På äls­kat mo­ders­mål

Västra Nyland - - Ledare - María Ser­rano Ma­ria Ser­rano är sa­go­be­rät­ta­re, lä­ra­re och tolk.

På min and­ra re­sa till Bosni­en för­sö­ker jag ak­tivt för­stå hur de språk som förr het­te ser­bo­kro­a­tis­ka nu häng­er ihop, ef­ter att lan­det som het­te Ju­go­sla­vi­en splitt­ra­des. Språ­ken bänds isär. Al­fa­be­ten blir en mar­ke­ring. Or­den tänjs och vrids po­li­tiskt så att et­ni­ci­tet och re­li­gi­on fjätt­ras till varand­ra. Kro­at, serb och bosni­ak be­ty­der ka­to­lik, or­to­dox och mus­lim.

Jag fun­de­rar på att bå­de Bosni­en och Fin­land är mö­tes­plat­ser mel­lan väst och öst: Hos oss möts det lut­hers­ka och det or­to­doxa, hos dem ar­vet från Ös­ter­ri­ke-Ung­ern och det ot­to­mans­ka. I ba­sar­grän­der­na dric­ker tu­ris­ter­na bosniskt kaf­fe ur glas och kö­per upp­sväng­da toff­lor. I Helsing­fors be­und­rar de Uspen­skij­ka­te­dra­len och äter på rysk re­stau­rang.

Sa­ra­je­vo kal­las ”Det lil­la Je­ru­sa­lem” för att sta­den är full av kyr­kor, mos­ké­er och sy­na­go­gor. Så var det ock­så i mi­na spans­ka hemtrak­ter, för länge se­dan, un­der de 800 år då söd­ra Spa­ni­en var ara­biskt och de tre re­li­gi­o­ner­na lev­de si­da vid si­da.

Det var en tid då Al-An­da­lus, som det då het­te, blomst­ra­de. Fi­lo­so­fer och lär­da ur al­la kul­tu­rer be­ri­ka­de varand­ra. Se­dan kom in­kvi­si­tio­nen, lan­det (åter)er­öv­ra­des 1492 och ju­dar och mus­li­mer för­drevs om de in­te kon­ver­te­ra­de. Jag har sett sto­ra järn­nyck­lar be­va­ra­de i ma­roc­kans­ka hem, me­del­ti­da nyck­lar till ett hem man tving­ats läm­na i An­da­lu­si­en.

Den ar­ki­tek­tur, po­e­si och mu­sik jag väx­te upp med, det språk vi ta­la­de … var så präg­la­de av vår histo­ria att jag från barns­ben kän­de mig hem­ma i det ara­bis­ka. I Sa­ra­je­vo hin­ner en an­nan si­da av mitt för­flut­na upp mig. Min pap­pas släkt kom­mer från Lu­ce­na i Cor­do­ba, Al-An­da­lus’ främs­ta ju­dis­ka stad. Al­la viss­te om sta­dens för­flut­na, men det var ing­et man ta­la­de om. De som stan­na­de trots in­kvi­si­tio­nen anam­ma­de krist­na tra­di­tio­ner på liv och död. En del av mi­na för­fä­der hör­de till den grup­pen, and­ra mås­te ha vand­rat i väg för att bo­sät­ta sig i det ot­to­mans­ka im­pe­ri­et, många i Nord­af­ri­ka som mus­li­mer­na – men de fles­ta på Bal­kan, lär jag mig!

Jag får se en dokumentär om Mo­ris Al­ba­ha­ris liv och hop­par till då den gam­le man­nen sä­ger: – Vi är se­far­dis­ka ju­dar. Min släkt kom till Sa­ra­je­vo från Cor­do­ba. Hem­ma ta­la­de vi la­di­no, ett slags spans­ka som vi ha­de med oss då vi läm­na­de lan­det för 500 år se­dan. Span­jo­rer­na för­står oss, men med ett le­en­de, tilläg­ger han på bru­ten eng­els­ka.

QJag fun­de­rar på att bå­de Bosni­en och Fin­land är mö­tes­plat­ser mel­lan väst och öst.

Jag minns att vi på en re­sa ge­nom Ju­go­sla­vi­en då jag var li­ten möt­te folk som gär­na ta­la­de den­na egen­dom­li­ga, uråld­ri­ga spans­ka med oss. I dag är språ­ket ho­tat. I Sa­ra­je­vo finns ba­ra fy­ra äld­re per­so­ner kvar som ta­lar la­di­no. Många av de­ras vän­ner och släk­ting­ar dog un­der and­ra världs­kri­get och de få över­le­van­de var i re­gel för räd­da för att hål­la sin kul­tur och sitt språk vid liv.

Al­ba­ha­ri och hans vän­ner minns and­ra ti­der. Le­kar, sång­er, bö­ner och tid­skrif­ter på det eg­na språ­ket. Ge­men­ska­pen. För­äld­rar­na.

– Min mam­ma ta­la­de ba­ra la­di­no de sista åren, sä­ger han, näs­tan ing­en för­stod hen­ne på vård­hem­met, men hon ta­la­de ba­ra sitt mo­ders­mål. Tänk!

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland

© PressReader. All rights reserved.