Chal­leng­er-tra­ge­din

In­kom­pe­tens och missköt­sel låg bakom en av de värs­ta olyc­kor­na i rymd­re­san­dets histo­ria.

1900-talet i text och bild - - Triumfer & Tragedier Challenger-tragedin -

”Åh, nej.” Så löd pi­lo­ten Mi­chael Smit­hs sista ord, och det var ock­så det sista som hör­des från rymd­far­kos­ten Chal­leng­er. Vi kom­mer ald­rig att få ve­ta vad Smith tänk­te när han sa de här or­den. Ba­ra en se­kund se­na­re ex­plo­de­ra­de rymd­skep­pet och al­la sju ast­ro­nau­ter om­bord om­kom. Hur och var­för det hän­de är en kom­plex histo­ria som präglas av otur, missköt­sel och i slutän­dan tra­ge­di.

Histo­ri­en om Chal­leng­er bör­ja­de långt in­nan den sista flyg­ning­en, den 28 ja­nu­a­ri 1986. Vi kan gå he­la vägen till­ba­ka till rymd­pro­gram­mets bör­jan. Rymd­far­kos­ten Chal­leng­er var nå­got helt nytt på 1970-ta­let. Då­ti­dens rymd­far­kos­ter be­stod av enk­la kaps­lar som sköts upp i rym­den med hjälp av en ra­ket. När far­kos­ten skul­le till­ba­ka till jor­den an­vän­de man sig av fall­skär­mar. Det­ta var en väl­be­prö­vad me­tod som an­sågs va­ra sä­ker. Men rym­dre­sor­na var och för­blev dy­ra. NA­SA vil­le där­för ska­pa en rymd­far­kost som kun­de an­vän­das mer ru­tin­mäs­sigt. Den fär­di­ga pro­duk­ten var kanske in­te li­ka avan­ce­rad som rymd­far­kos­ten i År 2001 – ett rymdä­ven­tyr, men var fort­fa­ran­de im­po­ne­ran­de för den här ti­den. NA­SA lyc­ka­des dock in­te spa­ra in li­ka myc­ket peng­ar som man ha­de hop­pats på. Det­ta främst på grund av de höga re­no­ve­rings­kost­na­der­na ef­ter var­je upp­drag.

De nya fram­ste­gen med Chal­leng­er pe­ka­de mot en fram­tid där rym­dre­sor kanske in­te ba­ra var för ast­ro­nau­ter. Det fanns plats för sju per­so­ner i rymd­far­kos­ten, men al­la be­höv­des in­te för att skö­ta själ­va na­vi­ga­tio­nen. Det fanns till ex­em­pel plats för två all­män­na spe­ci­a­lis­ter om­bord, kanske fors­ka­re el­ler till och med ci­vi­lis­ter.

Den här re­san, STS-51-L, skul­le bli den 25:e rym­dre­san se­dan april 1981. Rymd­far­kos­ten ha­de skju­tits upp många gång­er och gjor­de fle­ra tu­rer om året. År 1984 an­non­se­ra­de pre­si­dent Ronald Re­a­gan att man skul­le star­ta rymd­pro­gram­met Lä­ra­re i rym­den (Te­achers In Spa­ce, TISP). Pro­gram­met gick ut på att ta med lä­ra­re på rym­dre­sor­na som ex­tra pas­sa­ge­ra­re. Det var nytt för NA­SA och helt världs­u­nikt.

11 000 lä­ra­re an­sök­te om den ef­ter­trak­ta­de plat­sen om­bord på Chal­leng­er på upp­dra­get STS51-L. Un­der pro­ces­sen att hit­ta rätt per­son var det en per­son som ut­märk­te sig, del­vis på grund av hen­nes smit­tan­de en­tu­si­asm. Chris­ta Mcau­lif­fe ar­be­ta­de som sam­hälls­kun­skaps­lä­ra­re på Con­cord High School i New Hampshi­re. Det var tänkt att Mcau­lif­fe skul­le äg­na sig åt ut­bild­ning un­der si­na två vec­kor i jor­dens om­lopps­ba­na, bland an­nat två styc­ken 15 mi­nu­ter långa lek­tio­ner för 2 mil­jo­ner ame­ri­kans­ka skol­barn.

”Jag svä­var fort­fa­ran­de på moln”, sa hon vid en press­kon­fe­rens när det vi­sa­de sig att hon fått den ef­ter­trak­ta­de plat­sen. ”Jag vet in­te när jag kom­mer ner igen.”

När Mcau­lif­fe bli­vit vald var pla­ne­ring­en för re­san i full gång. All­män­he­tens in­tres­se för rymd­pro­gram­met ha­de sjun­kit de se­nas­te åren och NA­SA hop­pa­des att Mcau­lif­fe kun­de få män­ni­skor in­tres­se­ra­de på nytt. Vis­sa me­nar att NA­SA kän­de en viss stress vid ti­den för Chal­leng­er-re­san. De vil­le helst skju­ta upp si­na far­kos­ter så of­ta och snabbt som möj­ligt. Det var kanske på grund av det­ta som pro­ble­men med Chal­leng­er upp­stod.

Man märk­te att det fanns pro­blem med rymd­far­kos­ten re­dan när den bör­ja­de byg­gas på 70-ta­let. Från bör­jan an­vän­des en stör­re tank med två SRBra­ke­ter (So­lid Roc­ket Boos­ters) på var­de­ra si­da. Var och en av dem var upp­byggd av sju sek­tio­ner och sex av dem satt ihop med hjälp av så kal­la­de o-ring­ar i gum­mi som mät­te 11,6 me­ter i di­a­me­ter.

Det Utah-ba­se­ra­de fö­re­ta­get Mor­ton Thi­o­kol låg bakom kon­struk­tio­nen av Srb-ra­ke­ter­na, men kom ti­digt i pro­ces­sen fram till att det fanns vis­sa pro­blem med O-ring­ar­na. I vis­sa test böj­de sig me­tal­len på Srb-ra­ke­ter­na vil­ket gjor­de att det slapp ut varm ånga vid O-ring­ar­na. Om läc­kan var stor kun­de det re­sul­te­ra i att ra­ke­ter­na slu­ta­de fun­ge­ra. Med and­ra ord: de kun­de ex­plo­de­ra. Man viss­te att O-ring­ar­na in­te var li­ka tä­ta som man ha­de hop­pats på, men man för­stod in­te hur all­var­ligt det­ta fak­tiskt var.

Själ­va far­kos­ten sak­na­de dess­utom ett väl­fun­ge­ran­de sy­stem för att av­slu­ta upp­skjut­ning­en. Ti­di­ga­re be­man­na­de far­kos­ter med kaps­lar ha­de en sär­skild me­ka­nism högst upp som gjor­de att man kun­de skju­ta ut kap­seln och ta den till sä­ker­het in­nan ra­ke­ter­na ex­plo­de­ra­de. NA­SA ha­de dock ald­rig be­hövt an­vän­da den här ty­pen av sy­stem på nå­gon av de ti­di­ga­re be­man­na­de flyg­ning­ar­na.

På Chal­leng­er be­fann sig dock he­la be­sätt­ning­en in­ne i ka­bi­nen, un­ge­fär som på ett flyg­plan. Det var sju be­sätt­nings­med­lem­mar på två plan och det fanns ing­en chans att skju­ta ut al­la om nå­got skul­le gå fel. Det ha­de pra­tats om att ska­pa en ny av­tag­bar ka­bin även på Chal­leng­er, men det skul­le vi­sa sig va­ra för svårt. An­tag­li­gen för att det gjor­de att rymd­far­kos­ten blev all­de­les för tung.

Det­ta be­tyd­de att det in­te fanns nå­got sätt att få ut be­sätt­ning­en un­der upp­skjut­ning. Ef­ter Chal­leng­er­ka­ta­stro­fen skul­le det­ta för­änd­ras. Be­sätt­ning­en på Chal­leng­er fick till­gång till fall­skär­mar och om nå­got ovän­tat hän­de var pla­nen att pi­lo­ten skul­le för­sö­ka få far­kos­ten att gli­da in i en sä­ker land­ning på mar­ken. Be­sätt­ning­en skul­le se­dan hop­pa ut ge­nom en luc­ka och se­dan för­sö­ka ta sig ner för en stång me­dan de skul­le und­vi­ka att träf­fa ving­en i skut­tet på vägen ut. Det här sy­ste­met skul­le ald­rig an­vän­das och i vil­ket fall fanns det ing­et sätt att stop­pa ra­ke­ter­na när de väl var igång. Det här be­tyd­de att pi­lo­ten skul­le be­hö­va vän­ta ut ra­ke­ter­na i un­ge­fär två mi­nu­ter in­nan han kun­de för­sö­ka lan­da far­kos­ten sä­kert på mar­ken. Den här me­to­den ha­de in­te räd­dat be­sätt­ning­en på Chal­leng­er som an­tag­li­gen dog di­rekt när far­kos­ten träf­fa­de At­lan­ten.

Allt det­ta le­der oss fram till just den ödes­dig­ra da­gen 28 ja­nu­a­ri. Upp­skjut­ning­en följ­des av många, och man räk­nar med att 17 pro­cent av ame­ri­ka­ner­na tit­ta­de på li­ve­sänd­ning­en. 85 pro­cent av be­folk­ning­en viss­te om olyc­kan en tim­me ef­ter att den skett.

Flyg­ning­en STS-51-L var or­dent­ligt för­se­nad. Den var först pla­ne­rad till den 22 ja­nu­a­ri, se­dan fö­reslogs da­gen där­på på grund av för­se­ning­ar med ett ti­di­ga­re upp­drag, Co­lum­bi­as STS-61-C. Det då­li­ga vädret i Da­kar, Se­ne­gal (där far­kos­ten skul­le lan­da om nå­got gick fel un­der flyg­ning­en) gjor­de att man tving­a­des skju­ta upp det he­la yt­ter­li­ga­re. Allt det­ta gjor­de att man istäl­let bokade upp­skjut­ning­en till 28 ja­nu­a­ri.

Samt­li­ga av NA­SA:S rymd­skepp sköts upp på det kän­da Ken­ne­dy Spa­ce Cen­ter Launch Com­plex 39 i Cape Car­ne­val i Flo­ri­da. Plat­sen var sär­skilt pas­san­de på grund av när­he­ten till ekva­torn (ef­tersom jor­dens ro­ta­tion ger en ex­tra skjuts) samt att den låg på öst­kus­ten vid ett hav. Det­ta gjor­de att reservdelar från pla­net (som res­ter­na från ra­ke­ter­na) kun­de släp­pas ner i ha­vet ef­ter upp­skjut­ning. Flo­ri­da är dock ock­så känt för sitt obe­räk­ne­li­ga vä­der, och på upp­skjut­nings­da­gen föll tem­pe­ra­tu­ren un­der 0, till –2,2 gra­der. Den dit­tills lägs­ta tem­pe­ra­tu­ren vid en upp­skjut­ning var 12 gra­der.

In­gen­jö­rer­na på Mor­ton Thi­o­kol var­na­de NA­SA om att O-ring­ar­na in­te höll helt tätt när det var kallt. In­gen­jö­ren Rob Ebe­ling var sär­skilt är­lig med det­ta. NA­SA var där­e­mot starkt emot yt­ter­li­ga­re en för­se­ning. De låg ju trots allt re­dan ef­ter i sche­mat.

Ett otro­ligt sam­tal skul­le föl­ja. Thi­o­kols che­fer ha­de sagt till NA­SA att de mås­te bo­ka om upp­skjut­ning­en till ett se­na­re till­fäl­le, men NA­SA:S Ge­or­ge Har­dy, som var chef på Srb-pro­jek­tet, sva­ra­de: ”Jag är helt för­fä­rad av er re­kom­men­da­tion.” Det­ta åter­be­rät­ta­des många år se­na­re av Ro­ger Bo­i­sjo­ly, som ock­så ar­bet­ade som in­gen­jör på Thi­o­kol, i ett ra­di­o­pro­gram i NPR. Yt­ter­li­ga­re en chef på NA­SA, Law­rence Mul­loy, ut­ta­la­de sig: ”Men her­re­gud Thi­o­kol. När tyc­ker ni att det är dags då, näs­ta april kanske?” Trots de många oros­mo­men­ten fort­sat­te NA­SA som pla­ne­rat. Kort se­na­re skul­le Thi­o­kol änd­ra sin be­döm­ning och an­se att upp­skjut­ning­en kun­de ske, trots allt.

”Upp­skjut­ning­en vi­sa­des i tv och man kan tyd­ligt se rök­ply­men 58 se­kun­der in, men få viss­te vad den egent­li­gen be­tyd­de.”

Ebe­ling var sär­skilt choc­kad. Han pra­ta­de med sin fru Dar­le­ne kväl­len in­nan det var dags och sa ”det kom­mer att ex­plo­de­ra”, rap­por­te­rar NPR. Han be­rät­ta­de se­na­re i en intervju från 2016 att: ”Jag tror att det var ett av Guds miss­tag. Han skul­le in­te ha valt mig till det här job­bet. Näs­ta gång jag ta­lar med ho­nom kom­mer jag att frå­ga var­för. Var­för jag, du val­de en nol­la.”

På mor­go­nen den 28 ja­nu­a­ri fort­sat­te för­be­re­del­ser­na som pla­ne­rat. Ett tjockt isla­ger ha­de lagt sig på far­kos­ten, vil­ket ska­pa­de än­nu mer oro om ra­ke­ter­nas till­stånd. Upp­skjut­ning­en blev yt­ter­li­ga­re en tim­me för­se­nad, men ef­tersom isen tyck­tes smäl­ta be­stäm­de man att det gick bra att fort­sät­ta. På för­mid­da­gen kloc­kan 11:38 lo­kal tid var det dags.

Det bör­ja­de gå fel ba­ra två se­kun­der ef­ter upp­skjut­ning. O-ring­ar­na gick sön­der näs­tan ome­del­bart, men ett ob­jekt satt till­fäl­ligt i vägen för en stör­re läc­ka. Det här ver­kar va­ra det en­da som hind­ra­de att far­kos­ten ex­plo­de­ra­de re­dan på mar­ken. Chal­leng­er steg hög­re och hög­re upp i luf­ten, och allt ver­ka­de gå som det skul­le. ”Nu är det dags för den 25:e re­san”, rap­por­te­ra­de tv-kom­men­ta­torn Hugh Har­ris.

Men ba­ra 36 se­kun­der ef­ter att Chal­leng­er lyf­te träf­fa­des skep­pet av en re­jäl vind vil­ket knuf­fa­de ut det ur kurs. Da­torn om­bord kom­pen­se­ra­de för rö­rel­sen, men det gjor­de ock­så att det lö­sa ob­jek­tet som satt i vägen för läc­kan flyt­ta­des.

Ro­gers­rap­por­ten

Om­stän­dig­he­ter­na kring ut­red­ning­en av Chal­leng­er­ka­ta­stro­fen skul­le kom­ma att bli näs­tan li­ka ökänd som olyc­kan själv. Ut­red­ning­en till­sat­tes på or­der av pre­si­dent Ronald Re­a­gan och må­let var att för­stå vad som ha­de or­sa­kat olyc­kan. Många kän­da namn låg bakom ut­red­ning­en, till ex­em­pel Neil Armstrong och Sal­ly Ri­de. Ett namn var ex­tra känt, näm­li­gen den te­o­re­tis­ka fy­si­kern Ri­chard Feyn­mans.

Utred­ning­ens re­sul­tat var att olyc­kan or­sa­ka­des av att Srb-ra­ke­ter­nas O-ring­ar in­te fun­ge­ra­de som de skul­le på grund av ett de­sign­fel. ” Vi har kom­mit fram till att var­ken Thi­o­kol el­ler NA­SA tog var­ning­ar­na om den ut­form­ning­en av O-ring­ar­na på all­var” var den slut­gil­ti­ga be­döm­ning­en. Feyn­man där­e­mot star­ta­de en egen un­der­sök­ning och tit­ta­de när­ma­re på hur ar­be­tet på NA­SA fun­ge­ra­de. Han kom fram till att det fanns all­var­li­ga bris­ter i kom­mu­ni­ka­tio­nen mel­lan in­gen­jö­rer­na och led­ning­en.

Ett av de mest skräm­man­de fyn­den var den för­vän­ta­de felin­ten­si­te­ten hos rymd­pro­gram­met. NA­SA:S che­fer be­rät­ta­de att det fanns en risk på på 100 000 att nå­got skul­le gå fel, men den här siff­ran var ta­gen ur luf­ten. När han frå­ga­de om in­gen­jö­rer­na kun­de be­räk­na ris­ker­na för en olyc­ka helt ano­nymt var siff­ran en an­nan, mel­lan 1 på 50 och 1 på 200. Feyn­man ge­nom­för­de ock­så ett ex­pe­ri­ment med O-ring­ar­na i en tv-sänd ut­red­ning där han la­de en ring i en kopp is. Hans stil var in­te po­pu­lär bland de and­ra med­lem­mar­na och hans re­sul­tat fick be­grän­sat ut­rym­me i hu­vud­rap­por­ten.

Man räk­nar i ef­ter­hand med att den här vind­stö­ten var den star­kas­te som nå­gon­sin upp­levts vid en upp­skjut­ning. Om det ha­de va­rit vind­stil­la ha­de kanske Chal­leng­er kla­rat sig.

Men så blev det in­te. Chal­leng­er ha­de sak­tat ner i den star­ka vin­den, men var nu på väg i full fart upp­åt, un­ge­fär 51 se­kun­der ef­ter upp­skjut­ning­en. Vid 58 se­kun­der flam­ma­de det till vid den hög­ra ra­ke­ten där en av O-ring­ar­na gått sön­der. Det bil­da­des en stor rök­plym på mind­re än en se­kund.

Upp­skjut­ning­en vi­sa­des i tv och man kan tyd­ligt se rök­ply­men 58 se­kun­der in, men få viss­te vad den egent­li­gen be­tyd­de. Flam­man bör­ja­de brän­na själ­va Srb-ra­ke­ten och för­stör­de den del av far­kos­ten som band ihop ra­ke­ten och bräns­le­tan­ken. Per­so­na­len i kon­troll­rum­met för­stod in­te vad det var som hän­de. Ef­ter 68 se­kun­der be­slu­ta­de ast­ro­nau­ten Dick Co­vey (som var an­sva­rig för kom­mu­ni­ka­tio­nen med kap­seln) att öka för­brän­ning­en hos de hu­vud­sak­li­ga mo­to­rer­na. ”Upp­fat­tat. Ja till det”, sva­ra­de Dick Sco­bee om­bord på Chal­leng­er.

Re­sul­ta­tet kom ome­del­bart. Vid 72 se­kun­der brän­des fäs­tet mel­lan den hög­ra ra­ke­ten och hu­vud­tan­ken ige­nom. Det ro­te­ra­de runt och träf­fa­de se­dan hu­vud­tan­ken. Ef­ter 73 se­kun­der sked­de ka­ta­stro­fen.

På ba­ra nå­gon se­kund bröts den ex­ter­na tan­ken i två de­lar. Det var in­te nå­gon stör­re ex­plo­sion, men det gick våld­samt till och det bör­ja­de brin­na. Chal­leng­er gick i bi­tar me­dan Srb-ra­ke­ter­na okon­trol­le­rat flög iväg från ex­plo­sio­nen. Ef­ter 78 se­kun­der fyll­des luf­ten av enor­ma moln av rök och bräns­le. Bil­den av Chal­leng­er som sprängs i luf­ten är nå­got man in­te glöm­mer i förs­ta ta­get.

Det är in­te helt klar­gjort när ast­ro­nau­ter­na fak­tiskt dog. Vid den här ti­den var NA­SA:S of­fi­ci­el­la ver­sion att ast­ro­nau­ter­na an­ting­en dog el­ler slogs med­vets­lö­sa i den kraf­ti­ga smäl­len. Ka­bi­nen ska se­dan ha sla­git ner i ha­vet, vil­ket dö­da­de samt­li­ga di­rekt. Vis­sa ex­per­ter, samt en djup­gå­en­de ar­ti­kel av re­por­tern Den­nis E. Po­well i Mi­a­mi He­ralds magasin Tro­pic, fö­re­slår att be­sätt­ning­en över­lev­de och var vid med­ve­tan­de fram till kol­li­sio­nen med ha­vet. De skul­le då ha va­rit fång­a­de i ka­bi­nen i 2 mi­nu­ter och 45 se­kun­der ut­an nå­got sätt att fly och se­dan träf­fa ha­vet med en has­tig­het av 333 kilo­me­ter i tim­men. Nå­got som dö­da­de be­sätt­ning­en ome­del­bart.

Se­na­re fynd på bot­ten av At­lan­ten där ka­bi­nen till sist ham­na­de, vi­sar att vis­sa av ast­ro­nau­ter­na ha­de satt på si­na sy­re­mas­ker. Det­ta in­di­ke­rar att de fak­tiskt ha­de över­levt den förs­ta sto­ra smäl­len och elds­vå­dan. Vi kom­mer an­tag­li­gen ald­rig att få ve­ta ex­akt när de dog. Rädd­nings­per­so­na­len tog med sig ast­ro­nau­ter­nas kvar­le­vor, de som kun­de iden­ti­fie­ras gavs till fa­mil­jer­na och res­ten lig­ger nu be­grav­da på Ar­lings­ton Na­tio­nal Ce­men­te­ry i Vir­gi­nia i ett mo­nu­ment till be­sätt­ning­ens ära.

Di­rekt ef­ter olyc­kan var det dags för in­gen­jö­rer och an­nan per­so­nal att bör­ja tit­ta när­ma­re på den till­gäng­li­ga da­tan för att för­sö­ka för­stå vad det var som ha­de hänt. Det var först ef­ter den så kal­la­de Ro­gers-rap­por­ten som in­for­ma­tio­nen om O-ring­ar­na blev all­mänt känd. De ti­di­ga rap­por­ter­na vi­sa­de sna­ra­re på att någon­ting ha­de ex­plo­de­rat vid tan­ken. Rädd­nings­o­pe­ra­tio­nens re­sul­tat vi­sa­de se­na­re att så in­te var fal­let.

Pre­si­dent Ronald Re­a­gan gav ett tal i det Ova­la rum­met ef­ter ka­ta­stro­fen. ”Vi har vant oss vid den nya ti­dens mi­ra­kel”, sa han. ”Det blir svå­ra­re att im­po­ne­ra på oss. Men det ame­ri­kans­ka rymd­pro­gram­met har de se­nas­te 25 åren gjort just det­ta. Vi har bli­vit va­na vid tan­ken på rym­den. Vi kanske har glömt att vi ba­ra har bör­jat. Vi är fort­fa­ran­de pi­on­jä­rer. Chal­leng­er­be­sätt­ning­en var pi­on­jä­rer.”

NA­SA skul­le in­te gö­ra någ­ra nya för­sök för­rän den 29 sep­tem­ber 1988 när Disco­ve­ry åk­te iväg på ett nytt upp­drag. Det nya rymd­pro­gram­met var fram­gångs­rikt fram till 2003 när yt­ter­li­ga­re en ka­ta­strof, den här gång­en med Co­lum­bia, ska­ka­de NA­SA.

NA­SA ha­de pro­blem med upp­dra­get re­dan in­nan olyc­kan. De tving­a­des till ex­em­pel att pa­re­ra fö­re­tag som vil­le att de­ras sa­tel­li­ter skul­le skic­kas upp till­sam­mans med Co­lum­bia. Vis­sa vil­le an­vän­da and­ra Na­sa-ra­ke­ter, som till ex­em­pel Ti­tan. NA­SA änd­ra­de ock­så sin at­ti­tyd till media ef­ter olyc­kan. Jour­na­list­kå­ren ne­ka­des till­gång till vik­tig in­for­ma­tion da­gar­na ef­ter olyc­kan. Idag är NA­SA be­tyd­ligt mer till­mö­tes­gå­en­de.

Chal­leng­er-olyc­kan var en mörk dag i rym­dre­san­dets histo­ria. Det drar än idag en skug­ga över NA­SA och kan va­ra en av an­led­ning­ar­na till att organisationen är så re­strik­tiv med fler rymdä­ven­tyr. Rymd­pro­gram­met upp­hör­de i ju­li 2011, men Chal­leng­ers be­sätt­ning kom­mer att le­va länge i vå­ra min­nen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.