Skrattar bäst som skrattar sist
Arbetslös kvinna börjar med ståupp i den finska romcomen På skämt. Filmen är alltför snäll och ödmjuk med få fullträffar.
På skämt
Regi: Reetta Aalto. Manus: Anna Ruohonen. Foto: Jarkko Virtanen. I rollerna: Elena Leeve, Joonas Saartamo, Ernest Lawson, Aino Sirje. 88 min. F7
Senast undertecknad bevittnade en ståuppföreställning var i början av mars, i Stockholm, ett par dagar innan världen som vi känner den gick under. På estraden två killar och två tjejer (bland annat finlandssvenska Josefin Sonck), ingen som sparade på krutet.
Det kanske säger något om ståuppscenen i Sverige som i termer av fräckhet verkar något sånär jämställd. Så inte hos oss, åtminstone inte att döma av Reetta Aaltos På skämt (Naurun varjolla) där det är de manliga lustigkurrarna som sätter agendan.
Dock ligger fokus här på Maria (Elena Leeve), 35 bast och med en strålande framtid bakom sig. Hon är den arbetslösa manusförfattaren som i brist på annan sysselsättning söker till en kurs för aspirerande ståuppkomiker.
Med det inte sagt att Maria skulle ha speciellt bra erfarenheter av genren i fråga. När hon slinker in på en amatörkväll handlar det mest om manliga komiker som gör sig roliga på bekostnad av frugan och svärmor. Så hur svårt kan det vara att utmärka sig?
Tja, faktiskt är Maria en av dem som platsar på den förestående gulnäbbsturnén på axeln Åbo-Forssa-Tammerfors. Hur kul som helst, bortsett från att hon får sällskap av den erkänt grisige Tommi Karhula (Joonas Saartamo), inte den bästa av vänner och kollegor om man säger så.
Filmen tar och ger
På skämt har sina sidor och då tänker jag närmast på det här med ung stridbar kvinna i den mest manliga av världar, en tuff skola som även stavar till uppväxtskildring. Avgjort sympatiskt, visst.
Och även om filmen har drag av romantisk komedi säljer den sig inte alltför billigt; kärleken är inte det enda som räknas.
Dessvärre är helheten inte fullt så kaxig och slagkraftig som man hade önskat sig. I filmen finns intressanta karaktärer, bland dem en mörkhyad Ernest Lawson (som stup i kvarten får höra att han liknar ex-riksdagsledamoten Jani Toivola) och en ickebinär Aino Sirje, men vad man saknar är attityden och humöret, de humoristiska dråpslagen.
I inget skede blir man övertygad om att det här gänget faktiskt skulle överleva en kväll i hetluften. Och vad skämtarsenalen beträffar är det ont om fullträffar, skyll på Anna Ruohonens manus som långt ifrån alltid levererar.
Resultatet är en på sitt sätt trevlig men på tok för snäll och ödmjuk sak som i stället för att ta ut svängarna kapitulerar inför de jämna plågorna. Filmen sjuder men kokar aldrig upp, lagom är det som gäller.