Den po­li­tis­ka mit­ten har för­änd­rats igen

Aftonbladet - - Ledare -

En 68-årig par­ti­re­bell har nyss sett till att brit­tis­ka La­bour för förs­ta gång­en på 20 år vun­nit man­dat i par­la­men­tet. Hur kun­de så många ha så fel om Je­re­my Cor­byn?

Det kanske in­te är så kons­tigt.

Ef­ter val­för­lus­ten 2015, där La­bour ha­de gått fram med ett milt väns­ter­pro­gram, spred sig en käns­la av att väl­jar­na in­te li­ta­de på att La­bour skul­le skö­ta eko­no­min. När Cor­byn val­des, med ett löf­te om en kraf­tig väns­ter­gir, tap­pa­de par­ti­et stort i opi­ni­ons­mät­ning­ar­na. En ide­o­lo­giskt ri­gid väns­ter­man skul­le ald­rig nå mar­gi­nal­väl­jar­na, sa man. Att rö­ra sig mot mit­ten är det en­da sät­tet om La­bour vil­le växa, sa man.

Det var fel.

För snart tio år se­dan höll de tys­ka so­ci­al­de­mo­kra­ter­nas då­va­ran­de par­ti­le­da­re Sig­mar Gabri­el ett tal om den po­li­tis­ka mit­ten. Mit­ten, me­na­de Gabri­el, är in­te en väl­jar­grupp – me­del­klas­sen – som par­ti­er mås­te an­pas­sa sig till för att vin­na väl­ja­re. Den po­li­tis­ka mit­ten ut­görs i stäl­let av de för till­fäl­let do­mi­ne­ran­de idéer­na. – Det­ta är, tror jag, den egent­li­ga or­sa­ken till vår val­för­lust. I stäl­let för att för­änd­ra mit­ten änd­ra­de vi på oss själ­va, sa Gabri­el.

Ing­en kan an­kla­ga Je­re­my Cor­byn för att ha änd­rat på sig själv. Han har all­tid lå­tit li­ka­dant. Det är and­ra sa­ker som änd­rats.

Se­dan fi­nan­s­kri­sen är det ba­ra gre­ker­na som fått se sin lev­nads­stan­dard för­säm­ras li­ka ra­di­kalt som brit­ter­na. På åt­ta år föll lö­ner­na för brit­tis­ka ar­be­ta­re med fem pro­cent. Och då har vi in­te pra­tat om bo­stads­kri­sen, kri­sen i sjuk­vår­den och allt dy­ra­re stu­di­e­av­gif­ter. Allt det där lo­va­de Cor­byn att bry­ta med. När de kon­ser­va­ti­va – som styrt lan­det un­der näs­tan al­la krisår – lo­va­de ett starkt och sta­bilt le­dar­skap tja­ta­de La­bour om att åtstram­nings­po­li­ti­ken var far­lig, orätt­fär­dig och mås­te av­slu­tas. Det fun­ge­ra­de, trots att La­bours ma­ni­fest in­te var sär­skilt ra­di­kalt. I en för­del­nings­po­li­tisk ana­lys som tan­kes­med­jan In­sti­tu­te for fiscal stu­di­es gjort vi­sar det sig att La­bours väl­färds­po­li­tik i hu­vud­sak skul­le gyn­na me­del­klas­sen. Dess­utom vann par­ti­et mest mark i me­del­klass­om­rå­den. Där­e­mot har Cor­byn bäst

ka­pi­ta­li­se­rat på det miss­nö­je

som drar över

väst­värl­den. Man kan an­kla­ga

ho­nom för

myc­ket, men han är in­te på nå­got

sätt svär­tad av den po­li­tik som gjort att Stor­bri­tan­ni­en går att jäm­fö­ra med Gre­kland när det gäl­ler lev­nads­stan­dard.

Han är en sorts po­li­tisk ledare som ge­nom he­la sin kar­riär va­rit obe­ro­en­de sitt lands po­li­tis­ka eta­blis­se­mang och vars löf­te om hopp och för­änd­ring plöts­ligt bi­ter. Så ser den po­li­tis­ka mit­ten ut i dag. Om in­te de sty­ran­de le­ve­re­rar po­li­tik mot de allt vi­da­re klyf­tor­na, då kom­mer den vre­de som föl­jer i ojäm­lik­he­tens spår gö­ra allt fler väl­ja­re be­näg­na att vrä­ka den po­li­tis­ka eli­ten över än­da.

Att rö­ra sig mot mit­ten är det en­da sät­tet om La­bour vil­le växa, sa man. Det var fel.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.