Ba­ra järn­rö­ren fat­tas

Gel­lert Ta­mas om miss­han­dels­rät­te­gång­en mot Kent Eke­roth som in­leds i mor­gon – och om Sve­ri­ge­de­mo­kra­ter­nas nya lögn­er

Aftonbladet - - Kultur - Gel­lert Ta­mas

Han sä­ger jag ska dö­da dig … sam­ti­digt så får jag en ör­fil på väns­ter kind … då blir man ju rädd, om man ut­ta­lar döds­hot och sen så görs fy­siskt ut­fall … Så jag re­a­ge­rar in­stink­tivt i nöd­värn.”

Så dra­ma­tiskt be­skri­ver Sve­ri­ge­de­mo­kra­ten Kent Eke­roth, i po­lis­för­hö­ren, de upp­märk­sam­ma­de hän­del­ser­na ut­an­för natt­klub­ben Solidaritet hös­ten 2016. Men är det­ta sant? Det är den frå­ga som tings­rät­ten ska av­gö­ra i mor­gon.

Ut­gångs­punk­ten i må­let är po­li­sens för­un­der­sök­ning. Att lä­sa den är bit­vis som att åter­se fil­mer­na från den så kall­la­de järn­rörs­skan­da­len. Lik­he­ter­na är många: Natt­långt fes­tan­de, ko­pi­ö­sa mäng­der al­ko­hol, ned­sät­tan­de och sex­is­tis­ka kom­men­ta­rer, fy­siskt våld och se­na­re för­sök att sky­la över, döl­ja och spri­da des­in­for­ma­tion om det sked­da.

Det he­la bör­jar vid halv­sex-ti­den den 23 no­vem­ber 2016, på en bar i Gam­la stan. Kent Eke­roth, tätt följd av två liv­vak­ter från Sä­po, äter en mid­dag som han sköl­jer ner med en öl. Li­te se­na­re an­slu­ter en vän till Eke­roth. Trots att det skil­jer när­ma­re tio år mel­lan dem de­lar män­nen fle­ra in­tres­sen, bland an­nat var bå­da ti­di­ga­re ak­ti­va roll­spe­la­re.

Vän­nens världs­bild fram­trä­der av hans in­lägg på so­ci­a­la me­di­er. När en av vän­nens roll­spe­lan­de kom­pi­sar skri­ver att han trött­nat på det vir­tu­el­la dö­dan­det av fi­en­de­sol­da­ter och al­le­han­da mons­ter, och ef­ter­ly­ser ett hö­ger­po­li­tiskt spel, där spe­lar­na i stäl­let kan dö­da väns­ter­folk, jub­lar Eke­rot­hs vän över idén.

Ba­ra någ­ra vec­kor in­nan hän­del­ser­na vid Solidaritet, ef­ter en debatt mel­lan Jim­mie Åkes­son och ci­vilmi­nis­ter Ar­da­lan She­ka­ra­bi, und­rar Eke­rot­hs vän för­akt­fullt på sin FB-si­da var­för det sit­ter ”en ut­län­ning” i Sve­ri­ges re­ge­ring.

Kom­pi­sen ar­be­tar som för­säl­ja­re och syns of­ta i vim­let kring Stu­re­plan. Han är Fa­ce­bookvän med sto­ra de­lar av Sve­ri­ge­de­mo­kra­ter­nas led­ning, där­ibland

Ri­chard Joms­hof, Pau­la Bi­e­ler och Mar­tin Kin­nu­nen.

Nu föl­jer en blöt kväll. Eke­roth och hans vän vand­rar från bar till bar. De hin­ner med att be­sö­ka bå­de East och Stu­re­hof in­nan de strax ef­ter två på mor­go­nen, för and­ra gången, stäl­ler sig i kön fram­för klub­ben Solidaritet i när­he­ten av Stu­re­plan.

Vän­ner­na har nu fes­tat i över åt­ta tim­mar. Ons­dag kväll har bli­vit tors­dag mor­gon. Kent Eke­rot­hs liv­vak­ter vill in­te ut­ta­la sig om sitt skydds­ob­jekts be­rus­nings­grad, men fle­ra av de po­li­ser som se­na­re an­län­der till plat­sen är desto mer fri­språ­ki­ga. ”Han sludd­rar vid tal, han mås­te stöd­ja sig mot väg­gen som han står och hål­ler i”, be­rät­tar po­li­sen P och tilläg­ger att Eke­roth är så ”kraf­tigt be­ru­sad” att han har svårt att re­do­gö­ra för hän­del­se­för­lop­pet.

Po­lis­man­nen R, som sä­ger sig ha stor va­na vid att be­dö­ma per­so­ners på­ver­kans­grad, be­kräf­tar kol­le­gans bild av Eke­roth. ”Han var ju på­ver­kad av någon­ting … an­ting­en al­ko­hol el­ler nar­ko­ti­ka.”

Även Eke­rot­hs vän är, en­ligt po­li­sen, kraf­tigt på­ver­kad.

Vad som se­dan händer rå­der det oli­ka upp­fatt­ning­ar om. ”Jag ne­ka­de dem på fyl­la”, be­rät­tar en­tré­vär­den. En­ligt Eke­rot­hs vitt­nes­mål är det sna­ra­re hans ”vär­de­grund” samt ”sä­ker­hets­skäl” som lyfts fram. Eke­rot­hs kom­pis, som i sitt vitt­nes­mål är no­ga med att på­pe­ka att dörr­vak­ten har ”ut­ländskt ur­sprung”, häv­dar att be­slu­tet att in­te släp­pa in dem hand­la­de om ”dis­kri­mi­ne­ring”.

Oav­sett an­led­ning­en till att vän­ner­na in­te får kom­ma in upp­står en läng­re och gans­ka hög­ljudd dis­kus­sion. En­ligt en­tré­vär­den för­sö­ker Eke­roth mu­ta sig in genom att er­bju­da ho­nom svar­ta peng­ar. Jag ”sa att det in­te fun­kar på det sät­tet”, för­kla­rar en­tré­vär­den.

Nu bör­jar de and­ra i kön bli otå­li­ga. En­ligt liv­vak­ter­na hör de någ­ra hån­ful­la kom­men­ta­rer, men Eke­roth själv sä­ger att han in­te mär­ker av nå­gon ”ir­ri­ta­tion” i kön.

När Eke­roth till slut ger upp och läm­nar Solidaritet, gå­en­de längs med kra­vallsta­ke­tet, kan en 21-årig man in­te be­härs­ka sig. ”Var det kul med järn­rö­ren”, frå­gar han Eke­roth.

Den 21-åri­ge man­nen har kom­mit till Solidaritet med två av si­na vän­ner, M och L, ef­ter en dans­fö­re­ställ­ning. Det som nu händer har ing­en av de tre vän­ner­na kun­nat fö­re­stäl­la sig, be­rät­tar de se­na­re i po­lis­för­hö­ren.

Kent Eke­roth vän­der sig om, tar någ­ra snab­ba steg till­ba­ka mot 21-åring­en, gri­per tag i hans väns­terarm med sin väns­terarm och slår se­dan ett hårt slag med sin hö­ger­hand på man­nens vänst­ra kind.

”Det var en jäd­ra smäll det där allt­så … det ekade ju i he­la stäl­let”, sä­ger en­tré­vär­den.

”Det var en full­träff lik­som”, be­rät­tar 21-åring­ens vän L, som står bred­vid ho­nom.

”Jag såg att det träf­fa­de i ansiktet”, vitt­nar So­li­da­ri­tets ord­nings­vakt.

Även liv­vak­ter­na be­rät­tar att de hör den kraf­ti­ga smäl­len, men ef­tersom de just då står med ryg­gen mot hän­del­sen ser de in­te själ­va sla­get.

Nu upp­står ka­la­ba­lik.

Per­so­na­len vid dör­ren spring­er ikapp Eke­roth. ”Han var så be­lå­ten”, be­rät­tar en­tré­vär­den se­na­re un­der för­hö­ren. ”Så fort han slog till ho­nom så bac­ka­de han där­i­från och log … allt­så an­sikts­ut­tryc­ket … ja, jag gjor­de det, vad ska du gö­ra för någon­ting? ... det var ba­ra sjukt att se…”

En­ligt en av liv­vak­ter­na skri­ker en i per­so­na­len upp­rört till Eke­roth: ”Din jäv­la fit­ta, stå in­te och göm dig bakom di­na Sä­po-vak­ter.”

Si­tu­a­tio­nen blir in­te bätt­re av att Eke­rot­hs vän ver­kar gö­ra allt för att het­sa upp de in­blan­da­de. Han var ”ing­en lugn kil­le som för­sö­ker lug­na stäm­ning­en ut­an tvärtom att för­sö­ker me­ra het­sa upp … tris­sa upp det lik­som”, be­rät­tar en av po­li­ser­na.

När jag lä­ser för­un­der­sök­ning­en är det in­te svårt att för­stå åkla­ga­rens be­slut att gå vi­da­re med ett åtal. För­u­tom vis­sa skill­na­der kring mind­re de­tal­jer, som vem som sa ex­akt vad vid vil­ket till­fäl­le, rå­der det sam­stäm­mig­het i samt­li­ga de cen­tra­la de­lar­na av vitt­nesmå­len. Bå­de 21-åring­en, hans två vän­ner, en­tré­vär­den och ord­nings­vak­ten be­rät­tar sam­ma sak: Eke­roth vän­der sig om, går till­ba­ka till 21-åring­en i kön, och ut­de­lar ett slag mot hans an­sik­te. De­ras ver­sion stöds ock­så av en film från en över­vak­nings­ka­me­ra.

Ing­en har hört nå­got döds­hot ut­ta­las mot Eke­roth och ing­en, in­te ens hans liv­vak­ter, har sett nå­got slag ut­de­las mot ho­nom.

Trots det­ta vid­hål­ler Eke­roth sin ver­sion, bå­de på plats och i se­na­re för­hör.

När liv­vak­ter­na hin­ner fram till ho­nom skri­ker Eke­roth upp­rört; ”Han slog mig i ansiktet”. Riks­dags­man­nen pe­kar ock­så ut den ”skyl­di­ge”: ”Det var den där

”En­ligt en­tré­vär­den för­sö­ker Eke­roth mu­ta sig in genom att er­bju­da ho­nom svar­ta peng­ar”

ho­ran som slog mig”, sä­ger Eke­roth till po­li­sen, men han pe­kar in­te ut 21-åring­en ut­an hans vän L.

Till en bör­jan får Eke­roth stöd av sin vän. Han på­står, i det förs­ta po­lis­för­hö­ret på plats, att han såg ”ett slag som träf­fa­de Kent mitt i ansiktet”. Han sä­ger att sla­get var så kraf­tigt att han ”trod­de att Kent ådra­git sig livs­ho­tan­de ska­dor.”

En av po­li­ser­na be­rät­tar att han re­dan från bör­jan var myc­ket tvek­sam till det­ta vitt­nes­mål, in­te minst ef­tersom Eke­rot­hs vän tyd­ligt klar­gjor­de att ”vad än Kent sä­ger sig ha sett så har jag sett det­sam­ma.”

När vän­nen, någ­ra vec­kor se­na­re kall­las till ett nytt för­hör har han helt änd­rat sitt vitt­nes­mål. Nu har han plöts­ligt in­te sett någon­ting alls: ”Jag upp­fat­tar in­te som att nå­gon träf­far nå­gon.”

Kent Eke­roth står en­sam kvar med sin egen ver­sion.

Och här blir pa­ral­lel­ler­na till järn­rörs­skan­da­len när­mast över­tyd­li­ga. Även då ne­ka­de de in­blan­da­de Sve­ri­ge­de­mo­kra­ter­na tills de var över­be­vi­sa­de, även då pe­ka­de de ut sig själ­va som of­fer för and­ras miss­gär­ning­ar.

När So­ran Is­mail, någ­ra da­gar fö­re va­let 2010, of­fent­lig­gjor­de en kor­ta­re in­spel­ning från en mo­bil­te­le­fon, som vi­sa­de hur Erik Al­mqvist, med knut­na nä­var, spar­ka­de ef­ter en man, sva­ra­de den Sve­ri­ge­de­mo­kra­tis­ka led­ning­en med ett mas­sivt motan­grepp. Re­dan sam­ma dag pub­li­ce­ra­de par­ti­et bå­de en ”mot­film” och en press­re­le­a­se. Sve­ri­ge­de­mo­kra­ter­na påstod att det i själ­va ver­ket var­de som ha­de ut­satts för ett över­grepp av en av So­ran Is­mails ”gangs­ter­kam­ra­ter” från Ori­gi­nal Gangs­ters.

”Då jag ti­di­ga­re ut­satts för fle­ra över­fall och ett mord­för­sök kopp­lat till mitt po­li­tis­ka en­ga­ge­mang upp­fat­ta­de jag si­tu­a­tio­nen som myc­ket obe­hag­lig”, kom­men­te­ra­de Erik Al­mqvist i par­ti­ets press­re­le­a­se.

Sve­ri­ge­de­mo­kra­ter­nas ver­sion av hän­del­ser­na var på fle­ra sätt upp­se­en­de­väc­kan­de.

Påståendet att en av Sve­ri­ges mest eta­ble­ra­de och folk­kä­ra ko­mi­ker, med mäng­der av sta­tus­fyll­da upp­drag samt ett väl­känt en­ga­ge­mang i de­mo­kra­ti- och män­ni­sko­rätts­frå­gor, i själ­va ver­ket skul­le le­va ett dub­bel­liv, med ”gangs­ter­vän­ner” från Stock­holms und­re värld, som han dess­utom för­sök­te få att miss­hand­la le­dan­de Sve­ri­ge­de­mo­kra­ter, bar spår av osan­no­lik­he­tens prä­gel.

Men Sve­ri­ge­de­mo­kra­ter­nas ”mot­film” var skick­ligt re­di­ge­rad – och ver­ka­de över­ty­gan­de. I prin­cip samt­li­ga me­di­er köp­te par­ti­ets för­kla­ring. Sve­ri­ge­de­mo­kra­ter­na blev be­skriv­na som of­fer.

”Det fö­re­kom­mer om­fat­tan­de och sys­te­ma­tiskt våld mot SD-re­pre­sen­tan­ter”, kom­men­te­ra­de ex­em­pel­vis Da­ni­el Poohl, chefre­dak­tör på Ex­po. ”Po­li­tiskt våld är oac­cep­ta­belt, det ho­tar in­te ba­ra SD ut­an he­la det de­mo­kra­tis­ka sam­häl­let.”

Sve­ri­ge­de­mo­kra­ter­nas des­in­for­ma­tions­kam­panj kring det som se­na­re blev järn­rörs skan­dal enär tro­li­gen ett avd e mest flag­ran­ta och tyd­li­ga ex­emp­len på en med­ve­ten ma­ni­pu­la­tion från ett po­li­tiskt par­ti – med må­let att du­pe­ra och vil­se­le­da så­väl me­di­er som all­män­het.

Och des­in­for­ma­tio­nen och ma­ni­pu­la­tio­nen här­rör­de och styr­des från högs­ta ort i par­ti­et. Bland de som var på plats idet då­va­ran­de par­ti­hög­kvar­te­ret, Bun­kern kal­lad, när Sve­ri­ge­de­mo­kra­ter­na klipp­te ihop sin” mot­film” fanns för­u­tom Eke­roth och Al­mqvist, så­väl Li­nus Bylund, en av Åkes­sons när­mas­te med­ar­be­ta­re och se­na­re pressta­les­man och stabs­chef, som Sven-Olof Säll­ström, se­na­re tid­vis par­ti­ets eko­no­misk po­li­tis­ke ta­les­per­son.

Det är kans­ke in­te så kons­tigt att par­ti­led­ning­en, ef­ter Ex­pres­sens av­slö­jan­de hös­ten 2012, var om möj­ligt än­nu mer oro­li­ga för re­ak­tio­ner­na på par­ti­led­ning­ens med­vet­na ma­ni­pu­la­tion av san­ning­en, än för re­ak­tio­ner­na på själ­va järn­rörs­fil­men. Det var ock­så en av an­led­ning­ar­na till att par­ti­et så tyd­ligt lyf­te fram Erik Al­mqvist som ”the bad guy”, för att av­le­da upp­märk­sam­he­ten från den, som man be­fa­ra­de, even­tu­ellt än­nu stör­re skan­da­len kring pro­duk­tio­nen av ”mot­fil­men”.

Det var i al­la fall den bild som träd­de fram när jag, un­der ar­be­tet med lon­gre­a­den Det svens­ka ha­tet, in­ter­vju­a­de fle­ra le­dan­de Sve­ri­ge­de­mo­kra­ter.

Men Sve­ri­ge­de­mo­kra­ter­nas stra­te­gi lyc­ka­des. Bil­der­na på järn­rö­ren skym­de par­ti­ets mörk­lägg­nings­ak­tion.

Frå­gan är hur par­ti­et ska age­ra den­na gång. Till skill­nad från järn­rörs skan­da­len har den u in­te haft till­gång till nå­gon film som de kan ma­ni­pu­le­ra för att pas­sa sin egen­bil­da v verk­lig­he­ten, i för­hopp­ning att ing­ens ka­se ori­gi­nal­ma­te­ri­a­let.

In­te ett en­da vitt­ne stö­der Eke­rot­hs ver­sion. Och även om han fri­känns finns ris­ken att det star­tas en ny för­un­der­sök­ning, om den per­son som Eke­roth pe­kat ut som ”ho­ran som slog mig” väl­jer att po­li­san­mä­la ho­nom för falsk an­gi­vel­se, ett brott som kan ge bö­ter el­ler fäng­el­se.

Kent Eke­rot­hs och par­ti­ets age­ran­de i järn­rörs skan­da­len och nu Solidaritet vi­sar vik­ten av att me­di­er­na tar sin grans­kan­de upp­gift på störs­ta all­var. Det räc­ker up­pen­bart in­te att en­bart li­ta på Sve­ri­ge­de­mo­kra­ter­na seg­na ut­sa­gor.

För­un­der­sök­ning­en och den kom­man­de rätts­pro­ces­sen teck­nar, oav­sett må­lets ut­gång, knap­past nå­gon vac­ker bild av Kent Eke­roth.

In­te hel­ler av det par­ti som i åra­tal an­såg just ho­nom vara bäst läm­pad för pos­tens om par­ti­ets rätts­po­li­tisk e ta­les­per­son, och där­med ock­så Sve­ri­ge­de­mo­kra­ter­nas för­slag på Sve­ri­gesnäs­te ju­sti­ti­e­mi­nis­ter.

Även då ne­ka­de de in­blan­da­de Sve­ri­ge­de­mo­kra­ter­na tills de var över­be­vi­sa­de”

Fo­to: PO­LI­SEN

Kent Eke­roth (in­ring­ad) på fil­men från natt­klub­ben So­li­da­ri­tets över­vak­nings­ka­me­ra.

Fo­to: OLA AXMAN

I mor­gon in­leds hu­vud­för­hand­ling i må­let om Sve­ri­ge­de­mo­kra­ter­nas riks­dags­le­da­mot Kent Eke­roth som miss­tänks för ringa miss­han­del.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.