Hund­ra­tals läm­na­des åt ha­jar­na

Aftonbladet - - Vet Mer - Ann.ed­li­den @af­ton­bla­det.se

i boken ”Ba­ra 317 över­lev­de” från 2002.

I fem dygn käm­pa­de sol­da­ter­na för si­na liv och vän­ta­de på att rädd­ning­en skul­le dy­ka upp. Men in­nan de upp­täck­tes ha­de två tred­je­de­lar av dem du­kat un­der för ut­tork­ning, drunk­nat el­ler fal­lit of­fer för ha­j­at­tac­ker.

Den star­ka het­tan på da­gen och ky­lan på nat­ten gjor­de att många bör­ja­de hal­lu­ci­ne­ra. Det ut­bröt bråk där män dö­da­de varand­ra.

Vis­sa loc­ka­des med av and­ra som trott sig se en ö vid ho­ri­son­ten och dog un­der den lön­lö­sa sim­tu­ren mot vad som vi­sa­de sig va­ra en häg­ring.

I bör­jan åt ha­jar­na ba­ra av de dö­da, men se­dan bör­ja­de de ge sig på sva­ga och så­ra­de. At­tac­ker­na led­de till mer blod­spil­lan, vil­ket loc­ka­de till sig än­nu fler hajar.

– Det verk­de som ha­jar­na här­ja­de som värst un­der sen ef­ter­mid­dag, men de åt även på nat­ten. Allt var tyst och se­dan

Den star­ka het­tan på da­gen och ky­lan på nat­ten gjor­de att många bör­ja­de hal­lu­ci­ne­ra. Det ut­bröt bråk där män dö­da­de varand­ra.

hör­de du nå­gon skri­ka och du viss­te att en haj ha­de ta­git ho­nom, sa Woody Ja­mes, som 23 år gam­mal åter­vän­de till sitt hem­land med bränn­ska­dor ef­ter den star­ka so­len.

Många av hans kam­ra­ter var in­te li­ka lyck­ligt lot­ta­de. Den fjär­de da­gen upp­täck­tes de skepps­brut­na män­nen av en slump. De ha­de för­sökt fånga upp­märk­sam­he­ten från flyg­plan som pas­se­ra­de högt ovan­för vatt­net ge­nom att re­flek­te­ra so­len i fick­speg­lar, men pla­nen var för högt upp.

– Vid det här la­get skul­le jag ha gett upp min plats i him­len och ham­nat i hel­ve­tet ba­ra för att få sma­ka ett kallt glas vat­ten. Min mun var så torr att det kän­des som bo­mull, be­rät­ta­de Woody Ja­mes.

När ett plan från den ame­ri­kans­ka flot­tan upp­täck­te dem, flög det ge­nast för att häm­ta för­stärk­ning.

Ett an­nat plan kom till­ba­ka ba­ra tim­mar se­na­re och släpp­te gum­mi­flot­tar och för­nö­den­he­ter i vatt­net.

När be­fäl­ha­va­ren på pla­net såg hur de skepps­brut­na at­tac­ke­ra­des av hajar trot­sa­de han or­der och lan­da­de på vatt­net.

Be­sätt­ning­en bör­ja­de dra upp över­le­van­de ur ha­vet. Man räd­da­de 56 män.

Vid mid­natt an­län­de änt­li­gen ett av ma­ri­nens skepp, USS Doy­le, och kun­de ploc­ka upp de sol­da­ter som fort­fa­ran­de lev­de, in­klu­si­ve far­ty­gets kap­ten Char­les McVay.

Han kräv­de se­na­re att få ve­ta var­för ing­en ta­git In­di­a­na­po­lis nöd­rop på allvar, men hans över­ord­na­de väg­ra­de sva­ra. Ef­ter att som en­da far­tygs­kap­ten vars skepp tor­pe­de­rats ha ställts in­för krigs­rätt var hans kar­riär till än­da.

Han tog själv sitt liv mer än 20 år se­na­re, knäckt av de stän­di­ga te­le­fon­sam­ta­len från an­hö­ri­ga som vil­le stäl­la ho­nom till svars för katastrofen.

Två Hol­ly­wood­fil­mer om hän­del­sen är un­der pro­duk­tion. En där Ro­bert Dow­ney Jr spe­lar kap­ten McVay, den and­ra spe­las in just nu och har Nicho­las Cage i en av hu­vud­rol­ler­na.

Ri­chard Step­hens, en av 38 ur be­sätt­ning­en på In­di­a­na­po­lis som fort­fa­ran­de le­ver, be­sök­te ny­li­gen in­spel­nings­plat­sen och sam­ta­la­de med Cage.

– Jag be­rät­ta­de att jag in­te gil­lar på­hit­ta­de fil­mer. De bor­de vi­sa re­spekt och skild­ra vad som verk­li­gen hän­de. Han sa att de kom­mer att hål­la sig till san­ning­en.

Fo­to: NA­VAL HISTO­RY AND HERITAGE COM­MAND

SÅ­RA­DE SOL­DA­TER Över­le­van­de be­sätt­nings­män från USS In­di­a­na­po­lis i Gu­am bärs i väg på bår i au­gusti 1945.

Ann Ed­li­den

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.