Ori­en­ten

Aftonbladet - - News - Sin­zi­a­na Ra­vi­ni Till och med 19 no­vem­ber Ul­ri­ka Sta­h­re

na äls­kar, käm­par och dör. Vis­sa dör två gång­er. Men i Roys värld är de dö­da mer le­van­de än de som le­ver, och de som le­ver mer dö­da än de som dött. Ja, ni fat­tar. Det är re­cycling på hög ni­vå som gäl­ler.

Själv fat­tar jag in­te föl­jan­de: Hur kan en bok va­ra så hän­del­se­lös, med tan­ke på al­la be­rät­tel­ser den fak­tiskt in­ne­hål­ler? Och hur kan des­sa ka­me­le­on­tis­ka in­di­vi­der för­bli så sta­tis­ka boken ige­nom?

Det är som om Roy ve­lat ska­pa en syn­tes av Dosto­jev­skijs Brott och straff och Már­quez Hund­ra år av en­sam­het, för att be­vi­sa att skill­na­den mel­lan rätt och fel upp­hävs när man be­trak­tar sa­ker och ting ur ett stör­re tids­per­spek­tiv. Ter­ro­ris­ter och mar­ty­rer fly­ter sam­man till en en­da sa­lig rö­ra. Boken hand­lar in­te så mycket om den hår­fi­na grän­sen mel­lan onds­ka och god­het, ut­an om hur allt häng­er ihop.

Men en bok som hand­lar om allt tap­par snabbt fo­kus. Det oänd­li­ga per­son­gal­le­ri­et, som får Bi­beln att fram­stå som ett enkla­re kam­mar­spel, och de ota­li­ga av­skeds­bre­ven och po­lis­rap­por­ter­na pro­du­ce­rar var­ken em­pa­ti el­ler klar­het. Roy pre­sen­te­rar och läm­nar var­je en­skild ka­rak­tär för snabbt. Till slut or­kar man in­te bry sig. Och fre­akshow­di­men­sio­nen gör att ka­rak­tä­rer­na för­blir scha­blonar­ta­de och anek­do­tis­ka.

Värst av allt är den söts­lis­ki­ga sa­go­boks­o­ri­en­ta­lis­men som ser skön­he­ten i allt. Som när den av­lid­ne Am­rik Singh hit­tas med se­naps­blom­mor väx­an­de mel­lan fing­rar­na, el­ler när ett barn be­trak­tar him­la­val­vet i sin urin­pöl. Och när en bag­ge lig­ger på rygg med be­nen i väd­ret för att räd­da värl­den ifall him­len skul­le ram­la ner, så läg­ger Roy till: ”till och med han viss­te att till sist skul­le allt bli bra. Det skul­le det, för det mås­te det.”. Vad vill Roy med den här ro­ma­nen egent­li­gen? Hon vill an­tag­li­gen an­gri­pa väs­ter­lan­dets ma­ni­keis­tis­ka världs­bild som vill de­la upp värl­den i good och bad guys, till för­mån för en ute­slu­tan­de ljus världs­bild där lyc­kan blir det ul­ti­ma­ta mot­stån­det mot värl­dens orätt­vi­sor. Och var­för in­te? Men då ha­de hen­nes bud­skap pas­sat bätt­re i en själv­hjälps­bok.

Roy är och för­blir trots allt, vad man än tyc­ker om den ma­nis­ka op­ti­mis­men, en fan­tas­tisk, mikro­kos­misk bil­djä­ga­re som kan kaps­la in ett helt uni­ver­sum i en fras. Natt­fis­ken som sti­ger upp från sjöns bot­ten för att sväl­ja ber­gens spe­gel­bild, el­ler de svar­ta my­ror­na som bär om­kring på ro­sa smu­lor, kom­mer le­va länge i mitt min­ne. Här finns ock­så en och an­nan fras som skim­rar i sin skö­na en­kel­het: ”Han viss­te att hon viss­te att han viss­te att hon viss­te”. Des­sa pär­lor till trots tog det mig 250 si­dor att kom­ma in i ro­ma­nen, vil­ket får be­trak­tas som en gans­ka lång start­sträc­ka. Visst, jag har lärt mig mycket om Kash­mirs fri­gö­rel­se­kamp, och jag skul­le nu kun­na fö­ra långa sam­tal om In­di­ens tor­tyr­me­del el­ler om lyc­kan som po­li­tisk mot­stånds­stra­te­gi, men jag fö­re­drar Roys jour­na­lis­tis­ka ar­tik­lar, hen­nes kon­kre­ta kamp mot In­di­ens orätt­vi­sor.

Med risk att lå­ta li­te hård, mås­te jag sä­ga att de som lyc­kas lä­sa ut Den yt­ters­ta lyc­kans mi­ni­ste­ri­um, mås­te va­ra an­ting­en lit­te­ra­turkri­ti­ker el­ler ma­sochis­ter. El­ler var­för in­te läm­na ma­ni­keis­men för en tred­je ka­te­go­ri?: Gla­da, men ängs­li­ga bag­gar som för­sö­ker hål­la upp him­la­val­vet ifall det skul­le ram­la ner. Var slu­tar jag, var bör­jar du? är frå­gan Gö­te­borgs konst­bi­en­nal stäl­ler sig, med in­spi­ra­tion av Shil­pa Gup­tas verk med sam­ma namn. Ut­ställ­ning­en sig­na­le­rar grän­ser, el­ler kans­ke gränsupp­lös­ning. Un­der­ti­telns ”Om se­ku­la­ri­tet” är möj­li­gen tyd­li­ga­re som en kom­men­tar till de för­änd­ring­ar värl­den står in­för.

Se­ku­la­ri­tet in­ne­bär en strä­van att upp­rätt­hål­la ett sam­häl­le utan­för det re­li­giö­sa, att se­pa­re­ra of­fent­ligt från pri­vat, kyr­ka från stat, att skyd­da mi­no­ri­te­ter, att ga­ran­te­ra po­li­tisk och so­ci­al jäm­lik­het. Det mesta vi hål­ler för själv­klart, i ett av värl­dens mest se­ku­la­ri­se­ra­de län­der. Visst är des­sa vär­de­ring­ar un­der hot, bå­de från re­li­giöst fär­gad ter­ro­rism och från en hög­ljudd hö­gerex­trem rö­rel­se – för att in­te ta­la om den krist­na tok­hö­gern i lan­det i väst.

Årets upp­la­ga av bi­en­na­len i Gö­te­borg spän­ner den för­vän­ta­de ak­tu­el­la kom­men­tarsbå­gen, men in­te sär­skilt hårt och in­te hel­ler högt. Konst­ver­ken som vi­sas är märk­ligt ta­ma, låg­mäl­da in­till självut­plå­ning. Rö­da Stens sto­ra sal har för­vand­lats till ett ka­os av verk som in­te alls spe­lar med varand­ra, ut­an i stäl­let kon­kur­re­rar om ut­rym­me och högst ofri­vil­ligt

Whe­re­doIen­dan­dy­ou­be­gin – On secu­la­ri­ty

GIBCA – Gö­te­borgs in­ter­na­tio­nel­la konst­bi­en­nal Rö­da Sten, Gö­te­borgs konst­hall m fl plat­ser il­lu­stre­rar frå­gan om när jag slu­tar och du bör­jar.

Lug­net in­trä­der högst upp i hu­set, där Ri­i­ka Ku­op­pa­la har ska­pat en in­stal­la­tion, en sorts hom­mage till den mor­mor som av­led i Na­mi­bia som mis­sio­när på 1950-ta­let. Fil­men pro­ji­ce­ras på en li­ten kis­ta, om­väx­lan­de på oli­ka ytor, och i sam­ma takt om de många be­rät­tel­ser­na om hen­nes sista dag flyt­tas runt kis­tan, i sam­ma takt rör sig be­trak­tar­na. Som om vi var på be­grav­ning­en de­fi­le­rar vi, nå­got mer mot­vil­ligt, mer av ny­fi­ken­het än av sorg.

Ver­ket be­trak­tar re­li­gi­o­si­tet som en per­son­lig driv­kraft och som en glo­bal, ko­lo­ni­al mak­t­ord­ning. Det är gans­ka re­pre­sen­ta­tivt på det sät­tet, en hel del av den ut­ställ­da kons­ten rör sig nä­ra re­li­giö­sa, mo­ra­lis­ka och po­li­tis­ka frå­gor. Of­ta på ett in­tres­sant sätt, grä­van­de i vår nyss pas­se­ra­de sam­tid – el­ler rakt in i den som San­ti­a­go Mo­styns Ci­ti­zen, en sym­bo­lisk rodd­tur från Tur­ki­et till den gre­kis­ka ön Sa­mos. En re­sa som vi vet görs av många, dock in­te li­ka so­ligt.

”Ci­ti­zen” vi­sas på Gö­te­borgs konst­hall, lik­som Saskia Hol­mqvist, El­len Ny­man & Co­ri­na Opre­as Sicher­heit – en mag­ni­fik film om tillit, va­pen­han­del, sä­ker­het och de­mo­kra­ti – och sät­ter sig i ma­gen på ett sätt som få and­ra på den­na ut­ställ­ning. Kans­ke är det na­ivt att vän­ta sig den re­ak­tio­nen, men när jag får den mär­ker jag att den sak­nas. Det är som om det se­ku­lä­ra bok­stav­li­gen ätit sig in i ut­ställ­ning­en och bli­vit tek­no­kra­tiskt, dött. Som om he­la det ri­tu­el­la ele­ment som bå­de bi­en­na­ler och en stor del av konst­värl­den be­står av, im­plo­de­rat. På så sätt är ut­ställ­ning­en möj­li­gen lyc­kad: den pe­kar på sin egen art, sitt eget pro­blem.

Pub­lic Mo­ve­ments lil­la, dis­kre­ta per­for­man­ce på det gam­la Sve­a­hu­set ring­ar in yt­ter­li­ga­re två se­ku­lä­ra ten­den­ser: ka­pi­ta­let och kons­tens stän­di­ga ex­klu­si­vi­tet. Som en li­ten svart di­a­mant djupt in­ne i den sto­ra konst­höst som GIBCA trots allt or­kest­re­rar.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.