Bri­stol 407

Automobil Classic Cars - - Vill Du Läsa Mer? Hämta Appen! - AV CAL­LE CAR­LQUIST FOTO PER HAM­MAR­SJÖ

Ett mär­ke som länge skröt med att in­te ha åter­för­säl­ja­re över hu­vud ta­get vän­der sig onek­li­gen till spe­ci­el­la män­ni­skor – och kan för­stås ba­ra va­ra brit­tiskt.

Som Bri­stol är inga and­ra bi­lar. Den syn­ner­li­gen eng­els­ka firman står över mo­dets nyc­ker och går sin egen väg för att er­bju­da ex­klu­si­vi­tet. Vi be­kan­tar oss med mär­kets störs­ta re­vo­lu­tion, förs­ta mo­del­len med V8.

De bå­da av­gas­pi­por­na av­ger en rund, svagt smatt­ran­de ton när jag drar på, kom­bi­na­tio­nen eng­elsk skräd­da­re och ame­ri­kansk mus­kel­knut­te är spän­nan­de och kul.

Det är som att kom­ma hem. Hem till nå­gon där stil och klass in­te ly­ser be­trak­ta­ren i ögo­nen, ba­ra finns där på det le­di­ga sätt en­dast djup nedärv­ning kan åstad­kom­ma.

Sto­len jag slår mig ned i är bred, tjock och väl­kom­nan­de, klädd i ett lä­der som dof­tar så gott och ly­ser av patina. Föns­te­ry­tor­na är sto­ra, tak­stol­par­na tun­na. Var­je de­talj i den rym­li­ga ku­pén tycks ha sin egen histo­ria att be­rät­ta. Dörr­hand­ta­gen är lång­s­lan­ka lä­der­rem­mar, nog­grant flä­ta­de i än­dar­na. Föns­ter­ve­var­na står ut som gra­ci­ö­sa skulp­tu­rer. Bak­sä­tets läslam­por är dis­kret pla­ce­ra­de i ur­ta­gen för arm­bå­gar­na och har fa­cettsli­pa­de gla­s­kå­por. Bak­sä­tet i sig är in­bju­dan­de och ge­ne­röst.

In­stru­ment­pa­ne­len får mig att tän­ka på gam­la flyg­plan, här kryl­lar av Smit­hs-mä­ta­re och det finns gott om knap­par och vred att bli ny­fi­ken på. Det mör­ka trä­et i pa­ne­ler­na glänser. Ovan­för hu­vu­det en ra­di­o­hög­ta­la­re i ram av val­nöt. Den två­ek­ra­de rat­ten från Blu­e­mel är ett konst­verk och skönt in­sli­ten som en handsydd eng­elsk pro­me­nad­sko, en så­dan som ba­ra blir bekvä­ma­re ju mer man går. Och så mo­torn, lojt V8-vis­kan­de i tom­gång in­nan­för de lång­sträck­ta, vin­rö­da fram­skär­mar­na. det är bri­stol 407. Vil­ken kul­ti­ve­rad och till­ta­lan­de bil. Över 50 år gam­mal men sä­re­get tid­lös. Ba­ra 82 styc­ken till­ver­ka­de, varav ett sex­tio­tal fort­fa­ran­de är vid full vi­gör. Det här är Sve­ri­ges en­da.

En­kel att be­gri­pa, pe­kan­de bå­de bak­åt och fram­åt så som en­skil­da mo­del­ler of­ta gör hos små till­ver­ka­re. Än­då li­ka kons­tig som en en­hör­ning; tänk att Bri­stol över­levt från 1946 till vår tid, på helt eg­na vägar, med full­stän­digt egen fi­lo­so­fi. Kanske är just egen­sin­net för­kla­ring­en, pa­rat med den till sy­nes evi­ge »Mr Bri­stol« To­ny Crooks käns­la för sun­da af­fä­rer och myt­bild­ning i la­gom mix. Det sägs att till­verk­nings­tak­ten vid den för om­värl­den slut­na fa­bri­ken i Fil­ton ut­an­för sta­den Bri­stol alltid va­rit tre ex­em­plar i vec­kan. Det sägs att ing­en nå­gon­sin av­ske­dats från sin an­ställ­ning. Det sägs att test­bi­lar in­te lå­nas ut un­der någ­ra som helst om­stän­dig­he­ter. »They ne­ver ar­rang­ed press dri­ves of the Con­cor­de, did they?« bru­ka­de To­ny Crook sva­ra när de ic­ke ut­val­da kom­mer med si­na pro­på­er. Skul­le en bil de­mon­stre­ras var det med Mr. Crook själv vid rat­ten.

Men det finns folk som haft li­te mer till­trä­de än and­ra, den härom året av­lid­ne mo­tor­skri­ben­ten och Bri­sto­lä­ga­ren LJK Setright till ex­em­pel. Hans Bri­stol­bok i två de­lar ( Bri­stol. A pri­va­te

Att ta till sig be­rät­tel­sen om Bri­stol är un­ge­fär som att för förs­ta gång­en föl­ja med ge­nom gar­de­ro­ben i Nar­ni­a­böc­ker­na av C.S. Lewis. De här dis­kre­ta bi­lar­na är sitt eget ri­ke.

»Bri­stol är oer­hört sta­bilt byggd och un­der 60 år har in­te ens tio per­so­ner om­kom­mit i nå­gon av vå­ra bi­lar.«

car. The Word/ The Image) är ut­töm­man­de och vack­ra så det svi­der – men kos­tar minst 10 000 kro­nor i skinn­band.

I sve­ri­ge finns ba­ra nio Bri­stol. In­tres­set för mär­ket är stör­re än så, det är bi­lar många fun­de­rar över och fan­ti­se­rar kring. Hå­kan Wik­ström, mu­si­ker i Väs­terås, gjor­de slag i sa­ken och köp­te sin Bri­stol 407 från 1962 sen­hös­ten 2005.

– Jag hit­ta­de bi­len hos den i sam­man­hang­et väl­kän­de Andrew Blow i London. Han har en hel la­da full med bi­lar, varav 15-20 styc­ken är till sa­lu. Den här ha­de haft tre ti­di­ga­re äga­re och vi­sa­de mot­sva­ran­de 30 000 mil på mä­ta­ren. Jag vil­le egent­li­gen ha nå­got mo­der­na­re men skic­ket var väl­digt fint och pri­set loc­kan­de. Om­kring 10 000 pund fö­re­föll helt rätt, sä­ger Hå­kan.

Prov­kör­ning­en av­gjor­de sa­ken, bi­len gick obe­svä­rat med sin out­slit­li­ga 5,2-li­ters Chrys­ler V8 på 250 hk, ka­ros­sen fö­re­föll tight och åk- kom­for­ten fanns kvar till 100 pro­cent. Vis­ser­li­gen om­lac­ke­rad nå­gon gång från svart till rött, men rött är nu en gång för al­la en färg som klär Bri­stol ut­märkt. Det vet al­la som sett kom­mis­sa­rie Lyn­ley på tv (in­te minst un­der se­nas­te ny­års­hel­gen) och und­rat över vad det är för flott bil han och in­spek­tör Ha­vers su­sar runt i mel­lan mord­plat­ser­na: Bri­stol 410.

Bri­stol är ock­så en av de små till­ver­ka­re som ut­an stör­re be­svär tar in gam­la bi­lar och mo­di­fi­e­rar dem ef­ter kun­der­nas öns­ke­mål. Nya mo­to­rer, kläds­lar, fjäd­ring­ar etc. – ing­et är omöj­ligt för den som be­ta­lar och syss­lor­na ut­gör en luk­ra­tiv verk­sam­het vid si­dan av den or­di­na­rie.

Se­dan bri­stol star­ta­de 1946 har in­te fler än drygt 12 000 bi­lar åstad­kom­mits. För­mod­li­gen ha­de man kun­nat be To­ny Crook att be­rät­ta om dem al­li­hop och min­nas när just den­na 407 mon­te­ra­des. Crook var med se­dan star­ten och styr­de fö­re­ta­get mer el­ler mind­re på egen hand från 1960 tills för någ­ra år se­dan. Då fa­sa­des To­by Sil­ver­ton in, en ti­di­ga­re Bristolkund som gjort så myc­ket peng­ar på af­fä­rer i usa att han en­ligt en eng­elsk tid­ning kun­de undslip­pa sig: »I liked the cars so much I bought the who­le com­pa­ny« . Han är med si­na knappt 50 år av­gjort yngst i Bri­stols led­ning och fick i bör­jan gå ett halvt steg bakom To­ny Crook, som nog­grant be­va­ka­de att den till­tänk­te nye le­da­ren helt om­fat­ta­de rät­ta lä­ran. Ben­hård dis­kre­tion, störs­ta vak­sam­het mot för­änd­ring­ar som in­te kan mo­ti­ve­ras från sär­skild Bri­stol­syn­punkt, sund miss­tänk­sam­het mot al­la mo­der­ni­se­rings­för­sök och ett kund­re­gis­ter li­ka hem­ligt som port­ko­den till Fort Knox. Fast vi vet allt att Pe­ters Sel­lers ha­de ett par styc­ken och att en kil­le som Li­am Gal­lag­her i Oasis be­ställ­de en när ski­vor­na sål­de som mest.

Att po­pu­la­ri­se­ra mär­ket vo­re för­ödan­de, man mås­te min­nas hem­si­dans (en så­dan finns i al­la fall) stolta de­vis »We ha­ve no de­a­lers or dis­tri­bu­tors at all« . Allt sker vid fa­bri­ken vid Fil­ton­flyg­plat­sen ut­an­för Bri­stol, vid den en­da vis­nings­lo­ka­len på Ken­sing­ton High Stre­et i väst­ra London och vid ser­vice­an­lägg­ning­en i Chipswick. Crook själv av­led 2014, 94 år gam­mal.

Att det i vår yt­li­ga, snabbspo­lan­de tid fort­fa­ran­de finns nå­got som det­ta är ett mi­ra­kel. Att ta till sig be­rät­tel­sen om Bri­stol är un­ge­fär som att för förs­ta gång­en föl­ja­med ge­nom gar­de­ro­ben i Nar­ni­a­böc­ker­na av C.S. Lewis. Bi­lar­na är sitt eget ri­ke, gåt­fullt men rätt­framt och gans­ka själv­klart: »A car built up to a stan­dard, not down to a cost« .

Det be­ty­der att en ny Bri­stol Blen­heim är dyr, mot­sva­ran­de över två mil­jo­ner, men där­med in­te sagt att den är fullspäc­kad med vår tids elekt­ro­nik­pry­lar el­ler idéer om hur en fyr­hju­ling ska ska­pas. I stäl­let hand­lar det om ex­akt sam­ma fi­lo­so­fi som 1946. Tek­niskt sett är en ny Blen­heim i många styc­ken som en 603 från 1976, med vis­sa mo­to­ränd­ring­ar och mo­der­ni­se­ring­ar av pa­ne­ler på sam­ma grund­ka­ross och med en sta­bil ram på längs­gå­en­de fyr­kants­rör och tre tvär­rig­gar. Lås­nings­fria brom­sar har mot­vil­ligt in­förts men vid an­tisladd­sy­stem gick de­fi­ni­tivt en gräns.

To­ny Crook var fram­gångs­rik ra­cer­fö­ra­re un­der 1950-ta­let. Han bru­kar fort­fa­ran­de för­bluf­fa si­na med­föl­jan­de Bri­stol­spe­ku­lan­ter i väns­ter­sto­len ge­nom att pas­se­ra Eng­lands ron­dell­flo­ra på fe­ta upp­ställ i de­mon­stra­tions­vag­nen. Krock­kud­dar är en an­nan onö­da. »Bri­stol är oer­hört sta­bilt byggd och un­der vå­ra 60 år har in­te ens tio per­so­ner om­kom­mit i nå­gon av vå­ra bi­lar.« Så var det med den sa­ken.

Nu åker vi i väg i Hå­kan Wik­ströms bil på väst­man­länds­ka små­vä­gar. Bri­sto­lat­mo­sfä­ren sve­per ge­nast in går­dar, ha­gar och kor i ett pas­to­ralt eng­elskt skim­mer, kloc­kan vrids till­ba­ka och det känns kor­rekt att jag tog min ur­slit­na gam­la ol­je­rock till job­bet i dag. Au­to­mat­lå­dan är en trestegs Tor­que­fli­te och sköts med knap­par på in­stru­ment­pa­ne­len. En av histo­ri­ens bäs­ta au­to­mat­lå­dor gör verk­li­gen in­te bort sig i Bri­stol hel­ler; bi­len su­sar mjukt och vär­digt fram men känns li­te sla­gig i styr­ning­en. En sak som en­kelt kan åt­gär­das med Bri­stols pa­ten­te­ra­de och lättåt­kom­li­ga ju­ste­rings­kon­struk­tion i styr­s­näc­kan.

Fjäd­ring­en är su­ve­rän. Långa tor­sions­sta­var bak gör rö­rel­ser­na följ­sam­ma och slow mo­tion så som man vill ha det i bi­lar av klass. En 50 år gam­mal gent­le­man plå­gar man in­te hur som helst men helt klart finns det torrt pul­ver un­der den kilo­me­ter­långa hu­ven. De bå­da av­gas­pi­por­na av­ger en

1. En helt un­der­bar fö­rar­plats med ljus, rymd och in­ten­siv käns­la av att sit­ta i ett flyg­plan. Blu­e­mel-rat­ten med si­na fing­er­grepp i ek­rar­na var i de­cen­ni­er ett sig­num för Bri­stol. Ra­der av Smit­hs-mä­ta­re, knap­par, vipp­ström­bry­ta­re och vred ger till­sam­mans med nä­sans sen­sa­tio­ner en oslag­bar at­mo­sfär av Good Old Eng­land. I da­gens Bri­stol Blen­heim 3 ser det in­te myc­ket an­norlun­da ut. 2. In­nan To­ny Crook blev »Mr Bri­stol« och en av fa­bri­kens äga­re i bör­jan av 1960-ta­let var han åter­för­säl­ja­re och ra­cer­fö­ra­re. Bri­stol för­stås, men ock­så många and­ra mär­ken. 3. Hur ska egent­li­gen en spo­larväts­ke­be­hål­la­re se ut om in­te så här? 4. V8-mo­torn på 5,2 li­ter och 250 hk ar­be­tar av­spänt och rå­starkt. Re­serv­dels­till­gång­en är ing­et pro­blem. 5. Väl­ar­be­tad och formskön in i mins­ta de­talj. 6. Trestegs Tor­que­fli­te med knapp­väl­ja­re – en del av den nya driv­li­na som kom i trälå­da från Chrys­ler i Ka­na­da.

ter­långa hu­ven. De bå­da av­gas­pi­por­na av­ger en rund, svagt smatt­ran­de ton när jag drar på, kom­bi­na­tio­nen eng­elsk skräd­da­re och ame­ri­kansk mus­kel­knut­te är spän­nan­de och kul. Mo­torn är pla­ce­rad helt bakom den främ­re ax­el­lin­jen. Bri­stol ta­lar gär­na om »mitt­mo­tor­bil med de åkan­de bakom mo­torn«.

Ka­ros­sen är lång, slank och myc­ket rym­lig. Men in­te bred; Bri­stol fram­hä­ver nyt­tan av en smal ka­ross när the Bu­si­nes­sman mås­te slin­ka snabbt fram i the Ci­ty of London el­ler av­ver­ka trånga, häc­kin­ra­ma­de eng­els­ka lands­vä­gar med högs­ta möj­li­ga ge­nom­snitts­fart. Ba­ga­ge­rum­met är enormt.

Mo­torn är en ud­da kusin i Chrys­ler­fa­mil­jen, på 313 ku­bik­tum och ur­sprung­li­gen en pro­dukt från ka­na­den­sis­ka Chrys­ler. Var­för? Där­för att en li­ten till­ver­ka­re som Bri­stol mås­te se om si­na re­sur­ser och im­por­te­ra­de en motor från ett land in­om brit­tis­ka sam­väl­det för att slip­pa för­dy­ran­de tul­lar.

Skif­tet från Bri­stols egen ra­ka sexa (och egen väx­ellå­da) till V8 i 407 är en sär­skild histo­ria. Fö­re­gång­a­ren 406 är till ut­se­en­det snar­lik vår klas­si­ker­bil men kom att bli den sista me­dan bil­fa­brik och flyg­plans­fa­brik än­nu häng­de ihop. När eng­els­ka re­ge­ring­en 1960 ska­pa­de Bri­tish Aircraft Cor­po­ra­tion ur Bri­stol Ae­ro­pla­ne Co. och Vic­ker and Eng­lish Electric såg fram­ti­den dys­ter ut för Bri­stols bi­lar.

Då­va­ran­de hu­vud­ä­ga­ren Sir Ge­or­ge White (1913-83) och To­ny Crook bil­da­de ett nytt bo­lag – Bri­stol Cars Li­mi­ted – för att fort­sät­ta till­verk­ning­en som för­ut, i sam­ma lo­ka­ler. Men det and­ra mär­ket i pa­let­ten, Armstrong Sid­de­ley, för­svann på kup­pen.

Den gam­la 2,2-sex­an räck­te in­te till i kon­kur­ren­sen läng­re och Bri­stol ar­be­ta­de på en ny, 3,6li­ters sexa med dubb­la över­lig­gan­de ka­max­lar, in­te olik Ja­gu­ars xk- ma­skin. Sam­ti­digt pla­ne­ra­de Chrys­ler för att bör­ja byg­ga Simca­bi­lar i Eng­land. Crook, som vid den här ti­den ock­så var Simcaim­por­tör, fick i upp­drag att skjut­sa någ­ra Chrys­ler­po­ten­ta­ter runt Brands Hatch i högs­ta fart (i en Simca Aron­de…). Så här be­skrev Crook till­fäl­let för eng­els­ka Clas­sic & Sportscar i sam­band med Bri­stols 60-års­ju­bi­le­um 2006:

»Det var ett så­dant där mö­te då al­la var tvung­na att ha namn­lap­par på brös­tet. På min stod det att jag var A. Crook (för Ant­ho­ny, allt­så en skurk/ red:s anm.) och det lät ju in­te så bra. Jag gick på to­a­let­ten och ändrade med min pen­na till T. Crook och åter­vän­de ut för att kö­ra.«

crook ha­de kom­mit till ba­nan i sin Bri­stol 406, en bil Chrys­lers man­nar im­po­ne­ra­des av. »Men den skul­le be­hö­va en bätt­re au­to­mat­lå­da« be­rät­ta­de Crook, var­på Chrys­ler lo­va­de att skic­ka över en så­dan om­gå­en­de. »Och väx­ellå­dan kom, men den rå­ka­de ha en V8-motor fäs­tad vid sig«. Lös­ning­en på Bri­stols pro­blem låg med and­ra ord i trans­port­lå­dan från Chrys­ler. När driv­pa­ke­tet mon­te­rats fanns ing­en tve­kan läng­re; det blev fart på bi­len som ald­rig förr och i mo­tor­tid­ning­ar­na tap­pa­de prov­ryt­tar­na snart an­dan av bi­lens ac­ce­le­ra­tion och all­mänt mus­ku­lö­sa upp­fö­ran­de – fort­fa­ran­de i äd­las­te stil, märk väl.

Ett verk­ligt lyc­kat gif­te som snabbt gav ny fyr åt en an­nan av Bri­stols slo­gans: »Ni­cely un­dersta­ted, ne­ver un­der­ra­ted« .

De­vi­sen hål­ler streck fort­fa­ran­de, nog ser Bri­stols mo­der­na­re ska­pel­ser alltjämt gans­ka obe­märk­ta ut (som­li­ga skul­le nog sä­ga rent ål­der­stig­na) men ing­en har ifrå­ga­satt de­ras far­tre­sur­ser el­ler höga kom­fort.

Hå­kan Wik­ström har fler en­tu­si­ast­bi­lar än Bri­stol i ga­ra­get. En fin­fin Ro­ver 2000 1965 i ori­gi­nal­skick, samt en oför­skämt kul Ri­ley Kestrel 1935, i snudd på per­fekt skick. Vi åker en sväng i den ock­så och får en re­jäl dos blåst och då­ti­dens fart­käns­la i 70 knyck.

– Men Bri­stol är än­då dröm­bi­len för mig. Jag har vur­mat för Aston Mar­tin och Ja­gu­ar, men det här är mer ro­bus­ta gre­jer rakt ige­nom, en bil man kan so­va gott om nät­ter­na med helt en­kelt. Och som har en stil och histo­ria som ald­rig slu­tar att fa­sci­ne­ra mig.

Ra­di­o­an­tenn på ta­ket, ele­gan­ta 15-tums plåt­fäl­gar, dis­kre­ta lin­jer, dubb­la av­gas­pi­por: Bri­stol 407 an­das stil och klass i allt.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.