LEE DIX­ON TILL SPORT­BLA­DET OM TIDERNAS AV­GÖ­RAN­DE: ”DET STÖRS­TA SOM HÄNT I AR­SE­NALS HISTO­RIA”

”...el­ler i fot­bolls­hi­sto­ri­en?” Li­ver­pool mot Arsenal i den 89:e match­mi­nu­ten 1989. Då sa do­ma­ren åt Lee Dix­on att mat­chen var slut. Se­dan in­träf­fa­de den mest spek­ta­ku­lä­ra av­slut­ning­en i eng­elsk fot­bolls­hi­sto­ria. – Jag bör­ja­de grå­ta un­der mat­chen, säg

Arsenal - - Sport Krönika Karlsson - Per Boh­man

Li­ver­pools lag­kap­ten Ste­ve Mcma­hon dry­per av svett när han med upp­spär­ra­de ögon vand­rar mel­lan lag­kam­ra­ter­na och ges­ti­ku­le­rar vild- sint.

– En mi­nut kvar! Det är ba­ra en mi­nut kvar att spe­la.

Sam­ti­digt sö­ker Lee Dix­on upp do­ma­re ­David Hutchin­son. – Hur länge har vi kvar att spe­la? Sva­ret han får är av­mätt på grän­sen till drygt. – Det är över. Mat­chen är slut, Lee. Det stod 1–0 till Arsenal i den 89:e mi­nu­ten i sä­song­ens sis­ta match på An­fi­eld den 26 maj 1989 och Li­ver­pool ska in­om någ­ra se­kun­der ko­ras till li­ga­vin­na­re.

Lee Dix­on mutt­rar för sig själv när han tän­ker till­ba­ka på den där vå­ren 1989. Det ha­de in­te be­hövt bli så spän­nan­de, minns Dix­on när han un­der en in­ter­vju med Sport­bla­det tar med oss på en nostal­gitripp.

– Allt­så... vi led­de li­gan med tio poäng vid nå­got till­fäl­le. Men vi var oer­far­na och kän­de­på oss att for­men skul­le kun­na dip­pa. Och vi var sam­ti­digt säk­ra på att Li­ver­pool med ­tan­ke på vil­ket fan­tas­tiskt lag de ha­de skul­le få till en re­jäl svit.

Så blev det ock­så. Li­ver­pool gick obe­seg­ra­de i 18 ra­ka mat­cher ef­ter jul och häm­ta­de raskt in Ar­se­nals för­språng.

– De ba­ra vann och vann. Vi för­sök­te fo­ku­se­ra på vårt eget spel men det var ing­en tve­kan om att vi blev osäk­ra och bör­ja­de tit­ta på ­ta­bel­len. Li­ver­pool var så star­ka och kom allt när­ma­re. Vi bör­ja­de fam­la ef­ter for­men och kun­de in­te fo­ku­se­ra. Det var svårt.

Än­då ha­de Arsenal allt i eg­na hän­der med tre mat­cher kvar av sä­song­en. Vid vinst i nå­gon­av hem­ma­mat­cher­na mot Der­by och Wim­ble­don skul­le sa­ken va­ra biff.

– Det blev kryss och torsk. Två ka­ta­stro­fa­la re­sul­tat. Vi ha­de kom­mit till­ba­ka ef­ter en ner­vös pe­ri­od, men sen än­då miss­lyc­kats i slu­tet.

Nu be­höv­de Arsenal vin­na med två mål bor­ta mot Li­ver­pool i sä­song­ens sis­ta match för att vin­na ti­teln.

Daily Mails ru­brik in­för drabb­ning­en sa det mesta.

”You ha­ven’t got a pray­er, Arsenal”.

Den all­män­na in­ställ­ning­en i Fot­bollseng­land var att li­gan re­dan av­gjorts. Ing­et lag ­ha­de vun­nit med fler än ett mål mot Li­ver­pool på An­fi­eld på över tre år och in­te ens bö­ner skul­le en­ligt tid­ning­ar­na hjäl­pa Arsenal.

– Allt det där mo­ti­ve­ra­de oss. Vi ha­de kas- tat bort li­ga­se­gern och var tvung­na att gö­ra nå­got mi­ra­ku­löst, men helt ut­an nå­gon press på vå­ra ax­lar. Jag ska dock va­ra helt är­lig. Många spe­la­re i la­get tänk­te nog ”det här går ald­rig. Vi kla­rar det ald­rig”. Jag skul­le lju­ga om jag sa nå­got an­nat.

Hur var det att mö­ta Li­ver­pool på An­fi­eld på den ti­den?

– Li­ver­pool var klub­ben al­la såg upp till och som man jäm­för­de sig med. Om vi ska vin­na li­gan mås­te vi va­ra bätt­re än Li­ver­pool, lik­som. De var fan­tas­tis­ka på al­la ni­vå­er: Li­ver­pool spe­la­de bäst fotboll, ha­de mest an­rik histo­ria och en över­läg­sen vinnar­men- ta­li­tet. Det var som att de led­de med 1–0 re­dan in­nan mat­chen bör­ja­de. I syn­ner­het på An­fi­eld.

Hur måd­de du i om­kläd­nings­rum­met fö­re mat­chen?

– 90 mi­nu­ter skul­le av­gö­ra allt. Det var en skräm­man­de ut­ma­ning. Men jag tror att vi gyn­na­des av att Li­ver­pool viss­te att de ­kun­de för­lo­ra med ett mål.

Ute på pla­nen kän­de näm­li­gen Dix­on att mot­stån­dar­na var... märk­li­ga. Li­ver­pool ­an­föll in­te li­ka obe­kym­rat som de bru­ka­de ut­an satt lågt och vän­ta­de på ­Arsenal.

– Men ef­tersom vi på Ge­or­ge Gra­hams ­or­der ock­så sjönk gans­ka djupt och för­blev pas­si­va så var den förs­ta halv­le­ken en trå­kig histo­ria. Gra­ham ha­de för­bju­dit oss att släp­pa­in nå­got mål för då skul­le allt de­fi­ni­tivt va­ra över. I stäl­let hop­pa­des vi på ett ­ti­digt led­nings­mål i den förs­ta halv­le­ken. När Alan Smith nic­ka­de in 1–0 i den 53:e ­mi­nu­ten fick vi upp hop­pet.

”DET VAR SLUTPUNKTEN FÖR GAM­LA TIDERS FOTBOLL – SEN KOM SITTPLATS, PRE­MI­ER LE­A­GUE OCH AL­LA PENG­AR”

Ef­ter do­ma­rens dyst­ra ord tit­tar Dix­on ut över pla­nen. Sam­ti­digt som Mcma­hon pep­par hem­ma­spe­lar­na lig­ger lag­kam­ra­ten Ke­vin Ri­chard­son ner med kramp.

– Jag kän­de ba­ra... ”Ja­ha, det var väl själ­va fan”. Då är det väl kört då.

Li­ver­pool får fri­spark och bol­len ham­nar hos John Bar­nes. Lee ser att Bar­nes tar sig ner mot hörn­flag­gan för att dö­da tid.

– Nu slö­sar han tid. Han var ju er­fa­ren. Men så går han plöts­ligt mot mål i stäl­let. Kanske ty­piskt Li­ver­pool än­då att vil­ja gö­ra fler mål. Men vi bry­ter och mål­vak­ten John Lukic får bol­len i nä­var­na.

En en­da tan­ke snur­rar i Dix­ons skal­le. Han är upp­gi­ven samt slut­körd fy­siskt och men­talt och vill minst av allt i värl­den ha... bol­len.

– Ge mig den in­te! Spar­ka upp den långt i plan, gör nå­got vet­tigt, men pas­sa in­te mig. Mat­chen är i prin­cip över. Men så släng­er Lukic bol­len till mig och det glä­der mig in­te.

Dix­on tit­tar upp i pla­nen och blir in­te op­ti­mis­tisk av vad som mö­ter ho­nom.

– Jag för­sö­ker gö­ra nå­got, det mås­te man ju än­då gö­ra, och ser att en lång­boll mot Alan Smith är det en­da möj­li­ga al­ter­na­ti­vet. Al­la and­ra lag­kam­ra­ter ver­kar slut­kör­da.

Sagt och gjort. Den sve­pan­de lång­bol­len ham­nar rakt på an­fal­la­re Smith som han­te­rar den var­samt.

– Ty­piskt ho­nom. Vil­ken len och fin touch på bol­len. Bril­jant käns­la. Han skar­var den se­dan vi­da­re i djupled.

Där kom­mer Mi­chael Tho­mas fram­stor­man­de och får tur­samt med sig bol­len. Sam­ti­digt vand­rar Dix­on fram i pla­nen för att föl­ja­dra­ma­ti­ken.

– Jag ser att Mi­chael spring­er mot mål och att mäng­der av rö­da trö­jor om­ring­ar ho­nom. De at­tac­ke­rar Mi­chael från al­la vinklar och jag är sä­ker på att Ray Houghton hin­ner ifatt och får en tå på bol­len när han glid­tack­lar. Men Mi­chael fort­sät­ter ba­ra.

21-åri­ge Mi­chael Tho­mas är ren med ru­ti­ne­ra­de hem­mamål­vak­ten Bru­ce Grob­be­laar.

– Han är den mest av­slapp­na­de män­ni­skan på he­la An­fi­eld! Det känns som att han tar en tim­me på sig att skju­ta. Men det är helt rätt spe­la­re i vårt lag som får bol­len för han är så otro­ligt ky­lig. Mi­chael spe­lar po­ker med Grob­be­laar. Hål­ler kor­ten vid brös­tet, men mål­vak­ten tän­ker li­ka­dant. Vem vi­sar sitt kort först? Det är en kraft­mät­ning. Men när Grob­be­laar till sist vi­sar sin hand och dy­ker ner mot mar­ken kan Tho­mas ba­ra pe­ta den för­bi ho­nom. Han är bra på po­ker, Mi­chael.

När Lee Dix­on ser bol­len fly­ga in i nät till 2–0 så bris­ter det för ho­nom.

– Jag bör­jar grå­ta mitt på pla­nen. Den eu­fo­ris­ka gläd­jen, an­spän­ning­en som släp­per. Det fal­ler tå­rar ner för mi­na kin­der. Sen över­går jublet i ils­ka. – Var­för i he­la fri­den blå­ser in­te do­ma­ren av? Han sa ju till mig att mat­chen var slut re­dan in­nan vårt mål. Blås då, blås då!

Men Li­ver­pool tillåts an­fal­la vi­da­re och bol­len ham­nar hos Mi­chael Tho­mas i ett trängt lä­ge ut­an­för eget straff­om­rå­de.

– Jag tän­ker: ”ren­sa då”. Men han står där, tar emot bol­len li­te fint och är hur lugn som helst. Som om han går på sön­dags­pro­me­nad. Jag skri­ker: ”Spar­ka bort ski­ten. Spar­ka bort den!” när Li­ver­pool­spe­lar­na när­mar sig. Men Mi­chael rullar lugnt hem bol­len till Lukic som ploc­kar upp den. Och do­ma­ren blå­ser av.

Arsenal ha­de in­te vun­nit li­gan på 18 år in­nan tri­um­fen på An­fi­eld. Hur stor är den hän­del­sen i Ar­se­nals histo­ria?

– Vi vi­sa­de lik­som att vi fanns igen. Att ­Arsenal ex­i­ste­ra­de och att vi var att räk­na med. Med tan­ke på allt som ha­de hänt i eng­elsk fotboll med Hey­sel­ka­ta­stro­fen och Hills­bo­roug­ho­lyc­kan så kän­des den där mat­chen 1989 som slutpunkten och den sista­skär­van av gam­la tiders fotboll. Sen kom sittplats, Pre­mi­er Le­a­gue och al­la peng­ar, sä­ger Dix­on och av­slu­tar:

– Vi vann li­gan i den sis­ta om­gång­en för ­sä­song­en i mat­chens sis­ta mi­nut. Det mås­te va­ra det störs­ta som hänt i Ar­se­nals histo­ria. Jag är för­stås fär­gad ­ef­tersom jag själv var med, men går det verk­li­gen att hit­ta nå­gon mer stor­sla­gen hän­del­se i Ar­se­nals histo­ria? El­ler fot­bolls­hi­sto­ri­en? Jag tror in­te det.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.