Kollektiva sorgen efter Dianas död imponerade.
I en fem timmar lång föreställning utforskar performancepoeten Niko Hallikainen den kollektiva sorg som prinsessan Dianas död utlöste. Performancedikten Black Mercedes har premiär under scenkonstfestivalen Baltic Circle som börjar i Helsingfors i dag.
Tillsammans med en tio kilos svart rökkvartssten kommer performancepoeten Niko Hallikainen att stå på scenen i fem timmar. Nästan så länge räcker prinsessan Dianas televiserade begravning som visas i sin helhet under hans föreställning Black Mercedes. Syftet är att utforska den kollektiva sorg som prinsessans bortgång utlöste i Europa hösten 1997. Den svarta stenen ger honom skydd i ett rum fullt av människor.
Kanske kom prinsessan Dianas död i en bilkrasch 1997 så nära för att Niko Hallikainens mamma var född samma år som hon.
– Helgen då det hände var jag åtta år gammal och trodde att min mamma kände henne för hon reagerade så starkt.
Han minns hur hela familjen intensivt följde begravningen som gick i direktsändning också i Finland. Det uppskattas att totalt två en halv miljarder tv-tittare bevittnade Elton John vid pianot, de sorgklädda sönerna Williams och Harrys nedsänkta blickar och de okonventionella applåderna som fyllde Westminster Abbey. Måndagen därpå pratade man om begravningen i skolan, minns Hallikainen.
– Det var den första stora globala livehändelsen som jag någonsin deltagit i. Det var tiden före internet, och det var en händelse som förde samman hela Europa.
I sitt minne kopplar han ihop eurons intåg i Finland med prinsessan Dianas död.
– Det var kanske första gången jag upplevde att jag var en del av EU. Det fanns en väldigt stark känsla av gemenskap som berörde mitt lilla hem, men som också fick hemmet att kännas som någonting större.
I sin föreställning Black Mercedes utforskar Niko Hallikainen den kollektiva sorg som Dianas död utlöste, och som i dag känns främmande.
– Sorg är en så svår känsla. Att människor reagerade så snabbt och kollektivt, är imponerande. Det inträffade innan nätet hade etablerat sig, vilket innebar att man kunde dröja kvar i sorgen längre, den följdes inte genast av någon ny stor händelse.
Men också själva sörjandet har ändrat karaktär sedan Dianas död, menar Hallikainen.
– I takt med att terapitjänster blivit vanligare har sorgen blivit privatare, den är inte längre lika offentlig och blottad. Jag har upplevt det här i mina egna sorgprocesser. Det är svårare att hitta rum för sorg och man förväntas i dag återvända snabbare till vardagen.
Kritikern klev upp på scenen
Niko Hallikainens bana började som danskritiker, men efter fem års skrivande tröttnade han.
– Jag hade skrivit så mycket om andras konstnärliga praktiker att jag kände att jag var tvungen att sluta och koncentrera mig på något som var mitt eget.
I Hallikainens första scenkonstverk Blue Exhaust 2018 omvandlade han en av sina essäer till en scentext. Han kallar sina verk för performancedikter eftersom de är besläktade med estradpoesin, men ändå påminner mer om föreställningar.
Black Mercedes bygger på den televiserade begravningen som visas i sin helhet på en skärm i kulturcentret Caisas sal.
Begravningen är fyra timmar och fyrtio minuter lång och samtidigt som den pågår framför Hallikainen sin egen text till musik av artisten Alva Noto. Totalt landar föreställningen på fem timmar.
– Jag tror jag klarar det, men visst kommer jag att genomgå en förändring under de där timmarna. Texten är så intuitiv och associativ, jag tror jag är en annan människa när den är slut.
Rökkvarts ger skydd
Med sig på scenen har Niko Hallikainen en tio kilos svart sten, en ovanligt stor rökkvarts. Enligt butiksägaren som sålde stenen ger den honom kontakt med "övre våningen".
– Jag har små rökkvartsflisor i mina kläder som skydd. Rummet kommer att frekventeras av mycket folk under de där fem timmarna. Det är en stor prövning och stenarna skyddar mig.
Tror du själv på stenarnas skydd? – Det är ett sätt att förstärka min intuition, precis som med till exempel tarotkort. Visst rymmer korten symboler, men slutligen handlar tarot om att använda sin egen intuition. Jag använder min intuition i texten, men bjuder också in publiken att använda sin.
Håligheter fylls av läsaren
Black Mercedes är engelskspråkig och i diktform liksom Niko Hallikainens tidigare solon. Det är ingen berättelse, i stället försöker Hallikainen operera med kontraster och intensitet i sin text.
– Den här texten är mer perforerad än mina tidigare verk. Jämfört med prosa har poetiska texter fler håligheter som åhöraren eller läsaren kan läsa in sig själv i. Poesi är mer kollaborativt än prosa. Här finns rum för att åhöraren ska kunna dyka ner och drunkna i texten.
Niko Hallikainen är däremot också aktuell i romanformat. I vår utkommer debuten Kanjoni (Kanjon) på förlaget Otava. Han beskriver romanen som hypererotisk med drag av harlekinroman.
– Det är egentligen en litterär installation. Den har installerade element, men de fungerar inte som en transporterande intrig.
Romanformatet var mödosamt eftersom Niko Hallikainen inte hade någon mottagare att testa texten på under skrivandets gång.
– Föreställningarna tar snabbt form. Jag skriver texter och i föreställningssituationen uppstår en snabb reflektion genom publiken, texten sprängs upp och tillsammans med publiken förhandlar jag sedan om det alls finns någon idé i den.
Black Mercedes har premiär den 27 november på Kulturhuset Caisa under Baltic Circle-festivalen.