” HAR KAN JAG SAM­LA KRAFT ”

Att ha en plats där man kan lan­da och ta det lugnt är ex­tra vik­tigt om man of­ta är på re­san­de fot. Det vet Me­lo­di­festi­valak­tu­el­la sång­ers­kan Eli­sa Lindström, som mel­lan spel­ning­ar och tur­né­buss­liv laddar bat­te­ri­er­na med så­väl ci­ty­puls som ro­fylld tid på l

Älskade Hem - - Sidan 1 - TEXT JIN LA­VESSON FOTO MA­LIN CROP­PER FO­TO­AS­SI­STENT CON­NY CROP­PER STY­LING BRIT­TA HEN­LEY MA­KE UP MIA HÖG­FELDT SAM­ORD­NING LI­NA HANS­SON

–VÄL­KOM­NA ! LE­EN­DET SOM mö­ter oss i dör­ren är bå­de varmt och smit­tan­de, och det sprud­lan­de hu­mör som van­ligt­vis fram­kal­lar gläd­je och ful­la dans­golv är li­ka äk­ta även bort­om strål­kas­tar­lju­sen. Att dans­ban­det Eli­sa’s sång­ers­ka Eli­sa Lindström är ett rik­tigt ener­gi­knip­pe har vi bli­vit väl varse, och va­re sig hon sjung­er, age­rar körle­da­re el­ler – som i dag – tar plats som Äls­ka­de Hems om­slags­mo­dell för­med­lar hon alltid en upp­rik­tig hjärt­lig­het som fått he­la Sve­ri­ges dans­bandspublik att ta hen­ne till sitt hjär­ta. Nå­got som se­nast be­vi­sa­des ge­nom en stor­sla­gen se­ger i Kör­sla­get (TV4) där hon re­pre­sen­te­ra­de sin hem­ort Tö­re­bo­da.

– Det var otro­ligt ro­ligt att vi vann! Och ef­ter två må­na­ders hårt ar­be­te kän­des det fan­tas­tiskt att det räck­te he­la vägen. Dess­utom var det här­ligt att Tö­re­bo­da fick så myc­ket upp­märk­sam­het, och att det fanns ett så­dant enormt en­ga­ge­mang bland al­la som bor där, in­te ba­ra de som var med i kö­ren, sä­ger Eli­sa.

MEN ÄVEN OM barn­do­mens Tö­re­bo­da och när­lig­gan­de Sköv­de, där hon i dag bor, be­ty­der enormt myc­ket för hen­ne, är den ro­fyll­da till­va­ron på lan­det långt ifrån da­gens fo­to­gra­fe­ring. Den ele­gan­ta vå­ning­en där

Eli­sa tar emot oss har näm­li­gen stor­sta­dens ald­rig si­nan­de ener­gi pre­cis ut­an­för fönst­ren, men även om den är be­lä­gen på en av de mest in­ten­si­va strå­ken är det här som Eli­sa fin­ner lugn un­der si­na många stock­holmsvis­tel­ser.

– Lä­gen­he­ten till­hör Tho­mas och Torsti, ett par vän­ner som jag lär­de kän­na för någ­ra år se­dan via Måns Zel­mer­löw på en ef­ter­fest till Allsång på Skan­sen fak­tiskt. Det klic­ka­de mel­lan oss di­rekt, och vi blev jät­te­go­da vän­ner. De sa att jag så klart skul­le bo hos dem var­je gång jag var här i stäl­let för att ta in på ho­tell, och så har det bli­vit! Ef­tersom jag har mitt skiv­bo­lag i Stock­holm till­bring­ar jag ju så otro­ligt myc­ket tid här, så det är väl­digt skönt att ha en fast bas i stäl­let för att stres­sa runt mel­lan oli­ka ho­tell­rum he­la ti­den, sä­ger Eli­sa och rör sig vant i den sto­ra, här­li­ga lä­gen­he­ten som är för­ä­rad med en makalös tak­höjd och vack­ra se­kel­skif­tes­de­tal­jer.

Det märks tyd­ligt att hon trivs, och även om det är stor skill­nad från två­rum­ma­ren i det lugna om­rå­det i Sköv­de, finns det än­då en del lik­he­ter som gör att hon verk­li­gen kän­ner sig som hem­ma här.

– Jag tyc­ker väl­digt myc­ket om vack­ra, gam­la möb­ler, och även om det är myc­ket lyx­i­ga­re här än vad jag har det hem­ma så kän­ner jag igen mig i sti­len, vil­ket är här­ligt. Dess­utom är ju Stock­holm väl­digt na­tur­skönt, och man be­hö­ver in­te åka sär­skilt långt för att kun­na nju­ta av lugna, vack­ra om­giv­ning­ar. Pre­cis så har jag det hem­ma i Sköv­de ock­så, så det upp­skat­tar jag myc­ket. Hur är det med in­red­nings­in­tres­set? – I och med att jag är ute och fläng­er jämt och stän­digt har jag in­te så myc­ket ro till att sat­sa på in­red­nings­bi­ten, men jag tyc­ker egent­li­gen att det är väl­digt ro­ligt. Ty­värr syns det in­te så myc­ket hem­ma för till­fäl­let. Men jag har ett få­tal väl ut­val­da gam­la möb­ler som sät­ter sti­len, och då pap­pa är snic­ka­re har jag in­rett med någ­ra möb­ler som han har gjort. De

tyc­ker jag verk­li­gen otro­ligt myc­ket om. Vad är det vik­ti­gas­te för dig i ett hem? – Att man trivs. Ett hem ska in­te va­ra in­rett för att vi­sas upp, ut­an för att det ska få en själv att må bra.

ATT ELI­SA SKUL­LE läm­na den be­tyd­ligt lug­na­re väst­gö­tas­lät­ten för en per­ma­nent till­va­ro i den pul­se­ran­de hu­vud­sta­den ser hon in­te som en omöj­lig­het, och de stän­di­ga be­sö­ken har gjort att hon har fått mer­smak.

– Ja, när jag är i Sköv­de kan jag sak­na pul­sen och att det alltid finns nå­got att gö­ra. Och då jag är här i prin­cip var­je vec­ka skul­le det un­der­lät­ta myc­ket om jag fak­tiskt bod­de här. Just nu blir det ju ett evigt fa­ran­de mel­lan Sköv­de, Stock­holm och tur­né­bus­sen, och min till­va­ro skul­le nog bli li­te mer ro­fylld om jag ha­de en plats mind­re att åka till.

Just det där med ro­fyll­da stun­der till­hör näm­li­gen in­te var­da­gen, och är en lyx som en stän­digt tur­ne­ran­de dans­bands­sång­ers­ka in­te är bort­skämd med. Se­dan det sto­ra ge­nom­brot­tet när Eli­sa’s tog hem se­gern i Dans­bands­kam­pen (SVT) har kar­riä­ren rul­lat på li­ka in­ten­sivt som hju­len på tur­né­bus­sen, och de se­nas­te fy­ra åren har va­rit en bå­de slit­sam och lä­ro­rik re­sa för Eli­sa och res­ten av band­med­lem­mar­na.

– Ja, det har va­rit gans­ka hek­tiskt, men sam­ti­digt otro­ligt ro­ligt. När vi vann Dans­bands­kam­pen kom vi di­rekt från gym­na­si­et och ha­de ba­ra gjort ett få­tal spel­ning­ar, så det var en chock när vi kom ut och skul­le spe­la fy­ra tim­mar på ra­ken kväll ef­ter kväll. Men det var nyt­tigt ock­så. Vi har verk­li­gen lärt oss att ba­ra för att man får ett snabbt ge­nom­slag be­ty­der in­te det att man au­to­ma­tiskt får en stor och tro­gen publik, men mås­te verk­li­gen job­ba hårt för det.

Hur or­kar man gå upp på scen med sam­ma ener­gi kväll ef­ter kväll?

– Det är slit­samt, det är det. Men ener­gin från publi­ken smit­tar lik­som av sig. Så även om man är trött in­nan bru­kar det lö­sa sig när man väl kom­mer upp på scen.

Ni tok­hyl­las av dans­bandspubli­ken, vad tror du er po­pu­la­ri­tet be­ror på?

– Vad gäl­ler vins­ten i Dans­bands­kam­pen tror jag mest det hand­la­de om att vi var på rätt plats vid rätt tid. Vi pre­sen­te­ra­de nå­got som sak­na­des just då, och jag tror att många gil­la­de att vi var yng­re och att det var en kvinn­lig sång­ers­ka. Men se­dan tror jag att det märks att vi går in i det här hel­hjär­tat, och att vi är öd­mju­ka in­för det vi hål­ler på med. Så det är nog en mix av ta­lang, tur och taj­ming helt en­kelt.

Vil­ken är den hit­tills störs­ta höjd­punk­ten i din och ban­dets kar­riär?

– Dels när vi kom med i Dans­bands­kam­pen . Visst, vins­ten var ju un­der­bar, men det var när vi från förs­ta bör­jan blev ut­val­da till att va­ra med som dör­ren till

allt öpp­na­des på rik­tigt. Dels när vi vann Guld­kla­ven för årets låt ef­tersom jag ha­de va­rit med och skri­vit den. Det var ett be­vis på att jag fak­tiskt kan den bi­ten ock­så.

OCH MER AV Eli­sas be­gåv­ning kom­mer vi de­fin­tivt få nju­ta av framö­ver. För in­te nog med att hon och ban­det är aku­tel­la med en ny jul­ski­va där hon va­rit med och skri­vit fle­ra av lå­tar­na, hon för­be­re­der sig ock­så för att för­verk­li­ga en barn­doms­dröm – näm­li­gen att täv­la i Me­lo­di­festi­va­len . I täv­ling­ens förs­ta del­fi­nal kom­mer hon att gö­ra sin de­but i sam­man­hang­et.

– Det känns otro­ligt ro­ligt, och pir­rigt! Jag har ju va­rit ett rik­tigt schla­ger­fre­ak än­da se­dan jag var li­ten, så det är med stor stolt­het som jag stäl­ler upp. Jag kun­de in­te va­ra mer lad­dad! Hur skul­le du be­skri­va ditt bi­drag? – Den he­ter Ca­sa­no­va , och är en glad och här­lig låt full av ener­gi, med en text som är skri­ven med glim­ten i ögat. De som gil­lar dans­band kom­mer de­fin­tivt att kän­na igen sig och kun­na bug­ga till den, men jag hop­pas så klart att jag når ut till en än­nu bre­da­re publik.

Att publi­ken bru­kar gilla Eli­sa är väl vid det här la­get ett obe­strid­ligt fak­tum. Med fle­ra pri­ser och no­mi­ne­ring­ar i ba­ga­get har dans­ban­det verk­li­gen bli­vit en grupp att räk­na med, och Eli­sa själv är onek­li­gen en stjär­na som tycks ski­na star­ka­re för var­je dag som går.

– Dans­ban­det är alltid min bas, och ba­ra för att jag gör Me­lo­di­festi­va­len som so­lo­ar­tist och vill tes­ta fle­ra oli­ka sa­ker be­ty­der in­te det att jag mås­te slu­ta med någon­ting. Så vi får se vad som hän­der helt en­kelt. Jag är en rast­lös själ, och jag har en mas­sa dröm­mar kvar som jag vill för­verk­li­ga!

”Jag äls­kar att ha nä­ra till na­tu­ren, sam­ti­digt som jag kan sak­na att det alltid finns nå­got att gö­ra och att det hän­der sa­ker he­la ti­den. Skul­le jag bo i Stock­holm skul­le jag få bå­de och”, sä­ger Eli­sa som för till­fäl­let har sitt per­ma­nent­bo­en­de i...

Eli­sa le­ver ett fläng­igt liv med stän­di­ga re­sor, över­natt­ning­ar och tur­né­bus­sömn. Där­med är det in­te of­ta som hon ba­ra kan va­ra hem­ma och ta det lugnt. Dock trivs hon yp­per­ligt med till­va­ron, och tar va­ra på de få le­di­ga stun­der som ges. ”Man får helt...

Lä­gen­he­ten i Stock­holm är ele­gant in­redd med lyx­i­ga de­tal­jer från förr – en stil som Eli­sa vur­mar för. Ser­vi­sen är från No­bel­se­ri­en.

Eli­sa har va­rit ute och sjung­it se­dan hon var li­ten, och mu­sik har alltid va­rit ett na­tur­ligt in­slag i hem­met. ”Jag kan in­te sä­ga att jag bör­ja­de sjunga i en viss ål­der för mu­si­ken har fun­nits med så länge jag kan min­nas”. FAKTA Namn: Eli­sa Lindström....

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.