Frå­ga psy­ko­lo­gen

Ing­en frå­ga är för svår för psy­ko­lo­gen Lin­da Rit­heim – låt hen­ne hjäl­pa dig! sha­peup@fab.se, märk mej­let "In­si­dan".

ShapeUp - - INNEHALL -

ar upp­täckt att jag är en elak per­son

Jag har upp­täckt att jag har ett gans­ka hemskt drag, näm­li­gen att jag tryc­ker ner and­ra per­so­ner. Jag är del­vis en elak per­son! På job­bet har jag till ex­em­pel va­rit li­te tas­kig mot en tjej, och sam­ma sak på trä­ning­en. Jag job­bar ibland som yo­ga­in­struk­tör och har märkt att vis­sa ele­ver trig­gar den här si­dan hos mig. Jag vet egent­li­gen in­te var­för jag gör så här. Det går blixt­snabbt och så har jag va­rit elak igen. Hur ska jag stop­pa mig själv? Mitt då­li­ga sam­ve­te plå­gar mig verk­li­gen. San­na

SVAR: När man upp­märk­sam­mat att man gör nå­got är ock­så då man kan gö­ra an­norlun­da. Vad du gör och hur du be­ter dig äger du själv för­må­gan att för­änd­ra. Det kanske in­te all­tid är lätt och det kan be­hö­vas en del trä­ning. Jag tyc­ker att du ska bör­ja med att pra­ta med tje­jen du va­rit elak mot. Be hen­ne om ur­säkt. Hur skul­le det kän­nas? An­tag­li­gen job­bigt när du ska gö­ra det, men bra ef­teråt. Bör­ja se­dan läg­ga mär­ke till vad som hän­der i din kropp när du känner ir­ri­ta­tion. Be­stäm ett al­ter­na­tivt be­te­en­de du ska gö­ra istäl­let för att be­te dig elakt. För vis­sa är det hjälp­samt att gå ifrån. Du kan även gö­ra tvärtom och sä­ga nå­got snällt till per­so­nen. När du känner ti­di­ga sig­na­ler på ir­ri­ta­tion, gör det istäl­let. Du kanske in­te lyc­kas al­la gång­er men ge in­te upp för det. Du be­hö­ver trä­na upp det nya be­te­en­det, det kan krä­va en del öv­ning.

Forskning vi­sar att vi mår bra av att gö­ra gott för and­ra. Gör en lis­ta på sa­ker du ska ge­nom­fö­ra på en vec­ka. Det kan va­ra att ge sin plats till nå­gon i kol­lek­tiv­tra­fi­ken, uda på en kom­pli­mang, kö­pa en kaf­fe till en hem­lös per­son el­ler kö­pa en blom­ma till en kol­le­ga. Du får san­no­likt en po­si­tiv re­spons som för­stär­ker ditt be­te­en­de. När nå­got för­stärks ökar san­no­lik­he­ten att du kom­mer ut­fö­ra be­te­en­det igen. Ge­nom att öka go­da be­te­en­den kanske de säm­re, ”ela­ka” får ta mind­re plats då de in­te ger den po­si­ti­va re­spons som de go­da ger. Kan lå­ta tri­vi­alt men tes­ta i nå­gon vec­ka för att se­dan ut­vär­de­ra. Lyc­ka till!

Gra­vid med otro­gen man

Jag är en kvin­na på 32 år som se­dan snart fem år har en on/off-re­la­tion med en gift man. Han vill läm­na sitt äk­ten­skap och har lo­vat att det kom­mer ske, dock skjuts det he­la ti­den upp. Han har inga barn med den and­ra kvin­nan, och de är in­te lyck­li­ga ihop. Nu är jag gra­vid, vil­ket vi pre­cis fått re­da på. Det var pla­ne­rat. Han sä­ger att allt ska bli bra, att han snart kom­mer att läm­na hen­ne. Vi s a tta ihop ag bor i en et­ta i en vil­la el­ler stör­re lä­gen­het. Det bör­jar bli akut nu, bar­net kom­mer ju om cir­ka sju må­na­der, och jag är liv­rädd att han ska dra ut på det än­nu mer. Känner mig så him­la stres­sad. Hur ska jag få ho­nom att ta ste­get? Alice

SVAR: Jag för­står att du känner dig stres­sad! Din kil­le har för­satt sig i en si­tu­a­tion som han in­te kan fly i rån. Det låter som om han är rädd för att kon­fron­te­ra sin fru och där­för und­vi­ker att ta ste­get. Jag öns­kar jag ha­de ett su­per­svar. Jag tän­ker att du re­dan ta­lat med ho­nom om hur du känner. Mitt tips är att be­rät­ta igen – och ställ krav! Frå­ga vad han vän­tar på? Det kom­mer in­te bli lät­ta­re att be­rät­ta ju läng­re han vän­tar, tvärtom. Du och ert barn är vär­da att kom­ma i förs­ta hand. Tyc­ker in­te han det? Frå­ga ho­nom om han för­står att din stress kan på­ver­ka ert barn.

Bekräf­ta ho­nom i att du för­står att det blir ett job­bigt sam­tal och att du kom­mer fin­nas där r ho­nom ef­teråt. Jag ogillar att ge tips om att ho­ta men jag tän­ker att om ING­ET HJÄL­PER och ti­den går så kanske du ska ge ho­nom en tids­ram att själv få be­rät­ta och tyd­ligt sä­ga att om han in­te gjort det tills dess så kom­mer du att be­hö­va gö­ra det. Det är dock in­te sä­kert att det hjäl­per.

Min störs­ta frå­ga i det här är vad DU mår bra av? Det låter som om du ta­git myc­ket an­svar för att han ska änd­ra sig för att re­la­tio­nen ska bli så som du öns­kar. Frå­gan är om det går att på­ver­ka ho­nom mer än du re­dan för­sökt. Jag kan in­te sä­ga att du ska läm­na ho­nom, men glöm in­te bort dig själv i det här och vad du mår bra av på lång sikt. Jag öns­kar dig all lyc­ka!

ar jag pa­ni­kång­est

Tack för en helt grym spalt. Jag äls­kar att läsa di­na svar. Har nå­got som jag grun­nat på gans­ka länge, tänk­te kol­la med dig. Har va­rit rätt no­jig för min häl­sa till och från se­nas­te åren och nu är det hjär­tat som stres­sar mig. Får hjärt­klapp­ning of­ta. Lä­ka­ren sä­ger att det "ba­ra" är pa­ni­kång­est och att jag ska "ig­no­re­ra det", men jag upp­le­ver ju ing­en ång­est in­nan det drar igång. När jag känner att hjärt­klapp­ning­en är på väg får jag där­e­mot stark ång­est. Det hän­der a drig n r ag tr nar en i de esta and­ra sam­man­hang ty­värr, två till tre gång­er i vec­kan. Men kan det va­ra ång­est när jag lik­som in­te känner ång­est in­nan? Car­ro

SVAR: ack r fi­na ord åter som du har det be­svär­ligt och di­na pro­blem ska ab­so­lut tas på all­var. Ång­est är ing­et ”ba­ra” ut­an väl­digt obe­hag­ligt även om det in­te är ar­ligt. et finns en di­a­gnos in­om fa­mil­jen ång­est som he­ter häl­so­ång­est, även kal­lat hy­po­kond­ri. Upp­skatt­nings­vis li­der mel­lan 1-5 pro­cent av häl­so­ång­est. Det är då van­ligt att man oro­ar sig för att man har dab­bats el­ler kom­mer att drab­bas av en all­var­lig sjuk­dom, till ex­em­pel can­cer el­ler hjärt­sjuk­dom. Oron över­skri­der van­lig sjuk­domso­ro och kan bli väl­digt funk­tions­ned­sät­tan­de för drab­ba­de per­so­ner. Räds­lan gör of­ta att man ut­veck­lar en rad be­te­en­den som kan va­ra hjälp­sam­ma kort­sik­tigt, men som lång­sik­tigt bi­drar till att vid­makt­hål­la ång­es­ten.

Man kan ex­em­pel­vis und­vi­ka att tit­ta på vis­sa fil­mer och do­ku­men­tä­rer om sjuk­dom som trig­gar ång­es­ten, stän­digt be si­na nä­ra och kä­ra om att ge lug­nan­de för­säk­ring­ar, goog­la oli­ka sym­tom, gå till lä­ka­ren of­ta, scan­na av och kän­na på sin kropp el­ler, tvärtom, und­vi­ka att kän­na på sin kropp i räds­la att man ska kän­na nå­got man tol­kar som av­vi­kan­de, tit­ta i sin av­fö­ring för att kon­trol­le­ra så det in­te finns lod och så vi­da­re.

Per­so­ner som li­der av häl­so­ång­est gör of­ta fel­ak­ti­ga tolk­ning­ar av fy­sis­ka kropps­li­ga sym­tom, vil­ket of­ta trig­gar igång ång­es­ten. Oron kan gö­ra att man får svårt att kon­cen­tre­ra sig och att man und­vi­ker sa­ker i li­vet. Det är ock­så van­ligt att re­la­tio­ner med nä­ra an­hö­ri­ga på­ver­kas ne­ga­tivt då man of­ta vill ha lug­nan­de för­säk­ring­ar om att man in­te är sjuk, upp­re­pa­de gång­er.

Om du känner igen dig så tyc­ker jag att du ska s ka h älp, det finns ra ehand­ling att å. flera stu­di­er har haft god ef­fekt. Jag har själv be­hand­lat många med häl­so­ång­est, med go­da re­sul­tat! Du kan även läsa själv­hjälps­bo­ken "It's not all in your he­ad" av Gor­don Asmund­son. Lyc­ka till!

Vän­li­ga vec­kan var­je dag. Forskning vi­sar att vi mår bra av att gö­ra gott för and­ra.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.