Afghansksovjetiska kriget

Kalla kriget fick en ny frontlinje när Sovjet började stödja den afghanska regeringen.

Det som hände i Kunduz i september 2015 skulle ha varit en katastrof även utan luftattacken på sjukhuset. Talibanerna hade lyckats ta över ett urbant område för första gången sedan den Usa-ledda koalitionen fördrev dem år 2001. Det afghanska nationalgardet kallade in kallade in USA:S specialstyrkor.

Den så kallade International Security Assistance Force upplöstes i slutet av 2014. De brittiska trupperna som slagit läger i Camp Bastion i provinsen Helmand sedan 2006 fick nu se Union Jack halas den 26 oktober. Samtidigt överlämnade den amerikanska marinkåren kontrollen av Camp Leatherneck.

Storbritannien förlorade 453 soldater under 13 år i Afghanistan. Sammanlagt uppgick antalet döda NATOsoldater i strid till över 2 800 och tiotusentals talibaner dödades. Man räknar med ungefär 30 000 civila dödsfall. I teorin är NATO:S krig i Afghanistan över, i praktiken tvingades de västerländska trupperna ut i periferin. Enligt det bilaterala säkerhetsavtalet har USA fortfarande cirka 9 000 soldater fördelade över 9 afghanska baser. Amerikanska generaler har på senare tid föreslagit att låta det dröja lite innan alla trupper lämnar landet. Från början var det tänkt att i stort sätt alla soldater skulle vara ute ur landet vid slutet av Obamas tid som president.

När de sista Chinook-helikoptrarna lyfte infann sig en känsla av déjà vu vid Camp Bastion. Många utländska statsmakter hade fått se sina arméer besegrade och förnedrade i Afghanistans bergsområden. Sovjetunionens 40:e armé lämnade Afghanistan den 15 februari 1989 efter en tio år lång ockupation. Den Moskva-uppbackade Najibullah-regimen satt på makten i endast ytterligare tre år, trots att sovjetiska rådgivare befann sig i Afghanistan och att landet fick mellan 20 och 60 miljarder kronor om året i stöd.

Mellan 1992–1996 ökade konflikterna mellan olika grupperingar av mujaheddin (heliga krigare). Afghanistan drabbades hårt och landet led av stor fattigdom.

De fördrevs senare av talibanerna som var ytterst puritanska representanter för salafi-grenen av sunniislam. Många av dem utbildade vid så kallade madrassas (religiösa skolor) i Pakistan. När talibanerna tog Kabul var en av de första uppgifterna att mörda Nijibullah och hans bror. De hängde deras svårt tilltygade kroppar.

Ett militärt dilemma

Sovjetunionens krig i Afghanistan jämförs ofta med USA:S erfarenheter i Vietnam. Båda krigen utkämpades av unga, fattiga soldater från landsbygden som blev desillusionerade av lokalbefolkningens ovälkomnande attityd. Båda krigen byggdes på rädsla för en ”dominoeffekt” i hela regionen.

De militära insatserna i Afghanistan backades upp av ambitiösa idéer. men verkligheten låg långt från allt som kunde kallas ”socialism” eller ”demokrati”. Det som präglade båda krigen var en bakgrund av stora sociala förändringar i hemländerna. Den som har koll på Vietnamkrigets historia vet att majoriteten av befolkningen i USA tyckte att kriget var ett misstag och att det förekom kraftiga protester vid soldaternas hemkomst. Den sovjetiska värnpliktiga soldatens upplevelse var ännu värre. De kom ofta hem igen på

”Många utländska statsmakter hade fått se sina arméer besegrade och förnedrade i Afghanistans bergsområden.”

natten till sina höghus i Moskva, Leningrad, Minsk eller Tiblisi. Veteranerna från kriget kunde inte förvänta sig något i närheten av den respekt och beundran som deras fäder och släktingar hade fått motta efter det patriotiska kriget mot Hitler.

Inom några år skulle Sovjetunionen upplösas och den ideologiska grund som låg bakom kriget helt försvinna.

Vid samma tid som general Gromov korsade bron Amu Darya annonserade den reforminriktade sovjetledaren Michail Gorbatjov att 15 000 människor från den 40:e armén hade mist livet. Mer än tre miljoner afghaner befann sig i flyktingläger i Pakistan och två miljoner i Iran.

Kriget hade inte bara stora likheter med Vietnam, det går också att dra paralleller med de brittiska och franska intågen i Krim. Precis som här karaktäriserades livet på militärbaserna av dålig hygien, näringsfattig mat och få resurser. Sovjetunionen byggde sju militärsjukhus i Afghanistan, och de var alla dåligt utrustade och underbemannade. Det skulle senare uppskattas att tre fjärdedelar av soldaterna i 40:e armén spenderade tid på sjukhuset, men bara 11 procent var där på grund av krigsskador. De flesta led av sjukdomar som hepatit, tyfus, malaria och dysenteri. Under det pennalistiska systemet ”dedovshchina” tvingades soldater på sitt första två år långa uppdrag att agera betjänter åt andra soldater. En dynamik som förstärktes av våld och misshandel.

De tvingades dessutom kämpa mot mujaheddin som backades upp av USA och Pakistan. Många dog i mujaheddins så kallade ”hit and run”-operationer. De sovjetiska soldaterna kallade dem för dukhi (spöken).

Det stora spelet

Under 1970-talets sista dagar funderade en grupp äldre män i Moskva på riskerna. Det hade gått nästan ett decennium av bättre relationer med väst. Nu var det för första gången sedan 1945 dags att skicka ut Röda armén över Warsawa-paktens (motsvarigheten till NATO:S) gränser.

Leonid Brezjnev som var kommunistpartiets generalsekreterare hade byggt upp sin maktbas genom att satsa på den sovjetiska militären. Trots det varnade Röda arméns personalchef Nikolai Ogarkov för den ”vårdslösa” operationen i Afghanistan.

Brezhnev konsulterade sin chefsideolog Michail Suslov, Kgb-chefen Jurij Andropov, utrikesministern Andrej Gromyko och försvarsministern Dmitrij Ustinov om krisen i Afghanistan.

Det afghanska folkdemokratiska partiet hade tagit makten i Kabul. Partiet hade splittrats i två fraktioner, Khalq och Parchami som stod i konflikt med varandra.

Den Khalq-stödda presidenten Nur Mohammed Taraki var en övertygad stalinist vars reformer på landsbygden ledde till ett muslimskt uppror.

I september 1979 kallades Taraki till Moskva för ett möte med Brezjnev. Han tillfångatogs vid återvändandet till Kabul och avrättades av sin ställföreträdare Hafizullah Amin. Det verkade som att Amin försökte blidka de muslimska följarna, och kanske sträcka ut en hand till USA som hade börjat förse mujaheddin med vapen.

Moskva försökte påverka landet med de många folkslagen, till exempel pashtuner, uzbeker, hazarer och turkmener. Under 1800-talet utkämpade britterna krig mot afghanerna år 1839–42, 1878–80 samt i 1919. Det var en era av konflikter där det stora spelet om dominans över södra Asien och tillgång till Persiska viken stod på spel.

Men Sovjet var rädda för att islam blev mer populärt i de asiatiska republikerna av Sovjetunionen. Månader senare ledde en revolution i Iran till att den Usa-backade shahen tvingades avgå. Det var istället en shiitisk teokrati som skulle ta över i protest mot både den ”gudlösa marxismen” och den västerländska liberalismen.

Kriget

På julafton 1979 flög elitstyrkor till Kabuls flygplats och militärbasen vid Bagram. Några dagar senare, den 27 december, fanns 50 000 sovjetiska soldater i Afghanistan. Av dem var 5 000 spetsnaz (elitsoldater).

Vid den här tiden hade invadörerna lyckats förstöra stora delar av Kabuls telefonlinjer och tagit över radiostationen och inrikesministeriet. Efter timmar av belägring sköts Amin till döds i presidentpalatset. Han ersattes av Babrak Karmal från partiets parchami-falang. Karmals regim saknade folkligt stöd och i stadsområdena fick den KGBtränade polisstyrka Khadamat-e Aetla’at-e Dawlati, som leddes av Najibullah, se till att regimens regler efterföljdes.

De kommande nio åren av krig kan delas in i två olika faser. Den sovjetiska planen var att hålla två större militärbaser, städer samt vägar medan Karmals afghanska styrkor tog sig an mujaheddin på landsbygden.

De sovjetiska styrkorna började anfalla både på marken och från luften. De fokuserade särskilt på Panjshir-dalen fram till 1985. Den här enorma kanjonen 100 mil norr om Kabul hade en enorm flodbädd full med vindruvor, mullbär och aprikos. Det var också den universitetsutbildade mujaheddin-befälhavaren Ahmad Shah Massouds fäste. Hans styrkor brukade regelbundet attackera hela konvojer. Kriget som utkämpades av markstyrkorna var dömt att misslyckas på grund av opålitligheten hos de lokala afghanska allierade. Karmals styrkor förlorade fram till 1985 20 000 soldater per år på grund av desertering. Massouds styrkor återtog oundvikligen det sovjetiska territoriet.

I krigets andra fas var krigföringen via luften avgörande för Sovjet och de antog en mer defensiv strategi på marken. Storskaliga operationer skedde dock fortfarande, till exempel en större operation i 1987–88 där målet var att befria den belägrade staden Khost.

De sovjetiska styrkorna i Afghanistan var 115 000 år 1986, men civila åkte också till Afghanistan, ibland frivilligt. Lönerna var bättre här än hemma, men att vara posterad i Afghanistan var ingen dans på rosor. Kabul attackerades ibland 50 gånger per dag under mujaheddins våroffensiv.

Partianslutna aktivister och KGB höll koll på civila sovjeter. Men risken för kidnappning eller lönnmord gjorde att många drog sig för att röra sig utanför de säkra förorter. Områdena var specialbyggda åt sovjetiska familjer samt några högt stående afghaner.

Kabuls livliga marknader överträffade den mest luttrade svarta marknaden-besökare i Moskva eller Kiev. Jeans, stereor, kassetter med popmusik och andra populära varor som förbjudits i Sovjetunionen fanns här, insmugglade från Pakistan.

Under det sena 1980-talet förändrades livet där hemma snabbt under den reformvänliga Michail Gorbatjov. Civila och militärer kom hem och upptäckte att attityderna till kriget hade förändrats.

Vapnen

Den sovjetiska arméns ryggrad var den motoriserade styrkan. Den sändes ut från fyra huvudsakliga baser som alla hade en egen division samt andra militära enheter. De mindre styrkorna var baserade runtom i Afghanistan, men med fokus runt Kandahar, Gardez och Jalalabad, som låg nära gränsen mot Pakistan. De här baserna (som kallades hammare) skulle vara en större del i att omringa mujaheddin och driva dem mot de mobila trupperna på marken.

Men de sovjetiska trupperna hade gått in i Afghanistan

med taktiker som passade bättre mot en annan sorts fiendearmé. Till exempel var det standard att en skvadron skulle åka i förväg för att samla in information, men bakhållen från mujaheddin betydde att trupperna tvingades hålla ihop.

Senare i kriget ledde större satsningar på luftangrepp till ökade bombningar. Man använde till exempel helikoptrar för att utföra överraskningsattacker. Ett av de viktigaste verktygen i kriget var attackhelikoptern Mi-24. Den hade kapacitet för 128 bomber, dess maskinvapen kunde skjuta av 1 000 kulor per minut och den kraftiga armeringen gjorde den immun mot maskinvapenattacker. Luftkriget fick många civila att lämna landet, samtidigt som allt fler soldater kom till Afghanistan. Ett särskilt effektivt vapen var ”fjärilsbomben” som var byggd för att ”flyta” över områden som kontrollerades av rebeller och sköt skarpt på människor om den provocerades. Kriget gjorde att antalet invånare i Kabul steg från 750 000 till över 2 miljoner.

Början på slutet

Den 26 september 1986 återvände en konvoj av Mi-24helikoptrar till basen i Jalalabad. Plötsligt exploderade den första i ledet. Ytterligare fyra missiler skickades upp och sänkte två av dem. Det handhållna värmesökande missilvapnet som kallades The Stinger hade presenterat sig.

USA:S stöd till mujaheddin började redan under Carteradministrationen, men under Ronald Reagan började CIA att skicka hundratals miljoner till antikommunistiska jihad. Det här var inte direkt ekonomiskt stöd. Pengarna gick istället genom den pakistanska diktatorn general Zia ul-haq och den pakistanska underrättelsetjänsten, som tränade 80 000 mujaheddin-krigare i Pakistan 1983–1987.

Fyra av de sju Pakistan-baserade mujaheddin-partierna var fundamentalistiska islamister, vilket var något som Washington vanligtvis brukade ignorera. Det främsta stödet från underrättelsetjänsten var den fundamentalistiska fraktionen Hezb-i-islami. Ledaren Gulbuddin Hekmatyar var en ledande representant för globalt jihad mot väst.

Ahmed Shah Massoud var en mer neutral befälhavare som hade försökt få till eldupphör i Pansjhir mellan 1983– 1984, men hans tadzjikiska etnicitet gjorde honom mindre populär bland den afghanska befolkningen. Dessutom var hans pragmatiska hållning inte uppskattad av de amerikanska politikerna.

Tidigt 1986 tillkallade Cia-chefen William Casey chefen för Islamabad-insatserna Milton Bearden och sa till honom att ”gå dit och vinna”. Det året gick nästan 500 miljoner dollar till Afghanistan och man importerade mulor som skulle bära vapen genom de pakistanska bergspassen.

De nya Stinger-vapnen gjorde att Sovjetunionen tvingades införa nya flygrestriktioner. Piloterna instruerades att flyga högt ovanför Stingers räckvidd. De fick också order om att skjuta signalljus och ha radiotystnad. Då det inte längre fanns tillgång till luftstöd blev det mycket svårare för trupperna på marken. Året då Stingers började användas var också det året då Gorbatjov sa till Najibullah att ”glömma socialismen” och satsa på att behålla kontrollen över Afghanistan. Det var dags för Röda armén att åka hem.

Följder

Washington lyckades med sitt mål när general Gromov korsade den så kallade Vänskapsbron i Afghanistan i februari 1989 och Najibullahs regim kollapsade, men i slutändan var det ett krig där alla var förlorare. Framför allt de civila, med en miljon döda och fem miljoner på flykt.

Boris Jeltsin och Vladimir Putins ställningstagande om Tjetjenien, Georgien och östra Ukraina kan i alla fall till viss del förklaras av den nationalistiska skammen som orsakades av kriget i Afghanistan. De amerikanska allierade i Pakistan hjäpte till att utveckla den talibanska milisen. De kunde i sin tur erbjuda en trygg hamn för hjärnorna bakom 11 september. Usama bin Ladin var en av de tusentals islamister som återvände från kriget med global jihad som mål. En generation senare har en annan utländsk armé just avslutat sitt uppdrag (men behåller närvaron) i ett land som präglas av inbördeskrig. Vi kan lära oss mycket av Afghanistans historia, om vi är villiga att faktiskt ta den till oss.

”De nya Stingervapnen gjorde att Sovjetunionen tvingades införa nya flygrestriktioner”.