs Maradona emot som en frälsare. Scenariot som målades upp var laddat: det fattiga Napoli mot de rika storklubbarna i norr.
Maradona gillade att slå ur underläge. Det hade han gjort från första början. Med en tatuering av sin landsman Ernesto Guevara på armen byggde han upp bilden av att han stod på de globalt förtrycktas sida när han utmanade europeiska backar tiotals centimeter längre och tiotals kilo tyngre än han själv.
”Ursinnet, hatet och kampen mot motståndaren drev alltid Maradona framåt”, säger fotbollsjournalisten och författaren Daniel Arcucci.
När Napoli 1987 vann sitt första italienska mästerskap kände Maradonafebern inga gränser. På frågan om vem som var världens bästa spelare hade de flesta bara ett svar.
”Jag var ensam, den enda. På toppen”, säger Maradona i dokumentären.
I det religiösa och fotbollsgalna Neapel blev Maradona likställd med Jesus. Personkulten innebar att han aldrig kunde röra sig fritt. Överallt ville någon ha en bit av honom för sina egna syften.
En annan sida av Maradona som hela tiden funnits med började ta större plats. Maradona hade alltid trivts i nattlivet. Där sökte han sin tillflykt. Och i Neapel stod alla dörrar och famnar öppna.
En av dörrarna som öppnades var camorrans, den napolitanska maffians, vars pengar och förgreningar fanns överallt i staden. I ett berömt uttalande sade maffiabossen Carmine Giuliano till Maradona ”hädanefter är dina problem också våra problem”.
Kontakten gynnade maffian som kunde använda den gränslöst populära Maradona som affischpojke för delar av sin ekonomiska verksamhet. Maffian försåg samtidigt Maradona med så mycket kokain han kunde önska sig.
På kritik om nattlivet kunde Maradona svara: ”Det intresserar mig inte. Jag går ut när jag vill.”
Maradonas personliga tränare Fernando Signorini talar om två olika personer: den blyga privatpersonen Diego och den dryga medie-Maradona som aldrig fick visa svaghet.
”Diego följer jag till världens ände. Med Maradona tar jag inte ett steg”, säger Signorini.
”Visst”, svarar Diego. ”Men utan Maradona skulle jag vara kvar i Villa Fiorito.”
På planen märks det eskalerande narkotikabruket inte genast. Tvärtom vinner Napoli ligan på nytt 1990 och dessutom Uefa-cupen 1989. Maffian håller sin skyddande hand över Maradonas dubbelliv.
Hybris
Men småningom börjar ytan krackelera. Skandalrubrikerna om Maradonas privatliv blir fler. Det blir ett problem för maffian, som trivs bäst i det fördolda.
Maradona, van vid att hela Neapel äter ur hans hand, är inte särskilt försiktig när han ska ha tag på
kokain och sexarbetare. Myndigheterna får upp ögonen för verksamheten.
Det är ändå en helt annan händelse som sannolikt bär skulden till att kärleksförhållandet mellan Maradona och Italien brister. Under VM 1990 leder slumpen till att värdlandet Italien möter Argentina i semifinal just i Maradonas hemstad Neapel.
I ett utslag av högmod förkunnar Maradona att Syditalien håller på Argentina i stället för sitt eget land, på grund av honom själv. Det faller inte i god jord, även om det finns Neapelbor som ger Maradona rätt.
Den elektriska matchen kulminerar i straffsparkstävling. Som i en Hitchcockfilm rullar Maradona själv in den straff som visar sig avgörande.
Ungefär vid den här tiden förlorar Maradona det skydd han tidigare åtnjöt i Neapel. Myndigheterna avlyssnar hans telefon, han ställs inför rätta och döms till villkorligt fängelse för narkotikabrott. Strax därpå åker han fast i ett dopningsprov och stängs av i 15 månader.
Den forne hjälten, nu hatad i Italien, flyr Neapel till Argentina. Där grips han genast på nytt för narkotikabrott.
Nemesis
Avstängd från fotbollen tar kokainberoendet över. Det är nu den bild av Maradona som en modern publik känner på allvar tar form.
”Diego har haft ett liv som varit sagolikt. Och fruktansvärt”, säger den personliga tränaren Signorini.
Förutom rättegångarna, dopningsavstängningarna och skytteltrafiken mellan olika kliniker har också Maradonas privatliv, inklusive flera försummade barn, rullats upp inför hela världen. 2016 erkände han faderskapet till sonen Diego Maradona Sinagra, som föddes 1986 i Neapel efter en affär Maradona
hade med en av sin systers vänner, Cristiana Sinagra.
Maradona bestred länge all koppling till pojken och säger i filmmaterialet från 1980-talet att han ”inte förstod att barn kan bli till under så korta förbindelser”.
Då hade han ändå i praktiken försörjt hela sin familj i över tio års tid.
Det ger bilden av en stjärna som aldrig fick vara ung, och kanske därför inte heller fick en chans att bli vuxen.
”Min brors liv tog slut redan som 15-åring. Han blev en annan”, säger systern Maria Maradona.
Myten
Maradonas liv är också en berättelse om toppfotbollens och personkultens skoningslösa sidor. Så länge det går att göra pengar blundar nästan alla för Maradonas kokainberoende.
Maradonas karriär har vissa likheter med Matti Nykänens. Han omges av en machokultur – som fortfarande lever kvar – där en manlig stjärna snarast glorifieras ännu mer då han varvar toppinsatser med sprit och knark. Och Maradona förnekar sig inte, trots att det drabbar närstående och lagkamrater.
Det är först när Maradona blir en ekonomisk och pr-mässig belastning som man överger honom.
Bland de fyra namn som ofta nämns i diskussionen om alla tiders bästa fotbollsspelare – Pelé, Maradona, Cristiano Ronaldo och Lionel Messi – väcker ingen lika starka och tudelade känslor som Maradona. Det beror på att ytterligheterna är så halsbrytande: inom en enskild fotbollsmatch, i Maradonas hela liv – åtminstone enligt den bild av honom som skapats i offentligheten.
Myten om Maradona är en blandning av fakta, fiktion och religion. En suggestiv berättelse om en pojke från slummen som med rå talang och vilja utmanar allt och alla – och för en stund dessutom vinner och dyrkas som en gud. Men priset är högt. I intervjuer Maradona gett under 2000-talet är han ofta frän, men brister lätt i gråt om det blir tal om hälsa eller familj.
För fotbollsgräddan som gärna visar upp en polerad yta är Maradona i dag en enfant terrible – trots att till exempel fotbollsförbundet Fifas egna skandaler är av en helt annan kaliber.
Maradona är på sätt och vis tillbaka i ruta ett, som paria och underdog.
Men i Neapel och Buenos Aires pryds altartavlor av hans bild.
”Jag drömde om att spela fotboll och kunna köpa mina föräldrar ett hus. Det som sedan hände kunde jag aldrig föreställa mig”, säger Maradona själv.