”Jag var ingen alls, ingen visste vem jag var i Göteborg”
SVEN GÖRAN ERIKSSON SER TILLBAKA PÅ SIN TID I BLÅVITT
Det slutade med Uefacupsegern i Hamburg. Och började med ett missat telefonsamtal.
– Jag trodde att Blåvitt ville anställa mig som juniortränare. Men när jag väl förstod var det ju inget att snacka om. Även om jag fick sämre lön i allsvenskan än i division två, säger Sven-Göran Eriksson.
Ivintras hade det gått 41 år.
41 år sedan Sven-Göran Eriksson tog över IFK Göteborg och skrev om den svenska fotbollshistorien. Han är sig lik, lite smalare, mindre hår. Och oteknisk.
Han bjuder in Sportbladet till den jättelika herrgården utanför Sunne, kokar upp vatten och serverar snabbkaffe. Inbyggd i väggen står något som ser ut som kaffemaskinernas Rolls-Royce, men ”Svennis” slänger en lång blick på den och suckar.
– Det är bara min son som kan få den där att fungera. Jag hoppas att det funkar med snabbkaffe?
Det gör det ju förstås, och är uppdrucket sen väldigt länge när Sven-Göran Eriksson berättat klart om sina tre år i IFK Göteborg.
– Det är ju bland det största jag varit med om i karriären. Den första stora klubben, och den mest oväntade framgången skulle jag vilja påstå, att det gick så bra som det gick. Så den tiden står väldigt, väldigt högt i min karriär.
Han missade det första samtalet. Satt på ett styrelsemöte med Degerfors. Men när han kom hem, besviken över att den enligt
honom snåla styrelsen inte erbjudit ett förlängt kontrakt, berättade hans dåvarande fru Anki att IFK Göteborg hade ringt. Det var överraskande, men inget som gjorde att han tände på alla cylindrar.
– Jag var säker på att de ville ha mig som juniortränare. Bombsäker. Men min fru trodde inte att det handlade om juniorlaget. Men jag stod på mig. Och så ringde de igen dagen därpå och erbjöd mig jobbet som a-lagstränare. Jag sa ja, utan att tänka. De frågade om vi inte skulle snacka pengar och lön? ”Jo, det kan vi göra, men jag kommer säga ja ändå”.
Lönen blev därefter. Faktum är att han gick ner i lön när han lämnade lilla Degerfors för stora Blåvitt.
– Jag fick en lön på 100 000 kronor om året. Sen försvann hälften av det i skatt. I Degerfors var jag både tränare och gymnastiklärare, så de pengarna jag fick totalt var bättre än i Göteborg. Jag sa till Blåvitts kassör Sven Carlsson att de väl i alla fall kunde ge mig samma lön som jag haft i Degerfors. ”Nej”, sa han bara. Han var ingen man av förhandlingar, det var så det var bara.
”Svennis” skrattar. Ögonen glittrar till när han minns tillbaka. Hans fru ifrågasatte
lönesänkningen, men för honom var det inte pengarna det handlade om.
Du var så säker?
– Ja, det var stort för mig att få träna IFK Göteborg. För jag var ingen alls, ingen hade hört talas om mig i Göteborg. De hade kanske hört talas lite om mig i Värmland, men utanför var jag ingenting. Och så var jag ung. På den tiden så tog man inga unga tränare i allsvenskan, utan de skulle vara i den åldern som jag är i dag.
Han var helt okänd
Nuvarande Blåvittränaren Poya Asbaghi var okänd för de flesta när han tog över klubben 2018, men jämfört med Sven-Göran Eriksson 39 år tidigare så var Asbaghi en superkändis.
Vintern 1975 hade ”Svennis” avslutat spelarkarriären och omedelbart blivit assisterande tränare i Degerfors under en viss Tord Grip. Efter ett år flyttade Grip till posten som assisterande tränare i svenska landslaget och Eriksson fick uppdraget att ta över division tre-klubben. Efter att ha förlorat i kvalet under hans första säsong lyckades Degerfors 1978 kvala upp till division två, nuvarande Superettan.
Men utanför den lilla värmländska byn var han fortfarande helt okänd.
Tre år tidigare hade IFK Göteborg gått upp i allsvenskan igen efter ett par tunga år i andradivisionen. Efter en rejäl satsning, där spelare som Ove Kindvall, Björn Nordqvist och Torbjörn Nilsson köpts in var laget tillbaka i rätt division, och blev mer och mer populära för varje omgång som gick. Blåvitt blev folkets lag, och uttrycket ”champagnefotboll” myntades. I division 2 Södra drog laget drygt 50 000 mot Gais, 26 000 mot Helsingborg, 14 000 mot Karlskoga, nästan 20 000 mot Trollhättan och 16 000 mot Blomstermåla. De osannolika publiksiffrorna fortsatte också 1977–1978 i allsvenskan, men de utmynnade inte i några direkta sportsliga framgångar. Efter två år hade tränaren Hasse Karlsson fått nog och klubben siktade snabbt in sig på hans ersättare.
Och det var definitivt inte en okänd värmlänning från Torsby.
Styrelsen med ordföranden Bertil Westblad i spetsen ville ha en etablerad tränare. Det pratades om olika tränare från framför allt de brittiska öarna, men valet föll till slut på Tom Craig, assisterande tränare i Glasgow Rangers. Ledningen åkte till och med över till Skottland, men lyckades inte få Craig att tacka ja. Så där satt dem, modfällda, och med en försäsong runt hörnet.
– De satt där och diskuterade över en drink antar jag, de var ju ändå i Skottland. Och kom fram till att de ville ha något nytt i stället, inte någon tränare som gått runt och hit och dit. Och då nämnde Hasse (Karlsson) att ”jag känner någon från långt upp i skogarna i Värmland”. Så det var tack vare honom som jag fick chansen, säger ”Svennis”.
Spelarna var inte övertygade, och framför allt hade de noll koll på den nye tränaren. Torbjörn Nilsson tillfrågades av media, och mumlade ”Sven-Erik Göransson eller någonting sånt ska ta över”. Det skulle visa sig att styrelsen också hade noll koll. De trodde att ”Svennis” stod för den sorts champagnefotboll som Blåvitt gjort sig kända för, men fick en brutal chock.
– Men Hasse Karlsson visste vad jag var för tränartyp. Han hade varit instruktör på Svenska fotbollförbundet när jag gick min steg fyra-utbildning. Där skulle man göra ett hemarbete och Hasse var en av tre instruktörer som lyssnade när jag presenterade det. Och mitt arbete hette ”4–4–2”.
Men resten av styrelsen…?
– Nej, jag tror inte att de hade samma koll på mig. Jag tror inte att de tänkte på det, eller så brydde de sig kanske inte.
Det var med de förutsättningarna som Sven-Göran Eriksson satte sig på tåget och åkte ner till Göteborg för att ta över sitt nya lag. Fyra år senare hade IFK Göteborg vunnit Uefacupen, allsvenskan och svenska cupen.
JAG VAR SÄKER PÅ ATT DE VILLE HA MIG SOM JUNIORTRÄNARE. OCH SÅ RINGDE DE DAGEN EFTER OCH ERBJÖD MIG JOBBET SOM A-LAGSTRÄNARE. JAG SA JA UTAN ATT TÄNKA.