Do­mi­ni­ka Peczyn­ski: Stres­sen och tristes­sen gör oss ut­brän­da

Aftonbladet - - Sidan 1 - do­mi­ni­ka.peczyn­ski@af­ton­bla­det.se Do­mi­ni­ka Peczyn­ski

Jag såg ett in­slag på ny­he­ter­na härom­sistens. Det hand­la­de om en ung kvin­na som drab­bats av ut­matt­nings­de­pres­sion. Te­mat för in­sla­get var att ut­matt­nings­de­pres­sion blir en allt van­li­ga­re di­a­gnos och hur det­ta kom­mer sig.

Jag fick ock­så den di­a­gno­sen för en så­där åt­ta, nio år se­dan och kän­de igen mig i kvin­nans be­skriv­ning. Man glöm­mer sa­ker, för­lo­rar lus­ten att le­va, att gå upp på mor­go­nen. Man vill ingen­ting och får ingen­ting gjort. I lik­het med kvin­nan i in­sla­get lev­de jag ett helt van­ligt liv med ar­be­te och barn när jag plöts­ligt bra­ka­de ihop. Jag be­fann mig in­te un­der ex­tra­or­di­när press, anan­de ing­en ome­del­bart an­nal­kan­de fa­ra el­ler di­rekt risk för liv och lem. Än­då slu­ta­de jag fun­ka från den ena da­gen till den and­ra. Ef­ter in­sla­get med den unga kvin­nan kom en neu­ro­log till ny­hets­stu­di­on för att pra­ta om var­för det blir allt van­li­ga­re att folk blir sju­ka av stress.

Hon åter­gav de sed­van­li­ga för­kla­rings­mo­del­ler­na. Att mo­der­na män­ni­skor har svårt att få ihop det så kal­la­de livspuss­let, att ar­betstem­pot ökar, att vi jäm­för oss med varand­ra på so­ci­a­la me­di­er – all­tid till vår egen nack­del ef­tersom man in­te med vetska­pen om hela sitt sun­ki­ga jag kan täv­la med nå­gon an­nans ar­ran­ge­ra­de ögon­blicks­bild av lyc­ka. Li­te i för­bi­gå­en­de nämn­de neu­ro­lo­gen ock­så att den unga kvin­nan ver­ka­de ha ham­nat i ett möns­ter av tristess. Att de att-gö­ra-lis­tor som hon sam­man­ställ­de var­je dag för att över hu­vud ta­get få någon­ting gjort ba­ra in­ne­höll trå­ki­ga syss­lor så som städ­ning och damm­sug­ning, och att hon på så sätt för­stärk­te sin ti­di­ga­re käns­la av att li­vet är trist och in­ne­hålls­löst. Jag har haft gans­ka lång tid på mig att fun­de­ra över vad som egent­li­gen var or­sa­ken till att jag blev ut­bränd och var­för det hän­de just då. Det har va­rit svårt att hit­ta själv­kla­ra för­kla­ring­ar ef­tersom ing­et sär­skilt hän­de som ut­lös­te det hela. Men när jag hör­de neu­ro­lo­gen, om än ba­ra som has­ti­gast, re­la­te­ra ut­bränd­het till tristess var det som om po­let­ten tril­la­de ner. För fak­tum är ju att li­vet blir enkla­re – in­te svå­ra­re – ju mo­der­na­re det blir. Vi har mer le­dig tid än nå­gon­sin. Var­je digital tjänst in­ne­bär ett ären­de mind­re och mer tid över. Vem står i kö på ban­ken nu­för­ti­den, för att ba­ra näm­na en sak? Och om san­ning­en ska fram så är alla i dag djupt med­vet­na om att Fa­ce­book-lyc­ka in­te är verk­lig lyc­ka. Var­je vux­en män­ni­ska be­gri­per att det är li­ka kna­sigt att jäm­fö­ra sitt liv med en Dis­ney-prin­ses­sas som med nå­gons flö­de på Instagram – vi vet att det är fik­tion.

Jag kö­per allt­så in­te des­sa för­kla­ring­ar, in­te en­bart i var­je fall. I stäl­let tror jag att det för många kan hand­la om mot­sat­sen, allt­så bris­ten på även­tyr och oför­ut­säg­bar­het i li­vet. Man går upp på mor­go­nen, läm­nar barn, åker till job­bet, häm­tar barn och la­gar nå­gon halvtrist tis­dags­mid­dag. Se­dan vän­tar dis­ken och så li­te slö­tit­tan­de på tv. Re­pe­at. Var­je dag är den and­ra lik och ing­en ljus­ning vän­tar.

Och till slut or­kar man in­te läng­re. Man står helt en­kelt in­te ut med av­sak­na­den av spän­ning och verk­li­ga ut­ma­ning­ar och för­änd­ring­ar, allt­så mer ra­di­ka­la än att by­ta färg på kök­s­luc­kor­na. Man vill in­te del­ta i den­na mo­no­to­na och me­nings­lö­sa livs­march läng­re. Hu­vu­det och krop­pen strej­kar och man hit­tar sig själv grå­tan­de på en park­bänk ut­an att min­nas var man bor, som jag gjor­de. För egen del till­frisk­na­de jag sak­ta men sä­kert. Gläd­jen och ap­ti­ten på li­vet åter­vän­de. Nu är jag vux­en och för­står att det ålig­ger mig själv att gö­ra mitt liv så in­tres­sant och så li­te slent­ri­an­mäs­sigt som jag själv vill ha det. För att in­te igen bry­tas ner av stres­sen med tristes­sen.

Var­je vux­en män­ni­ska be­gri­per att det är li­ka kna­sigt att jäm­fö­ra sitt liv med en Dis­ney-prin­ses­sas som med nå­gons flö­de på Instagram – vi vet att det är fik­tion.

Fo­to: COLOURBOX

Krop­pen går i strejk av en mo­no­ton var­dag.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.