Rädslans politik berövar oss känslan av att vara kompetenta medborgare
Nog måtte det ligga humor bakom WHO:s kampanj ”Varje generation har ett högre mål. Vårt är att hålla oss hemma”, men snart måste vi påminna oss själva om att vi har kapacitet till något mer. Framför allt behöver vi mobilisera vårt hopp, skriver Merete Mazzarella.
En av de otaliga som i mitten av mars tvingades isolera sig var den danske idéhistorikern Mikkel Thorup. Produktiv som han är tog det honom bara sex veckor att skriva en bok, Pandemiens tidsalder som är en essä också i ordets ursprungliga mening: ett försök.
Thorup är inte intresserad av viruset, utan av frågor som har med meningsskapande att göra, han vill undersöka hur vi reagerar på den aktuella krisen och hur vi kommer att präglas av den. Han vill visa att långtifrån allt vi upplever nu är nytt eftersom vår förståelse av nuet formas av tankar och föreställningar som funnits ett bra tag. Och eftersom ”normalitet” blir tydligast för oss när ”det normala” försvinner, tänker han sig också att krisen kan få oss att reflektera närmare över vad vi egentligen menar när vi talar om ”det normala”.
En av Thorups centrala poänger är att den framstegstro som burit den västerländska människan sen renässansen under de senaste hundra åren stegvis ersatts av mer pessimistiska, för att inte säga dystopiska, perspektiv.
Det vi såg i våras – Sydeuropas nerstängda, tysta städer; trafiken som stod still; lastbilskonvojerna som forslade bort lik; utbränd, gråtande vårdpersonal – var bara en bekräftelse på sådant vi redan fantiserat om.
Det finns mycket som väcker tanken att det är krisen snarare än framsteget som är det normala. Ordet ”utopi” kommer från Thomas Mores verk Utopia som utgavs 1516 men ”dystopi” skapades av John Stuart Mill 1868 när han karakteriserade den brittiska regeringens Irlandspolitik: ”Det som i allmänhet kallas utopiskt är något som är för bra för att vara realistiskt. Vad ni ser ut att vara anhängare av är för dåligt för att vara realistiskt.”
Men – säger nu Thorup – redan för närmare hundra år sen försköts betydelsen: en dystopi blev en miljö som är för dålig för att inte vara realistisk. Dystopier kan målas upp i varnande syfte.
I sin inflytelserika bok om hotet från miljögifter, Tyst vår (1962), har Rachel Carson ett stycke som heter ”En fabel för i morgon” som osökt för tankarna till pandemin.
Här skildras ett idylliskt samhälle där invånarna först föreställer sig att det är en utifrån kommande olycka när fågelsången tystnar, djur börjar dö och de själva blir sjuka. Carsons budskap var naturligtvis att eländet var självförvållat och avsikten var att mobilisera läsarna.
Thorup menar emellertid att många moderna dystopier är ännu mer mardrömslika, de låter förstå att det inte finns någon utväg, att människan är maktlös. Han ser ett samband mellan dystopierna och de senaste decenniernas politik. Politiken är inte längre ideologisk, politiker levererar inte program för hur samhället ska bli bättre utan snarare försäkringar om att efter bästa förmåga försöka skydda medborgarna mot att det ska bli värre. De konfronterar oss med ett myller av hot som gäller allt från cancer över terrorism och klimatförändringar till (nya) pandemier.
Både vad gäller terrorism och pandemi har politiker använt sig av nationalistiskt färgad krigsretorik: man har samlat folket till gemensam kamp, man har stängt gränser utifrån föreställningen att alla problem kommer utifrån, man har misstänkliggjort människor av annan etnicitet än den egna. I kampen mot terrorismen har det handlat om muslimer, i kampen mot pandemin var det kineser som världen runt blev föremål för rasistiska påhopp. För statschefer är det alltid frestande att ta till krigsretoriken, eftersom den får dem att se handlingskraftiga ut och höjer deras popularitet.
Thorup stöder sig på en brittisk sociolog, Frank Furedi, som i sin bok The Politics of Fear (2005), hävdar att politiken ersatt framtidsvisioner med en kolonisering av medborgarnas vardagsliv. Rädslans politik gör oss regressiva, den berövar oss känslan av att vara kompetenta medborgare med kontroll över våra egna liv och får oss snarare att uppfatta oss själva som sköra och utsatta kroppar som behöver skyddas.
Nog måtte det ligga humor bakom WHO:s glada kampanj – ”Vill du rädda världen? Hosta i armvecket.” eller ”Varje generation har ett högre mål. Vårt är att hålla oss hemma” – men snart kan det bli nödvändigt att påminna oss själva om att vi trots allt har kapacitet till något mer.
Framför allt behöver vi mobilisera vårt hopp, för hoppet är motsatsen till dystopins uppgivenhet. Thorup citerar historikern Bertel Nygaard: ”När vi hoppas”, skriver han, börjar vi ”förhålla oss till möjligheter snarare än till det som finns precis här och nu. Och därmed kan vi få nya förutsättningar för att handla, både som individer och som gemenskaper.”