En­semb­len gör en oför­glöm­lig Man­ner­heim

Tryckeriteatern gör en full­träff med sin pjäs om C.G.E. Man­ner­heim. Dra­ma­tik, un­der­håll­ning, histo­ria, träf­fan­de per­son­por­trätt och hög­klas­sig mu­sik gör pjä­sen till ett mås­te att se för vem som helst.

Västra Nyland - - News - MI­RA STRAND­BERG mi­ra.strand­berg@ksf­me­dia.fi

Pjäs: Man­ner­heim – man­nen och my­ten. Text: Per-Erik Lönn­fors och Jo­han Storgård, be­ar­be­tad för Tryckeriteatern med tillägg från Hans Winds dag­bok. Re­gis­sör: Sven Sid. Ka­pell­mäs­ta­re och mu­si­kar­range­mang: Mag­nus Ljung­qvist. Pro­du­cent och fo­to­graf: Ida Flemmich. Sce­no­graf. Petri Hort­ta­na. Ko­stymör: Ron­ja Aaltp. Ljud- och ljus­de­sig: Rob­ban Se­der­holm. Mu­si­ker: Jan Lu­up­pa­la och Robin Gustafs­son. Sång: Charlotta Aho­nen, An­ni­ka Gustafs­son, Hei­di Jous­maa och Alex­an­dra Stjern­berg. Lju­def­fek­ter: Jesper Sö­der­ström. Vi­de­oklipp: Ale­jandro Ahu­ma­da. In­spi­ci­ent. Hei­di Jous­maa. I rol­ler­na: Ste­fan Elf, Li­nus Mä­ke­lä, Bab­ben Back­man, Fe­lix Lön­nqvist, Mats En­berg, Ka­ri Danielsson, Jan­ne Gustafs­son, Gö­ran Wa­den­ström, Charlotta Aho­nen, Gö­ran Back­man, Mag­nus Sand­ström, An­ni­ka Gustafs­son, Ken­net Lindholm. Pre­miär: 2.11 på Tryckeriteatern.

Man be­hö­ver in­te va­ra sär­skilt krigs­in­tres­se­rad för att få stor be­håll­ning av pjä­sen som spe­las till den and­ra de­cem­ber i Ka­ris. Ge­nom hän­del­ser un­der två da­gar, med två år emel­lan, skild­ras vänd­ning­en i Fin­lands krigs­lyc­ka un­der fort­sätt­nings­kri­get. Plat­sen är för det mesta hög­kvar­te­ret i S:t Michels, där sta­ben som be­står av ge­ne­ral Heinrichs (Mats En­berg), ge­ne­rallöjt­nant Ai­ro (Ka­ri Danielsson), Un­der­rät­tel­se­of­fi­cer Paa­so­nen (Jan­ne Gustafs­son) och övers­te Bruncro­na (Gö­ran Wa­den­ström) gör upp krigs­stra­te­gi­er – och of­tast grä­lar om de­sam­ma.

Sta­ben har dess­utom myc­ket va­ri­e­ran­de åsik­ter om sin be­fäl­ha­va­re, mar­skalk Man­ner­heim (Ste­fan Elf), som ven­ti­le­ras un­der häf­ti­ga dis­kus­sio­ner. Här fö­re­kom­mer ock­så per­son­li­ga schis­mer som på ett träf­fan­de sätt il­lu­stre­rar var­da­gen i hög­kvar­te­ret, från för­mo­dat hem­li­ga för­hål­lan­den till öp­pet trot­si­ga ut­spel.

Strå­lan­de roll­pre­sta­tio­ner

Och det ska sä­gas ge­nast: Rollbesättningen är fe­no­me­nal. Ste­fan Elfs tolk­ning av Man­ner­heim är så väl­gjord att åskå­da­ren är be­nä­gen att glöm­ma bort att det in­te är den verk­li­ga Man­ner­heim vi ser. Ut­se­en­de, ges­ter, manér – allt an­das fält­mar­skal­kens strik­ta per­son, gent­le­manna­fa­so­ner och språk­kun­ska­per på ett otro­ligt im­po­ne­ran­de sätt. Men Elf ger ock­så Man­ner­heim hjär­ta och själ, in­te så det blir kly­schigt och dry­pan­de, ut­an åter­håll­samt och vär­digt, som sig bör.

Det är in­te ba­ra Elf som ly­ser. Ka­ri Da­ni­els­sons kvin­notju­san­de ge­ne­rallöjt­nant är en un­der­hål­lan­de spe­le­vink som dan­sar ripas­ka och dric­ker bränn­vin med sam­ma ener­gi. Han pra­tar ge­nom­gå­en­de fins­ka, vil­ket är ett lyc­kat drag för att få in språk­för­bist­ring­en i hu­vud­kvar­te­ret – Man­ner­heims fins­ka var som känt er­barm­lig och det kom­mer även fram i pjä­sen. Även den öv­ri­ga sta­ben ge­stal­tas väl av en­semb­len, som sub­tilt får fram skill­na­der­na i bå­de per­son­lig­het, för­hål­lan­det till mar­skal­ken och åsik­ter­na om den bäs­ta stra­te­gin.

Men det här är ock­så pjä­sen där även bi­rol­ler­na strå­lar. Charlotta Aho­nen som över­sät­ta­ren Bri­ta Ka­na­nen och ama­tör­te­a­ter­ve­te­ra­nen Bab­ben Back­man som ser­vi­tri­sen frö­ken Sten­vall re­pre­sen­te­rar kvin­nor­na vid hög­kvar­te­ret och gör si­na rol­ler ut­omor­dent­ligt väl. Fe­lix Lön­nqvist som mar­skal­kens kal­fak­tor ger rol­len pre­cis la­gom do­ser av ko­mik, ung­dom­lig iver och fru­stra­tion.

För den här pjä­sen hand­lar in­te ba­ra om krig. Hand­ling­en vä­ver ock­så in män­ni­sko­för­hål­lan­den, drömmar och per­son­li­ga tra­ge­di­er på ett sätt som gör pjä­sen djupt be­rö­ran­de på si­na stäl­len. Det är fängs­lan­de och blir ald­rig långran­digt, trots att he­la nö­jet tar bort­åt tre tim­mar.

Mu­si­ken målar bil­der

Det går in­te att skri­va om den här upp­sätt­ning­en ut­an att näm­na den fi­na mu­si­ken. Mag­nus Ljung­qvists

ar­range­mang till klas­sis­ka och tids­ty­pis­ka me­lo­di­er är väl­gjor­da och till­för stänk av epokskild­ring. Spe­ci­ellt ar­range­mang­et av krigs­sång­en El­dan­ka­jär­ven jää är häf­tigt, näs­tan punkin­spi­re­rat, med hår­da ryt­mer som målar en kri­gisk ljud­bild. Den sam­sjung­an­de kvar­tet­ten Charlotta Aho­nen, An­ni­ka Gustafs­son, Hei­di Jous­maa och Alex­an­dra Stjern­berg

sjung­er rent, sä­kert och välk­ling­an­de och kla­rar dess­utom av den un­der­hål­lan­de ko­re­o­gra­fin i bland an­nat Ber­li­ner Luft med bravur.

Tids­bil­den stärks yt­ter­li­ga­re av de film­snut­tar som vi­sas med klipp från kri­get. En sär­skilt ele­gant över­gång är då en bild på verk­li­ga Adolf Hit­ler och pre­si­dent Risto Ry­ti vi­sas se­kun­der­na in­nan de bå­da trä­der in på sce­nen för att spin­na vi­da­re på tex­tens tolk­ning av mö­tet. Bil­der­na ha­de gär­na fått vi­sas på en stör­re skärm, nu sjun­ker de li­te för långt in i ku­lis­ser­na för att nå sin ful­la ef­fekt.

På sce­nen ta­las många språk, som sig bör i en pjäs om Man­ner­heim. I de fles­ta fall fun­ge­rar det ut­märkt ut­an över­sätt­ning. De frans­ka, tys­ka och rys­ka fra­ser som Man­ner­heim od­lar går det bra att för­stå el­ler ana in­ne­bör­den av tack va­re sam­man­hang­et.

Då Adolf Hit­ler (Ken­net Lindholm) be­sö­ker Man­ner­heim ta­lar han en­dast tys­ka, ock­så i en lång di­a­log med Ry­ti, som sva­rar på tys­ka. Det här av­snit­tet krä­ver rätt så go­da språk­kun­ska­per för att man ska kun­na hänga med i dis­kus­sio­nen om stjärn­tec­ken och hur väl man läm­par sig för sam­ar­be­te ut­i­från dem. Här ha­de jag öns­kat nå­gon form av text­ning, el­ler an­nan slags för­kla­ring för dem som in­te be­härs­kar tys­ka.

Lo­kal för­ank­ring

För fö­re­ställ­ning­ar­na i Ka­ris har pjä­sen fått ett skräd­dar­sytt tillägg där strids­pi­lo­ten Hans Wind (Li­nus Mä­ke­lä) be­rät­tar om si­na upp­drag, då de tan­ge­rar hän­del­ser­na. Winds roll skrevs in för att öka in­tres­set på lo­kal­plan, ef­tersom Wind var född i Eke­näs.

Även om tilläg­get är hur in­tres­sant och dra­ma­tur­giskt fun­ge­ran­de som helst, och Mä­ke­lä gör Wind med ung­dom­lig en­tu­si­asm, ha­de den här en­semb­len in­te be­hövt nå­gon lo­kal täck­man­tel för att va­ra in­tres­se­väc­kan­de. Det här är en helgju­ten pjäs, un­der­håll­ning på hög ni­vå. Strå­lan­de!

FO­TO: IDA FLEMMICH

PÅ TRYCKERITEATERN. Ste­fan Elf som Man­ner­heim.

FO­TO: IDA FLEMMICH

DUSTER. Heinrichs (Mats En­berg), Ai­ro (Ka­ri Danielsson) och Paa­so­nen (Jan­ne Gustafs­son) har of­ta oli­ka åsik­ter om bå­de krigs­stra­te­gi och Man­ner­heim (Ste­fan Elf) som per­son.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.