Barnatro

Att befria barnen i al Hol-lägret eller att stänga skolor som radikaliserar och våldsbejakar är prioriterat för många. Men är det de enda uppväxtmiljöer som behöver granskas? På ”We have a dream”-utställningen i Hjo i höst möter jag ett citat av författaren Isabel Allende. Hon har blandade känslor för sin katolska uppväxt i Chile. I dag har hon vänt religionerna ryggen för att hon anser att de bidrar till förtryck av framför allt kvinnor och barn. Det är ett starkt uttalande och jag tolkar in en hel del sorg i beslutet.

I somras rörde flera av de finlandssvenska sommarpraten barndom i familjer präglade av rörelser som laestadianism och Jehovas vittnen. Att det inneburit indoktrinering och direkt skadliga situationer för de unga är uppenbart och att de lämnat rörelserna i vuxen ålder är en lovvärd konsekvens. För det är inte lätt att lämna.

Till de bästsäljande böckerna och filmatiseringarna av uppväxt i religiöst präglade samfund hör Tara Westovers bok Allt jag fått lära mig om sin dysfunktionella och våldsbenägna familj av mormonsläkte i USA. En annan aktuell och hyllad teveserie är Unorthodox, delvis baserad på Deborah Feldmans bok om sin uppväxt bland ultraortodoxa judar i Brooklyn.

Gemensamt för berättelserna är det totalitära i barnens omgivning – människor och organisationer runt familjerna och samhällena de beskriver har bidragit till stränga regler om rätt och fel. I de två amerikanska exemplen är det universiteten som erbjuder ett fritt tankeutrymme och ger möjlighet till egen reflektion och småningom frigörelse. Att det ena universitetet är mormonernas Brigham Young-universitet i Utah säger något om de olika graderna av tvång i samfunden. Unga vuxna som inte hört om Förintelsen eller händelserna den 11 september är ett faktum när deras skolgång haft andra syften än de rent kunskapsmässiga.

På närmare håll finns pingstförsamlingen i Knutby. En ny dokumentärserie rullar upp äldre och nyare händelser som bland annat medfört fällande domar i år. Mig drabbar barnperspektivet i serien mest, barn som fått höra att deras föräldrar eller de själva är fel – och den psykiska och ibland även fysiska misshandel det medför. De ångerköpta lärarna i den kommunala skolan inser för sent att barnen inte kunnat be om hjälp av skolpersonal då flera av lärarna på skolan också varit en del av församlingen.

Skolan har en så viktig roll här – och personligen är jag ytterst tveksam till om skolor ska få ha någon religiös mission över huvud taget. Lär ut religion som kunskap om olika trosuppfattningar, som religionsoch kulturhistoria, men låt skolan vara en fristad för barnen.

Vad säger barnkonventionen om barn och religion – vems intressen kommer först, föräldrarnas eller barnens? En som har studerat FN:s barnkonvention med religionsfilosofiska glasögon är Maria Klasson Sundin. I en intervju för forskning.se säger hon att religionsfrihet innebär frihet från indoktrinering, men inte frihet från att möta andra människors tro. Att religionsfriheten är barnens egen rättighet samtidigt som föräldrarna har rätt till religiös vägledning är ett dilemma utan entydiga lösningar eller svar.

”Personligen är jag ytterst tveksam till om skolor ska få ha någon religiös mission över huvud taget.”

MARIA GRÖNROOS är nordist och biträdande föreståndare för Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet.