EN HEL ARSENAL AV LJUVA MIN­NEN

Arsenal - - Sport Krönika Karlsson -

Säg Arsenal nu för ti­den och det ­förs­ta jag tän­ker på är sön­der­slag­na för­hopp­ning­ar, Arsè­ne Weng­ers en­vis­het, flyg­plans­ban­de­rol­ler, den men­ta­la sår­bar­he­ten och en klubb som ald­rig får byg­ga lång­sik­tigt. An­nat var det för 15 år se­dan. Då var Arsenal in­te ba­ra den le­dan­de ­klub­ben i Eng­land. Där och då var de en ­fö­re­gång­a­re och en agen­da­sät­ta­re i he­la fot­bolls­värl­den.

När sä­song­en 2003/2004 kom­mer på tal är det lätt att bli no­stal­gisk. Visst fanns det en charm i Ge­or­ge Gra­hams ­ult­ra­di­sci­pli­ne­ra­de back­lin­je som spe­la­de hem li­ga­tit­lar 1989 och 1991, men det star­kas­te min­ne­na för mig är än­då ”In­vin­ci­b­les”. Her­re­gud, vad bra Arsenal var. I dag är det ing­et upp­se­en­de­väc­kan­de att se ett Pre­mi­er Le­a­gue-lag hål­la bol­len ef­ter mar­ken, spe­la pass-and-mo­ve-fotboll och rul­la upp ett för­svar på det sätt som man ser i hand­boll; där det till slut upp­står ett ”räk­ne­fel”.

Men det här var långt fö­re Bar­ce­lo­nas fram­gångse­ra, långt fö­re det att pos­ses­sion- fot­bol­len ta­git sitt grepp om fot­bolls­värl­den.

Då, runt åren 2002–2004, var det Arsenal al­la sneg­la­de på. Av­und­sjukt, med nå­got drömskt i blic­ken. Det var ju så ­al­la fot­bolls­spe­la­re värl­den över vil­le spe­la. Få kun­de gö­ra­det.

Det var in­te ba­ra det att Arsenal spe­la­de snabbt och an­falls­in­rik­tat. Det fanns en taj­ming och kre­a­ti­vi­tet som var hän­fö­ran­de. Hur sam­lat mot­stån­dar­för­sva­ret än var ha­de­arsenal nyck­lar­na för att lå­sa upp det. Allt sked­de dess­utom med en på­fal­lan­de ele­gans, bäst per­so­ni­fi­e­rat av Ro­bert Pirès nät­ta kom­bi­na­tions­spel, ­Thi­er­ry Hen­rys lät­ta steg och ­Den­nis Berg­kamps ge­ni­a­li­tet.

Dess­utom kun­de inga mot­stån­da­re ­skräm­ma ”Gunners” när la­get sam­ti­digt ­ha­de ­jät­tar som Pa­trick Vi­ei­ra, Sol Camp­bell och Mar­tin Ke­own. För­står folk hur bra de var? Ja, vis­sa minns, men 2003/2004-upp­la­gan ha­de be­hövt krö­na­eran med en ti­tel i Eu­ropa­för att un­der­stry­ka sin över­läg­sen­het. Ha­de det in­te va­rit för det där Way­ne Bridge-­må­let på Hig­h­bu­ry i kvarts­fi­na­len mot Chel­sea ­ha­de vägen tro­li­gen le­gat öp­pen fram mot en Cham­pi­ons Le­a­gue-ti­tel.

Lyc­kas med sna­ran runt hal­sen

Se­nas­te de­cen­ni­ets Arsenal har va­rit en be­svi­kel­se. Var­je år har fan­sen haft för­hopp­ning­ar om en ti­telstrid, var­je år har sä­song­en­fal­lit ihop på grund av den ena el­ler den ­and­ra or­sa­ken. Ska­dor­, formsvac­kor el­ler ­mi­ra­kel som Lei­ces­ter Ci­ty – det tycks ­all­tid va­ra nå­got som kom­mer emel­lan en ny full­träff.

Det fanns en tid när Arsenal var la­get al­la vil­le se och al­la vil­le ef­ter­lik­na.

Ti­tel­vin­nar­na från 2003/2004 är det mest se­vär­da mäs­tar­la­get Pre­mi­er Le­a­gue upp­levt.

Nu är si­tu­a­tio­nen en an­nan. Arsenal har för­lo­rat myc­ket av sin spel­mäs­si­ga iden­ti­tet, fan­sen har se­dan länge trött­nat på ma­na­gern och klub­ben käm­par för att hänga med i top­pen. ...MEN DE SE­NAS­TE TIO ÅREN HAR ”GUNNERS” VA­RIT EN BE­SVI­KEL­SE

Klub­bens till­kor­ta­kom­man­den kan här­le­das till Arsè­ne Weng­er och den­nes fi­lo­so­fi. Där frans-

man­nen ti­di­ga­re var världs­le­dan­de i scou­ting, trä­nings­me­to­dik och fot­bolls­fi­lo­so­fi har han fam­lat och hal­kat ef­ter när den mo­der­na trä­nar­ge­ne­ra­tio­nen ­ut­veck­lat topp­fot­bol­len. Weng­er har ­va­rit bra på att ­pa­re­ra kri­ser, bra på att vin­na med sna­ran runt hal­sen, men han har ald­rig, över tid, fått ord­ning på sin de­fen­siv.

Vad hän­der ef­ter Weng­er?

Vad är Ar­se­nals iden­ti­tet i dag? Den är mer svår­de­fi­ni­e­rad. Det finns ju lag i Pre­mi­er Le­a­gue som spe­lar bå­de bätt­re och mer ­of­fen­siv fotboll, lag som äger än­nu mer boll i mat­cher­na.

Arsenal spe­ci­a­li­tet har bli­vit för­må­gan att re­sa sig. Ge­nom åren tap­pa­de de bland ­and­ra Vi­ei­ra, Henry, Ade­bay­or, Fà­bre­gas, Nas­ri, van Per­sie. Det har ri­tats döds­ru­nor. Än­då har de, näs­tan all­tid, kla­rat topp fy­ra. Det kanske in­te är till­räck­ligt bra för att le­va upp till fornsto­ra dar, men det är be­tyd­ligt ­bätt­re än de pro­fe­ti­or som har gjorts av en del ­tyc­ka­re.

Det finns frå­ge­tec­ken kring klub­bens fram­tids­ut­sik­ter.

Vad vill egent­li­gen ame­ri­ka­nen Stan ­Kro­en­ke som blev ma­jo­ri­tets­ä­ga­re 2011? Vill han ut­veck­la la­get och vin­na tit­lar el­ler nö­jer han sig med säk­rat Cham­pi­ons Le­a­gue-spel? Kan Arsenal hänga med i kapp­rust­ning­en när Man­ches­ter­klub­bar­na höjt lö­ne­ni­vån och över­gångs­sum­mor­na ske­nar? Vem ska ta över ef­ter Arsè­ne Weng­er?

Det sis­ta blir en knäck­frå­ga. I ja­nu­a­ri för­lo­ra­de Arsenal stor­stjär­nan Alex­is Sán­chez till Man­ches­ter Uni­ted. Klub­ben lyc­ka­des lind­ra tap­pet ­ge­nom att få Hen­rich Mchitar­jan i gengäld och kö­pa loss Pi­er­re-emerick Au­ba- mey­ang från Dort­mund. Trup­pen ser bätt­re ut nu än fö­re ny­år. Pre­cis som den gjor­de ­nå­got år ef­ter det att Thi­er­ry Henry läm­nat. Det finns hopp. Men li­vet ef­ter Arsè­ne Weng­er av­gör klub­bens när­mas­te fram­tid. Med rätt re­kry­te­ring, där man hit­tar en trä­na­re som kan ut­veck­la spe­lar­ma­te­ri­a­let och för­bätt­ra de­fen­si­ven, kan Arsenal ta sik­te upp­åt mot en ti­telstrid. Fel re­kry­te­ring, ja då ris­ke­rar man ett par, tre års öken­vand­ring.

Arsenal står in­för en spän­nan­de som­mar. Av­stån­det till Man­ches­ter Ci­ty är läng­re i ta­bel­len än i verk­lig­he­ten. En topp­mål­vakt, en ­re­jäl mitt­back och, det ­vik­ti­gas­te, en de­fen­siv mitt­fäl­ta­re i världs­klass ­skul­le gö­ra enorm skill­nad. Pro­ble­met? Så har det lå­tit i tio års tid nu…

Foto: GETTY IMAGES

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.