Man kan in­te ki­la fö­re

Västra Nyland - - Ledare - Min­na Le­välah­ti Språk­ko­lum­nen skrivs av me­di­e­språk­vår­dar­na Char­lot­ta Svensk­berg och Min­na Le­välah­ti vid Svensk press­tjänst. Den pub­li­ce­ras på Svens­ka.yle.fi och i de fin­lands­svens­ka dags­tid­ning­ar­na.

När stu­den­ter­na har åter­vänt till stu­di­e­or­ter­na och bar­nen har vant sig vid läx­or igen, bru­kar för­äld­rar­na till yng­re barn fal­la in i sam­ma kom­mu­ni­ka­tions­möns­ter som fö­re som­mar­lo­vet. Nu be­står de vik­ti­gas­te var­dag­li­ga sam­ta­len åter­i­gen av att ”läm­na”, ”häm­ta”, ”fö­ra” och ”skjut­sa”.

”Kan du häm­ta hen­ne på skol­går­den kloc­kan tre så att hon hin­ner äta in­nan jag skjut­sar hen­ne till trä­ning­en?” kan det lå­ta.

Att häm­ta be­ty­der att man be­ger sig i väg till en plats och tar med sig nå­gon el­ler nå­got där­i­från till­ba­ka el­ler till en an­nan plats. Att häm­ta in­ne­bär ex­em­pel­vis att en pap­pa åker från job­bet till dag­hem­met, ser till att det eg­na bar­net – ef­ter att ha klätt­rat i al­la klät­ter­ställ­ning­ar och rut­schat tre gång­er till och hop­pat i fem vat­ten­pö­lar – sät­ter sig i bi­len så att de kan åka hem till­sam­mans. Då har pap­pan häm­tat bar­net, in­te ”sökt bar­net”.

Att sö­ka be­ty­der att le­ta. Det har hänt sig att för­äld­rar har va­rit tvung­na att sö­ka ef­ter si­na barn på dag­hems­går­den, men van­li­gen häm­tar de si­na barn.

Mor­go­nen där­på kan pap­pan allt­så in­te ”häm­ta sitt barn till da­gis” ut­an han läm­nar bar­net på da­gis, går med bar­net till da­gis el­ler skjut­sar bar­net till da­gis.

När han ef­ter det fort­satt till job­bet bä­ran­de på en kas­se med äpplen, för att ing­en i fa­mil­jen or­kat ko­ka me­ra mos el­ler ba­ka fler äp­pel­pa­jer, har han in­te ”häm­tat äpplen till job­bet” ut­an ta­git dem med sig.

På hem­vä­gen ki­lar han in på pos­ten för att häm­ta ut ett pa­ket, men kön är all­de­les för lång för att han ska hin­na häm­ta bar­net i tid. Han kan ju in­te gär­na gå fö­re de and­ra i kön.

På många håll i Svensk­fin­land lär man sig att in­te ”ki­la i kön”. Det här ki­la ut­ta­las an­ting­en med kljud el­ler med tj-ljud och i bå­da fal­len med långt iljud. Det är ett di­rekt lån från det fins­ka ver­bet ”ki­i­la­ta”. På fins­ka be­ty­der ki­i­la­ta dels att fö­ra in som en kil, dels att tränga sig för­bi i en kö.

Det stan­dard­svens­ka ver­bet ki­la, ut­ta­lat med tj­ljud, be­ty­der ock­så att fö­ra in som en kil, men det kan även be­ty­da att för­flyt­ta sig snabbt och lätt. Som pap­pan gjor­de när han snabbt skul­le ut­rät­ta ett ären­de på pos­ten.

Om man vill an­vän­da ett stan­dard­svenskt ut­tryck för att ”ki­la i kön” hjälper det in­te med att ut­ta­la ki­la med tj-ljud. Det är säl­lan rätt att ”ki­la i kön”, och om nå­gon vill på­ta­la det kan man ta till ut­tryck som ”träng dig in­te för­bi i kön”, ”gå in­te fö­re i kön”, ”håll dig i kön” el­ler ”ställ dig längst bak i kön”.

Visst kan man ock­så kom­bi­ne­ra ver­bet ki­la med kö, om per­so­ner­na i kön står så tätt att man mås­te ki­la in sig när man träng­er sig fö­re: ”Han för­sök­te ki­la in sig mel­lan Bo och Per, som all­tid stod och brot­ta­des i mat­kön.”

QTDet stan­dard­svens­ka ver­bet ki­la, ut­ta­lat med tj-ljud, be­ty­der ock­så att fö­ra in som en kil, men det kan även be­ty­da att för­flyt­ta sig snabbt och lätt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.