Mobb­ning­ens dra­ma­tur­gi

Västra Nyland - - Ledare - I DAG Ka­ta­ri­na von Nu­mers-Ek­man Ka­ta­ri­na von Nu­mers-Ek­man är mo­dersmåls­lä­ra­re och för­fat­ta­re.

En skol­poj­ke i Kot­ka har tving­ats äta gif­ti­ga häst­kas­tan­jer och ha läc­kan­de bat­te­ri­er i mun­nen och vå­ra hjär­tan blö­der när vi lä­ser om hans ut­satt­het. Plå­ga­de fö­re­stäl­ler vi oss hur det skul­le va­ra om ett barn vi äls­kar blev ut­satt för så­dan grym­het. Ils­ket und­rar vi var­för ing­en satt stopp för mobb­ning­en.

I fik­tio­nen ser mobb­ning­ens dra­ma­tur­gi of­ta ut på sam­ma sätt: Vi ska li­da med den tra­kas­se­ra­de hu­vud­per­so­nen och vår hämnd­lyst­nad ska växa, än­da fram till det för­lö­san­de slu­tet då plå­go­an­dar­na får sitt rätt­mä­ti­ga straff. Kans­ke tyc­ker vi där­för att verk­lig­he­ten bor­de fun­ge­ra li­ka­dant, men det var­ken kan el­ler ska den gö­ra.

Att mobb­ning bland barn väc­ker star­ka käns­lor är själv­klart, men ibland är vux­nas idéer om hur man bor­de lö­sa pro­ble­men skräm­man­de. En myc­ket svart­vit och föråld­rad syn på sko­lan och sam­spe­let mel­lan vux­na och barn stic­ker upp sitt fu­la hu­vud i oli­ka fo­rum.

Nå­gon de­lar en in­sän­da­re om att mob­ba­re ska tving­as stäl­la sig upp in­för klas­sen och hål­la fö­re­drag om var­för de nju­ter av att mob­ba and­ra. För­sla­get möts av idel hur­ra­rop på Fa­ce­book. Som lä­ra­re tän­ker jag: Her­re­gud, vil­ket makt­miss­bruk jag skul­le gö­ra mig skyl­dig till om jag tving­a­de en elev till det där. Ing­en skul­le må bätt­re och straf­fet skul­le ge klas­sen helt gal­na sig­na­ler om hur vux­na lö­ser kon­flik­ter.

Na­tur­ligt­vis ska mobb­ning­en tas på störs­ta all­var. Po­lis och and­ra myn­dig­he­ter ska kopp­las in när det finns skäl till det. Men da­gens sko­la kan in­te syss­la med för­öd­mju­kan­de be­straff­nings­me­to­der. Som Johanna Mä­ki-Havu­lin­na vi­sar i en färsk av­hand­ling mår en klass bra när at­mo­sfä­ren är för­tro­en­de­full och lä­ra­ren är öp­pen, mo­dig, är­lig och rätt­vis.

Sko­lan ska se till att al­la ele­ver, mob­ba­ren in­be­gri­pen, mår så bra som möj­ligt. Och en ung per­son som mob­bar and­ra är nog in­te själv så trygg och har­mo­nisk un­der ytan. Hen be­hö­ver stöd för att kom­ma till in­sikt om och lyc­kas änd­ra sitt be­te­en­de, ock­så för sin egen skull. När vux­na krä­ver fäng­el­se för min­derå­ri­ga, vil­ket har fö­re­kom­mit i dis­kus­sions­trå­dar om Kot­ka­fal­let, blot­tas in­te ba­ra en hemsk sam­hälls­syn ut­an ock­så en to­tal okun­skap om mo­dern psy­ko­lo­gi, so­ci­o­lo­gi och pe­da­go­gik.

T

En myc­ket svart­vit och föråld­rad syn på sko­lan och sam­spe­let mel­lan vux­na och barn stic­ker upp sitt fu­la hu­vud i oli­ka fo­rum.

Sko­lan job­bar fö­re­byg­gan­de och får stopp på fler mobb­nings­fall än det kans­ke ser ut ut­i­från. Ibland miss­lyc­kas man och det är en tra­ge­di pre­cis varen­da gång. Men det går in­te att få bort mobb­ning­en ge­nom att ska­pa ri­gi­da reg­ler, ef­tersom var­je fall är unikt och kom­plext. Man kan till ex­em­pel in­te be­stäm­ma att det all­tid ska va­ra mob­ba­ren som mås­te by­ta sko­la. Ibland är så många barn in­blan­da­de att man in­te kan tvinga dem al­la att by­ta sko­la. Ibland in­ser för­äld­rar­na in­te hur det är ställt. Ibland är mob­ba­ren ett of­fer och off­ret en mob­ba­re.

Mobb­ning­en finns över­allt i sam­häl­let och vi ska mot­ar­be­ta den så gott vi nå­gon­sin kan. Men hämnd­lyst­nad, oge­nom­tänk­ta svart­vi­ta reg­ler och för­öd­mju­kan­de be­straff­ning­ar gör ba­ra all­ting än­nu vär­re.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.