Stark vilja hjälpte efter stroken
Christa Mickelsson förlorade orden, rörelseförmågan och smaksinnet efter en massiv hjärnblödning. Men viljan att kämpa fanns kvar och hjälpte henne att återfå sitt språk och sitt liv. Saknar du den Christa du var innan hjärnblödningen?
Det första ordet var mamma.
Om Christa Mickelsson hade varit ett år när hon sa mamma hade det inte varit sensationellt. Men hon var 33 år och kampen för att få fram ett enda ord hade varit hård. Belöningen blev desto större – Christa hade tagit det första viktiga steget i den talterapi som inleddes under konvalescensen efter hjärnblödningen och hon glömmer inte sitt genombrott i tillfriskningsprocessen.
– Jag var rörd och jag minns att jag då tänkte att ordet mamma är så lätt för att ett barn ska kunna säga det som sitt första ord.
Tre år har gått sedan Christa Mickelsson steg ut ur sin bil på en parkeringsplats i Esbo, upptäckte att benen inte bar och ramlade ihop. Hon hann ropa på hjälp innan hon förlorade medvetandet och i ilfart fördes till Tölö sjukhus där hon opererades och sövdes ner i två dygn.
Före hjärnblödningen var Christa Mickelsson en vältränad tvåbarnsmamma, lyckligt gift och yrkesarbetande journalist med språket som verktyg.
I dag jobbar hon deltid, går lite långsamt men har återfått talförmågan och skrivförmågan. Och körkortet.
Under de första veckorna efter hjärnblödningen var Christa Mickelsson fånge i sig själv. Hon hade drabbats av grav afasi, vilket innebar att hon inte kunde kommunicera – hon kunde varken prata eller formulera ord på ett papper. Talterapeuten Kirsi Viilos uppgift blev att locka fram språket på nytt. Indirekt tände hon den gnista som ledde till att Christa mot alla odds lyckades skriva en bok om sin väg tillbaka mot det normala livet.
"Tyvärr kommer du aldrig att bli så bra att du kan jobba som journalist igen", sade en gråtfärdig terapeut när hennes patient ville veta när hon skulle vara återställd.
Kirsi Viilo tillade att en bok om de egna erfarenheterna var en god idé men att Christa inte skulle klara utmaningen utan en medförfattare.
"Jag låg på sjukhussängen och grät", skriver Christa men noterar att målet var lagt.
"Jag skulle inte ha en medförfattare. Jag skulle skriva en bok helt själv."
Inte bitter men ledsen ibland
Ett blodkärl som brast heter den bok Christa Mickelsson debuterar med som författare. Boken är en osminkad skildring av livet efter stroken – både av vägen tillbaka och av den nya vardagen. Och den är inte självömkande.
När Christa och jag dricker eftermiddagskaffe betonar hon nödvändigheten av att ha en stark vilja.
– Jag visste att jag måste bli så frisk som möjligt, det var en självklarhet, men jag har ingen aning om varifrån insikten kom. Jag har träffat några som saknar viljan och några som är så deprimerade att de inte orkar jobba med sin kropp.
Hur mår du i dag då? – Svårast är spasticiteten, det vill säga att min kropp inte vill samarbeta. Jag skulle vilja kunna gå snabbare men musklerna blir styva på högra sidan. Vissa dagar är bra, andra är åt rumpan.
Offerkoftan, som Christa Mickelsson tidigare kunde drapera sig i, har hon stuvat undan.
"Du har åtminstone inte haft en hjärnblödning", skämtade Christa när en kollega klagade på sitt grånande hår.
I dag konstaterar hon att hon aktivt undviker att söka sympati.
– Jag har aldrig varit bitter på det som hände. I stället för att fråga varför just jag drabbades försöker jag vända på tematiken och fundera på varför just jag inte skulle ha drabbats.
– Klart jag är ledsen vissa dagar, men jag är aldrig bitter och det är en stor skillnad. Trots att jag har haft och fortfarande har svårt, försöker jag att inte jämföra mig med andra.
– Nej, men jag saknar det jag kunde göra då men inte kan göra i dag. Att kroppen skulle fungera och att jag skulle kunna spela violin, piano och gitarr, åtminstone ibland.
– Mina barn är energiska och livliga. Juni är duktig på gymnastik och Amos på fotboll. Jag lever mig in i deras liv och det är värdefullt.
Kramar och chattar
I början av konvalescensen kunde Christa Mickelsson inte fråga sina barn hur de mådde och vad de hade gjort i skolan, all kommunikation skedde med hjälp av kramar. Kommunikationen med maken sköttes med telefonchattar och är ett sorgligt men lite komiskt minne – 11@#€% står det i ett bevarat sms från dagen då Christa försöker påminna sin man Linus om att dottern Juni har gymnastikklubb kl. 11. Han undrar om hon vill ha en, eventuellt elva, telefoner.
Familjen var förstås oumbärlig, vid sidan av tal- och fysioterapeuterna. Christa Mickelsson skriver om
Mitt viktigaste råd till dem som ska kämpa sig upp ur sviterna av en hjärnblödning är att man kan ha tur och klara sig bra. Men den som har lite sämre tur har åtminstone livet i behåll. Det är inte samma liv som tidigare men det kan bli jättebra ändå.