På omslaget

ShapeUp - - INNEHÅLL - Av JO­HAN­NA FRÖ­LAN­DER Foto PAVEL MAIRA Hår och ma­ke up SO­FIA SJÖ­BERG Sty­ling AN­NI­KA NOR­MAN

Victo­ria Tör­negren be­rät­tar om skill­na­den mel­lan re­al li­fe/ in­sta­li­fe, sitt lång­drag­na soc­ker­be­ro­en­de och kam­pen att hit­ta en trä­nings­form att äls­ka, in­te ba­ra stå ut med. Dess­utom de­lar hon med sig av sin bäs­ta rum­pöv­ning.

HON HAR EN HALV MIL­JON FÖL­JA­RE PÅ INSTAGRAM, MEN I HEMSTA­DEN ÄR HON VEM SOM HELST. HON KOM­MER FRÅN SNÖ OCH IS, MEN HAR SUR­FING SOM STÖRS­TA TRÄ­NINGS­IN­TRES­SE. HON ÄR SOC­KER­BE­RO­EN­DE, MEN HAR ÄN­DÅ EN SU­PER­KROPP. NÄTPROFFSET VICTO­RIA TÖR­NEGREN ÄR FULL AV MOT­SÄ­GEL­SER.

Det är en blond och brun­bränd per­son som kli­ver in i stu­di­on från snör­us­ket ut­an­för. Med sig har hon en ro­sa Acne­på­se och en stor res­väs­ka, för så fort vi är kla­ra för da­gen ska hon åka till flyg­plat­sen och ta pla­net hem till Umeå.

– Jag fly­ger den här sträc­kan un­ge­fär en gång i vec­kan, sä­ger hon med en di­a­lekt som vagt be­kräf­tar var hon kom­mer från.

Vi tit­tar ige­nom klä­der­na in­för da­gens plåt­ning och Victo­ria ploc­kar bort al­la lång­byx­or och kon­sta­te­rar en­kelt att hon trivs bäst i shorts.

Du har bloggat i sex år vid det här la­get. Är det fort­fa­ran­de kul?

– Det är det. Det går ju upp och ner, ibland dip­par in­spi­ra­tio­nen, men så är det väl med al­la jobb. Den här ti­den på året [ja­nu­a­ri, reds anm] är ju in­te jät­te­kul. Men jag job­bar ju än­då med nå­got som i grun­den är ett in­tres­se och om man in­te tyc­ker att det är ro­ligt så ska man in­te blog­ga. Det gäl­ler att ha bra struk­tur, det får man li­te på kö­pet när man job­bat med nå­got så länge. Victo­ri­as kar­riär bör­ja­de med att hon star­ta­de en mo­de­blogg sista året på gym­na­si­et. Den tog fart ef­ter att ha bli­vit upp­lyft på rätt stäl­len och ef­ter en blogg­flytt ham­na­de hon på en ny­star­tad sajt som ba­ra fo­ku­se­ra­de på mo­de­blog­gar. Peng­ar­na bör­ja­de rul­la in och an­ta­let be­sö­ka­re dubb­la­des för var­je må­nad i ett halv­år. Suc­cén var ett fak­tum. Idag har hon an­ställ­da fo­to­gra­fer som fo­tar hen­nes out­fits.

Hur är det att be­hö­va tän­ka så myc­ket på sitt ut­se­en­de? Att klä­der, hår och smink mås­te va­ra per­fekt var­je dag?

– Du, jag har slu­tat bry mig. De vet hur jag ser ut nu så det är ba­ra att kö­ra. Jag tar in­te så myc­ket när­bil­der på mitt an­sik­te hel­ler, jag job­bar in­te med beau­ty på det sät­tet. Jag kör mer att man in­te ska be­hö­va tän­ka så myc­ket på smink och så­dant. Jag drar på mig ett par sol­glas­ö­gon så blir det bra, ha­ha.

Men du be­hö­ver ju ha på dig en ut­tänkt out­fit var­je dag.

– Ja det be­hö­ver man ha. Men jag åker till Stock­holm och fo­tar av ett gäng out­fits åt gång­en. Hem­ma i Ume har jag Uggs och dun­jac­ka som al­la and­ra. Jag stic­ker in­te ut där.

Du har en halv mil­jon föl­ja­re på Instagram. Det är näs­tan som Mal­mö – gång­er två. Bru­kar du tän­ka på det?

– Gud nej. Då ha­de jag nog in­te vå­gat läg­ga upp mi­na bi­ki­ni­bil­der. Jag bru­kar in­te läg­ga så stor vikt vid det mer än i mark­nads­fö­rings­sam­man­hang. Jag sät­ter in­te an­sik­te på min föl­ja­re hel­ler. Det tror jag är bå­de bra och då­ligt. Bra för att jag in­te tar åt mig när folk är ela­ka, men då­ligt för att jag in­te tar åt mig av det po­si­ti­va hel­ler.

Om man kol­lar din se­nas­te surf­bild. Då har mot­sva­ran­de he­la Ska­ra gil­lat den.

– Det är gans­ka sjukt ja. Men ba­ra 13 000 li­kes på den sä­ger du? Det var lågt!, skäm­tar hon och skrat­tar. Flest li­kes får trä­nings- och bi­ki­ni­bil­der. Minst li­kes får sel­fi­es. – Om jag läg­ger upp en sel­fie tap­par

jag föl­ja­re. Jag vi­sar in­te mitt an­sik­te så myc­ket så när jag väl gör det kanske de tän­ker ”Hjälp vem är det?”, sko­jar hon.

När du vet att så många kom­mer tit­ta på din fru­kost, tän­ker du ef­ter en ex­tra gång då?

– Jag tän­ker jät­te­myc­ket på det, ab­so­lut, så visst gör man bil­den snyg­ga­re än verkligheten. Det finns re­al li­fe och så finns det in­sta­li­fe, och det är två helt oli­ka sa­ker. De da­gar jag in­te fo­tar min fru­kost ser det ju för jäk­ligt ut. Jag och mi­na blogg­kom­pi­sar bru­kar skic­ka ”What they think it looks li­ke/ what it re­al­ly looks li­ke” till varand­ra, det är as­kul.

Vad är ro­li­gast: Blog­gen el­ler Instagram?

– Det är två helt oli­ka sa­ker och jag job­bar på helt oli­ka sätt med dem. Jag har ing­en mo­de­in­rikt­ning på min Instagram och jag har ba­ra mo­de­in­rikt­ning på blog­gen. Det är som två oli­ka värl­dar och jag trivs li­ka bra i bå­da. Men på Instagram får man mer di­rekt upp­skatt­ning, fler li­kes och fler kom­men­ta­rer. Man ser att föl­ja­ran­ta­let ökar och det är ju mo­ti­ve­ran­de. Men jag gil­lar mo­de­de­len, att plå­ta out­fits och sånt, ock­så. Jag har valt att hål­la isär dem för att in­te tap­pa föl­ja­re på blog­gen. Men jag vet att många, och det gäl­ler mig ock­så, har slu­tat lä­sa vis­sa blog­gar på grund av Instagram.

Det finns en mas­sa bes­ser­wiss­rar där ute på nä­tet som gär­na an­mär­ker på allt. Hur han­te­rar du det?

– Jag har ald­rig gått ut med att jag vet el­ler kan bätt­re än nå­gon an­nan, det un­der­lät­tar en del. Ef­tersom jag ald­rig ut­nämnt mig själv till nå­gon ex­pert så tror jag ge­ne­rellt att folk in­te stör sig li­ka myc­ket. Min sys­ter Alex­an­dra [Bring, reds anm] får ta så myc­ket mer skit. Men det är klart jag ock­så får kri­tik. Min kil­le la­de till ex­em­pel upp en bild på när jag åt en li­ten yog­hurt när vi ro­ad­trip­pa­de i Nya Ze­e­land. Då fick jag en kom­men­tar om att jag har ät­stör­ning­ar för att jag åt den där lil­la yog­hur­ten. De ha­de ju ing­en aning om det där var he­la min fru­kost, och det var det in­te, men de an­tog det.

Tar du åt dig av så­dant?

– Om jag ska va­ra helt är­lig så bryr jag mig of­tast in­te. Jag har slu­tat bry mig för länge se­dan. Men just när de går på om ät­stör­ning­ar är det li­te job­bigt, det har alltid va­rit käns­ligt för mig och är det fort­fa­ran­de. En ät­stör­ning är nå­got helt an­nat än då­li­ga mat­va­nor, det är en

all­var­lig sjuk­dom.

Hur re­a­ge­rar du på stress?

– Jag sät­ter mig in­te i stres­si­ga si­tu­a­tio­ner ef­tersom jag in­te kan han­te­ra stress. Så jag le­ver i gans­ka myc­ket för­ne­kel­se, men det är skönt. När jag väl mås­te gö­ra det så.. nej, det går ba­ra in­te. Så jag hål­ler lug­net för jag vet att om jag stres­sar upp mig går allt åt sko­gen.

Trä­nar du myc­ket?

– I pe­ri­o­der. Det blir li­te glest mel­lan gång­er­na ibland, men nu trä­nar jag två gång­er i vec­kan. Pro­ble­met är väl att jag in­te hit­tat nå­gon trä­nings­form som jag äls­kar. Jag kör hårt och in­ten­sivt när jag är på gym­met, jag tyc­ker in­te det är kul att va­ra där länge.

Du var nyss i Ma­roc­ko och sur­fa­de. Hur var det?

– Skit­kul! Jät­te­jät­te­kul.

Det var in­te förs­ta gång­en på en surf­brä­da?

– Nej, jag sur­fa­de i Austra­li­en när jag var där för­ra året. Och om någ­ra vec­kor ska jag åka ut­om­lands i någ­ra må­na­der och då blir det än­nu mer surf.

Det ser en­kelt ut men jag har hört att det är jät­tesvårt att ens hop­pa upp på brä­dan.

– Jag vet in­te om det är för att jag är så li­ten men jag kom­mer upp på brä­dan väl­digt en­kelt. Men man ram­lar ju och slår sig en mas­sa! Man ska in­te va­ra rädd för vat­ten om man sä­ger så. När man tes­tar förs­ta gång­en blir man så­där ”Oj, her­re­gud!” för det är ju in­te ba­ra att hop­pa upp ut­an det krävs jät­te­myc­ket tek­nik – och styr­ka fram­för allt. Det hand­lar om musk­ler, ba­lans och tek­nik. Jag är jät­te­im­po­ne­rad av de som är rik­tigt duk­ti­ga.

Är sur­fing nå­got du pla­ne­rar att fort­sät­ta med?

– Ja gud ja. Jag tar al­la chan­ser jag får!

Det är en him­la bild­vän­lig sport.

– Ja. Men där kan man ock­så kö­ra ”What it re­al­ly looks li­ke”, ha­ha! Jag bad min pojk­vän fo­ta mig när jag sur­fa­de och det kän­des skit­bra, jag kän­de mig he­ta­re än nå­gon­sin – men bil­der­na är de fu­las­te jag sett i he­la mitt liv! Så det blir inga bil­der ute i vå­gor­na om man sä­ger så. Jag kom­mer in­te bli nå­gon surf­mo­dell, det kan jag sä­ga. Jag var tvung­en att läg­ga ut bil­der­na på Fa­ce­book

så mi­na vän­ner ock­så kun­de få skrat­ta åt dem.

Den där sur­fresan du och hal­va bloggo­sfä­ren var på i vint­ras. Var man tvung­en att va­ra en ti­o­po­äng­a­re för att få föl­ja med?

– Ha­ha nä. Det var ju bloggäng­et som åk­te.

”Bloggäng­et”. Kän­ner al­la ni snygg­blog­ga­re varand­ra?

– Ha­ha, snygg­blog­ga­re. Bra att du pus­har för det. Vi har ju fak­tiskt en ful ock­så. Nä jag sko­ja ba­ra, ha­ha. Men ja, vi um­gås. Se­nas­te två åren har det bli­vit en kom­pis­grej av det. Det blev så när I’m next [blogg­nät­ver­ket där fle­ra av dem blog­gar, reds anm] star­ta­de. Vi um­gås myc­ket privat.

Hur of­ta trä­nar du?

– Ska jag va­ra är­lig? In­sta­li­fe el­ler re­al li­fe, ha­ha.

Ja!

– Nej men nu kan jag är­ligt sä­ga att jag är på gym­met två gång­er i vec­kan.

Det är väl helt okej. Hur var det in­nan då?

– Jag ha­de in­te ens ett gym­kort. Men jag gil­lar in­te att trä­na bland folk, jag tyc­ker det är skit­job­bigt. Men nu har jag äntligen hit­tat ett gym som är typ tomt och det är ald­rig nå­gon som jag kän­ner där. Så då kan jag va­ra helt ensam i ett rum. Det var nog det som fick mig att bör­ja gilla gym­met.

Går du på nå­gon di­et?

– Nej för fan! Nå­got så­dant be­hö­ver jag in­te. Men jag har fak­tiskt bör­jat tän­ka på mitt soc­kerin­tag. Jag har va­rit soc­ker­be­ro­en­de i fy­ra år och ätit go­dis var­je dag. Minst sex da­gar i vec­kan. Sen blev jag jät­teno­j­jig att jag fått di­a­be­tes ett tag så då var jag hos lä­ka­re och tog en mas­sa pro­ver. Då ha­de vi ett jät­te­långt sam­tal om hur far­ligt det är med för myc­ket soc­ker, så då fick jag ett wa­ke up call. Så nu äter jag ba­ra soc­ker på hel­ger­na och får in­te ens dricka co­la var­je dag, ha­ha. Men jag kom­mer ald­rig bli så­dan där som fun­de­rar på hur myc­ket soc­ker det finns i le­ver­pastej el­ler så. Men soc­ker är det en­da i mat­väg som jag tän­ker på. Jag bor­de an­tag­li­gen äta bätt­re än jag gör.

Vil­ken kropps­del är du mest nöjd med?

– Oj så svårt.. Mage el­ler rum­pa. Får man sä­ga tre? Sko­ja. Men rum­pan är väl fin på bild, jag tar den.

Vil­ken kropps­del är star­kast?

– Nä men fan vil­ka frå­gor, ha­ha. Hjär­tat! Tung­an! Ha­ha. Jag har nog ing­en som känns klock­ren. El­ler det är klart att man är star­kast i be­nen, men det är ju ett trå­kigt svar.

Vad gil­lar du mest med ditt liv?

– Det finns myc­ket jag gil­lar med mitt liv. Men jag är ex­tremt tack­sam över att jag har så bra pri­vat­liv som jag har. Blogg­värl­den är som en bubb­la, och det finns många som skju­ter bort pri­vat­li­vet och ba­ra le­ver i den här fals­ka världen. Så jag är väl­digt glad att jag har nå­got bakom allt det, som min pojk­vän och mi­na fan­tas­tis­ka vän­ner.

Vad är bak­si­dan av att le­va i blogg­värl­den?

– Man pus­har he­la ti­den för yt­lig­het, det gör man. Och man vi­sar ald­rig he­la bil­den av nå­got, man väl­jer ba­ra ut det bäs­ta. Man väl­jer ju vad man de­lar med sig av och vad man in­te de­lar med sig av, och det ger ju en falsk bild. Så det är väl bak­si­dan. Att det är så him­la yt­ligt, att man hjäl­per till att för­med­la den bil­den. El­ler den är ju in­te falsk egent­li­gen, men den är en­si­dig.

Vad i ditt liv vill du för­bätt­ra?

– Jag mås­te ju flyt­ta från Umeå. Det pla­ne­rar jag att gö­ra i år. Igen. Jag flyt­ta­de ju till Stock­holm för­ra året, men kon­trak­tet på lä­gen­he­ten gick ut så jag fick flyt­ta hem igen. Det finns inga fram­tids­möj­lig­he­ter för mig i Umeå, så jag vill flyt­ta till en an­nan stad. Kanske ett an­nat land ock­så. Men in­om Sve­ri­ge är det ab­so­lut Stock­holm. An­nars kan jag tän­ka mig Austra­li­en el­ler New York.

Det är väl en av de sto­ra för­de­lar­na med ditt jobb, att du kan gö­ra det?

– Ja. Men nack­de­len med mitt pri­vat­liv är att jag har en kil­le som in­te är li­ka flytt­su­gen. Och jag vill att han ska föl­ja med.

Victo­ria har på sig: topp, Gi­na tri­cot, 149 kr Shorts, Ni­ke, 250 kr Snea­kers, Ni­ke, 1 200 kr

Victo­ria har på sig: un­der­klä­der, Cal­vin Kle­in, 499 re­spek­ti­ve 279 kr trö­ja, Ni­ke, 500 kr

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.