JAG IN­SÅG VEM SOM VAR FÖR­ÄL­DERN I VÅR RE­LA­TION

ShapeUp - - LOVELIFE -

Så sä­ger forsk­ning­en om

Skils­mäs­so­barn har i vux­en ål­der ge­ne­rellt sett li­ka god psy­kisk häl­sa som in­di­vi­der som vux­it upp i in­tak­ta fa­mil­jer, vi­sar forsk­ning från Lin­kö­pings uni­ver­si­tet. Un­dan­ta­get är grup­pen kvin­nor mel­lan 20 och 24 år. Då mår unga kvin­nor som gått ige­nom en skils­mäs­sa i barn­do­men säm­re, med bland an­nat symp­tom på ång­est och de­pres­sion.

– Om man såg till de li­te äld­re kvin­nor­na i stu­di­en så var de­ras psy­kis­ka häl­sa be­tyd­ligt bätt­re. Det kan möj­li­gen va­ra en in­di­ka­tion på att ti­den mel­lan 15-25 år är en mer sår­bar tid för yng­re kvin­nor, men att de­ras psy­kis­ka häl­sa sta­bi­li­se­ras med ti­den, oav­sett om de upp­levt en skils­mäs­sa el­ler in­te, sä­ger Ma­rie Wads­by, stu­di­e­för­fat­ta­ren och do­cent i barn- och ung­doms­psy­ki­a­tri på Lin­kö­pings uni­ver­si­tet.

Mel­lan de man­li­ga del­ta­gar­na i stu­di­en fanns ing­en stör­re skill­nad mel­lan de som upp­levt en skils­mäs­sa och de som in­te gjort det.

Man såg även att in­di­vi­der som va­rit med om en skils­mäs­sa som barn var mind­re räd­da för för­änd­ring som vux­na. ”Min och mam­mas re­la­tion var hur bra som helst när jag var li­ten. Mam­ma har all­tid va­rit en per­son som folk verk­li­gen gil­lar, bå­de lä­ra­re och ens kom­pi­sar och de­ras för­äld­rar. Hon var ro­lig, på­hit­tig och skön. Men i takt med att jag blev äld­re in­såg jag att hon ha­de pro­blem med al­ko­ho­len. Och så fort BIB blev en ac­cep­te­rad in­red­nings­de­talj så blev det lät­ta­re för så­da­na som min mam­ma. Det led­de till allt möj­ligt strul, och vår re­la­tion var långt ifrån li­ka en­kel som den va­rit när jag var barn.

I slu­tet på ton­å­ren val­de jag att bry­ta upp. När man väx­er upp i en miss­bru­kar­fa­milj så tror jag det går det till en gräns där man an­ting­en går i fot­spå­ren, bry­ter ihop el­ler tar av­stånd. Jag val­de det se­na­re al­ter­na­ti­vet. Nå­gon­stans in­såg jag till slut vem som egent­li­gen var för­äl­dern i vår re­la­tion – och vem som bor­de va­ra det. Då tog det stopp för mig. I bör­jan trod­de hon nog att upp­brot­tet var hen­nes val, på hen­nes vill­kor. När hon in­såg att jag var myc­ket be­stämd så blev det först kons­tigt i någ­ra år. Nu känns det som om vi lan­dat i nå­gon slags ne­utralt lä­ge.

Idag är det som att träf­fa en av­läg­sen släk­ting som jag har li­te min­nen av men som jag in­te är be­ro­en­de av att ha en re­la­tion till just nu. Vår kon­takt är i stort sett obe­fint­lig. Vi hörs runt hög­ti­der så vi in­te kö­per sam­ma pre­sen­ter till re­s­te­ran­de fa­milj un­ge­fär. Men jag mår myc­ket bätt­re ef­ter upp­brot­tet. Jag har fått till­ba­ka mitt liv och har di­stans till barn­do­men. Sä­kert kom­mer det här att på­ver­ka mig myc­ket i min roll som för­äl­der när den da­gen kom­mer och jag hop­pas på att äpp­let fal­ler långt från trä­det.”

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.