Attacken på Pearl Harbor
Ögonvittne:
På morgonen den 7 december 1941 gjorde Walter Charles Ebel och en vän sig redo att gå och surfa på Waikiki Beach, helt ovetande om vad som snart skulle hända.
”Jag och min kompis höll på att lära oss att surfa”, sa Ebel. ”Vi brukade använda de 3,6 meter långa brädorna. Ibland märkte vi att brädan smet iväg på en annan våg än den man själv försökte surfa på. Då fick vi simma efter den.”
Plötsligt ändrades allt. ”Jag tittade ut från skeppet (USS Curtiss) och hörde ett högt mullrande. Sedan såg jag ett plan som släppte en bomb rakt på den lilla ön där våra plan befann sig. Sedan kom han tillbaka och flög förbi där jag stod, piloten log. Han flög upp längs kanalen och letade efter ett nytt mål antar jag. Det var så det började. Vi förstod att det skulle bli tufft.”
Ebel sprang upp. När helvetet bröt ut sa hans kapten till honom att gå ut på däck och se om det fanns något han kunde göra. Ett av maskingevären på däck var ledigt. ”Jag sprang fram och började skjuta”, sa Ebel. ”Det fanns inget annat än att försöka hålla sig vid liv.”
Det som hade börjat som ännu en idyllisk dag för Ebel i det vackra Honolulu i Hawaii skulle snart räknas som den största attacken på amerikansk mark fram till 11 september, 60 år senare. Ungefär 2 400 amerikaner miste livet och 1 200 skadades. Några månader innan Pearl Harbor hade Ebel arbetat på militärfartyg i södra Stilla havet. Hans skepp USS Curtiss hade den 6 december levererat bensin till Wake Island norr om Marshall-öarna. Det var ett sista minuten-beslut som gjorde att Curtiss tog sikte mot Honolulu. När de närmade sig sin destination visade det sig att ett annat skepp hade tagit Curtiss båtplats. Kaptenen bestämde då att skeppet skulle köra runt Ford Island (se karta). Curtiss plockade upp 378 450 liter bränsle på vägen innan de till sist lade till på natten den 6 december 1941.
Det var tur att Curtiss befann sig där den gjorde när attacken bröt ut. Det var långt bort nog från Pearl Harbor för att undvika de japanska offensiverna, men vad de såg var illa nog.
Ebel förklarar att de inte var helt bortkopplade från stridigheterna. ”Vårt skepp hjälpte till att skjuta ner tre plan och sänka en ubåt”, säger han. ”En ubåt dök plötsligt upp bakom oss. Den dök, men när den kom upp till ytan igen sköt den iväg en torped som passerade bara drygt 3 meter bort från vårt skepp. Det kändes som att det var närmare. Torpeden passerade upp i kanalen. Jag vet inte var den hamnade till sist, men det låg ett krigsskepp i
” Vi var övertygade om att de skulle komma tillbaka. Jag trodde att japanerna skulle ta över ” Pearl och hela USA.
kanalen och ubåten flydde när de fick syn på den. Den dök och kom inte upp igen. Det var början på det värsta.”
Som tidigare nämnt hade Curtiss nyss hämtat tusentals liter bensin. Ebel var mycket medveten om att han praktiskt taget stod på en gigantisk bomb. ”Jag försökte skämta med min kompis. Jag frågade honom vart han var på väg och han sa att han skulle hämta en flytväst. ‘Försök hitta en fallskärm till mig i stället, den där flytvästen är inte till någon nytta om bränslet exploderar!‘” Som tur var antändes aldrig bensinen och Curtiss klarade sig oskadd.
Ebel såg många av sina vänner dö på Curtiss. Totalt 19 dog på skeppet och många fler skadades. Trots detta tvingades Ebel fortsätta som vanligt. ” Vi var alla vana efter övningarna”, förklarade Ebel. ”Men när det är på riktigt kan vad som helst hända. Jag var ganska samlad för det mesta, jag var mest bara nervös. Det är så det är antar jag, du bara fokuserar på att göra ditt jobb. Vad ska du annars göra?”
Attacken utlöste ett nästan psykotiskt raseri bland många amerikanska soldater. En känsla som blev extra tydlig under ett särskilt blodigt ögonblick ombord på Curtiss. ”En förbiflygande japansk pilot slog i en kran på Curtiss. Hans huvud slogs av och det landade på däck. Våra grabbar blev helt galna och försökte dra ut hans tänder med tång. Jag tyckte att det var väldigt jobbigt. På den tiden hade jag inte ens fyllt 21 år. Efter ett tag inser du att fienden också är människa, precis som du.”
Medan attacken var i full gång hade Curtiss extra tur. En bomb hade förstört fartygets förtöjning längst bak på skeppet och enligt Ebel ”svajade Curtiss fram och tillbaka, vilket var tur för oss. Om planen passerade oss och skulle komma tillbaka och attackera så hade vi bytt position.” Men trots att Curtiss klarade sig undan de värsta attackerna satt Ebel på första parkett för att se vad som hände i resten av hamnen.
”Himlen var full av dem. De var som bin”, minns Ebel. ”Det var plan överallt. Ett torpedplan passerade precis förbi oss och sänkte USS Utah. Jag när de släppte en bomb på USS Arizona. Bomben
åkte rätt ner i skorstenen och hela skeppet sprängdes.” Överraskningsmomentet var den största anledningen till att så många skepp sjönk, enligt Ebel. ”Japanerna attackerade våra skepp när de vattentäta dörrarna var öppna. Det var därför de lyckades sänka oss. De hade inte kunnat göra det annars. De hade kunnat skjuta av hela övre delen av ett skepp och det hade ändå inte sjunkit. De vattentäta dörrarna skapar fickor av luft i skeppen vilket håller dem flytande.”
Attacken upphörde lika plötsligt som den hade börjat. Bara runt en timme senare avbröt de japanska flygplanen sin offensiv ”alla på en gång”. Ebel och resten av besättningen på Curtiss var dock fortfarande på alerten. Vissa, bland annat Ebel, misstänkte att attacken på Pearl Harbor bara var början. De gissade att det amerikanska fastlandet stod näst på tur. ” Vi förväntade oss att de skulle komma tillbaka”, sa Ebel. ”Jag trodde att japanerna skulle ta över Pearl och hela USA.”
”Jag tänkte alltid att de skulle kunna ta över landet ganska enkelt eftersom de hade den största luftstyrkan i världen, och det enda de behövde göra var att skicka en styrka till Seattle och en till San Diego. Ingen skulle kunna göra någonting eftersom den amerikanska militären i första hand befann sig i Hawaii eller på andra platser. Vi hade en försvarsbrist (i USA under andra världskriget). De gjorde ett misstag (i att inte komma tillbaka för att ta över Pearl Harbor). De förlorade kriget där och då. De kanske kunde ha vunnit det. Jag vet inte om de hade behållit Hawaii eller inte, men om de hade tagit sig till fastlandet hade kriget slutat annorlunda. Jag är glad att de inte gjorde det.”
Den allierade segern i andra världskriget fyra år senare var en klen tröst för många av överlevarna från den fruktansvärda attacken på Pearl Harbor. ”Jag tycker synd om alla dem som dog den dagen”, berättar Ebel. ”Det fanns en kyrkogård uppe på en kulle där i Hawaii. De brukade gräva stora diken där och dumpa kropparna, som låg i påsar, i hålet. Sedan satte de upp ett kors. De visste inte vilka de var. Diket sträckte sig så långt jag kunde se. Jag minns det. Du förstår, jag kommer aldrig att glömma det. Det finns alltid med någonstans i bakhuvudet. Jag önskar att jag inte hade sett det. Men det gjorde jag.”
Attacken på Pearl Harbor ägde rum för över 75 år sedan och de flesta av överlevarna har gått bort sedan dess. Även Charles Ebel gick bort 2014. De flesta av överlevarna från Pearl Harbor kämpade med att leva vidare efter den ödesdigra vintermorgonen år 1941. ”Jag tänker inte längre på det hela tiden, som jag brukade. Jag kunde tidigare gå på gatan och hoppa till när någon slog igen en bildörr. Så är det inte längre. Jag slutade ha mardrömmar om det. Men det är inte något som man glömmer eller kommer över. Aldrig.” Skeppet USS Curtiss låg som tur var på den något säkrare västra sidan om Ford Island efter att en trålare tagit dess plats på östra sidan. Ett torpedflyg flög förbi Ebel på USS Curtis för att attackera USS Utah.
”Hans huvud slogs av och det landade på däck. Våra grabbar blev helt galna och försökte dra ut hans tänder med tång.”