BONUS

Aftonbladet - - Stones-extra - Mas­se­duc­tion Lo­ma Vis­ta/Ca­ro­li­ne/Universal Sam­ti­digt kan det Hå­kan Steen ”And Dy­lan Tho­mas di­ed drunk in St Vin­cent’s hos­pi­tal”.

I lå­ten ”Hap­py birth­day, John­ny”, en gri­pan­de brev­bal­lad till en bort­tap­pad vän som ham­nat snett, sjung­er An­nie Clark”of cour­se I play me”.

Det känns som en nyc­kel­rad för he­la hen­nes ar­tis­te­ri. Pre­cis som ido­len Da­vid Bowie gjor­de så många gång­er re­kon­stru­e­rar hon stän­digt sin ar­tis­tis­ka per­so­na. St Vin­cent är nå­gon­stans hon men ock­så en med­ve­tet till­skru­vad, li­te ab­surd fi­gur. Mysti­ken som upp­står får in­tres­sant nog tex­ter­na att ba­ra kän­nas än­nu mer per­son­li­ga.

Så mer än nå­gon­sin på det­ta hen­nes fem­te al­bum.

”Du kan in­te fak­ta­kol­la tex­ter­na men vill du ve­ta nå­got om mitt

POP

liv, lyss­na på den här ski­van”, sä­ger 35-åring­en från Okla­ho­ma som se­dan länge bor i New York. En stad vars pop­kul­tu­rel­la tra­di­tion hon för öv­rigt per­so­ni­fi­e­rar bätt­re än de all­ra fles­ta nu­ti­da ar­tis­ter.

”Mas­se­duc­tion” har Clark själv be­skri­vit som ”all about sex and drugs and sad­ness”. Det går för­mod­li­gen att spå­ra en del in­spi­ra­tion till den om­skriv­na ro­man­sen med skå­de­spe­la­ren och mo­del­len Ca­ra De­le­vig­ne, som hon bröt med i fjol.

här myc­ket väl bli al­bu­met som tar St Vin­cents sä­reg­na in­di­e­rock till en be­tyd­ligt bre­da­re poppublik.

Clark har pro­du­ce­rat med Ble­achers/Fun-man­nen Jack An­to­noff, känd in­te minst för si­na in­sat­ser på de se­nas­te al­bu­men med Tay­lor Swift och Lor­de.

På ”Mas­se­duc­tion” lyc­kas han och Clark för­äd­la allt som är unikt med St Vin­cent sam­ti­digt som de glam­mar upp och sät­ter star­ka­re färg på hen­nes värld. Svär­ta bäd­das in i soc­ker, kanske all­ra tyd­li­gast i ”Pills”. En låt om ång­est och de­pres­sion, där re­fräng­en om ke­mis­ka pre­pa­rat för li­vets oli­ka ak­ti­vi­te­ter lå­ter som en glad barn­ram­sa (med gäst­sång av De­le­vig­ne).

Den sor­tens spra­kan­de kon­tras­ter präg­lar he­la ski­van. Gi­or­gio Mo­ro­der-di­sco sju­der mot en ros­tig ”Low”-sax av Ka­ma­si Washing­ton och ske­va ”Sca­ry mons­ters”-gi­tar­rer av Clark själv. Det är stö­kigt, catchy, sex­igt, smart, dan­sant och ve­mo­digt. In­te säl­lan i en och sam­ma låt.

Och när hon ele­gant blan­dar upp med någ­ra av­ska­lat vack­ra pi­a­no­bal­la­der blir ”Mas­se­duc­tion” ge­nast en aspi­rant till ti­teln årets al­bum.

Jag föll hand­löst för sing­eln ”New York” när den kom i ju­ni och de två vis­kan­de av­slut­nings­num­ren här, ”Slow di­sco” och ”Smo­king sec­tion”, är näs­tan li­ka över­väl­di­gan­de.

”New York”. Som­ma­rens fi­nas­te bal­lad kan myc­ket väl va­ra årets låt al­la ka­te­go­ri­er.

För­ra al­bu­met ”St Vin­cent” och Da­vid Byr­ne-sam­ar­be­tet ”Lo­ve this gi­ant”, Da­vid Bowies ”Low” och ”Sca­ry mons­ters”, Don­na Sum­mers ”I fe­el lo­ve” och An­to­ny And The John­sons ”I am a bird now”.

Nick Ca­ve.

An­nie Clark ploc­ka­de nam­net St Vin­cent från Nick Ca­velå­ten ”The­re she go­es, my beau­ti­ful world”, där han sjung­er

SPRA­KAN­DE KON­TRAS­TER St Vin­cent aspi­re­rar till ti­teln årets al­bum med ”Mas­se­duc­tion”, skri­ver Hå­kan Steen.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.