Grus. Vårt väst­ra grann­land

Nor­ge är så myc­ket mer än ba­ra as­falt, här finns grus­vä­gar ock­så.

Bike: Touring Special - - INNEHÅLL - TEXT & FOTO AN­DERS ADOLFS­SON

In­tet grus­korn ska för­bli orört när Bi­kes med­ar­be­ta­re far till Nor­ge på fy­ra­da­gars off­ro­ad­tou­ring. En re­sa som bju­der på bå­de bred­ställ, vack­ra land­skap och en el­ler an­nan praktvur­pa...

TILL SLUT LIG­GER den där fram­för mig, den nors­ka, vind­lan­de fjäll­grus­väg jag läng­tat ef­ter se­dan re­sans start i Stock­holm för många tim­mar se­dan. Min GPS av­slö­jar att den sma­la vägen le­der upp från vår dal, över många mil av kal­fjäll, och se­dan ner i näs­ta dal där da­gens etapp­mål lig­ger. So­len står re­dan lågt, men körlus­ten spräng­er i krop­pen ef­ter att ha sur­rat fram ut­med sto­ra as­falt­vä­gar un­der he­la da­gen. In­te en själ syns till. Nu ska här lö­das, tän­ker jag och vri­der fullt. 690 vil­li­ga ku­bik enstånka prut­tar till och bak­hju­let ri­tar en lång mörk lin­je i gru­set. På någ­ra få se­kun­der har vi job­bat oss upp ge­nom väx­lar­na och är up­pe i fart. Rep­til­hjär­nan väx­lar nu helt över från tu­rism till ral­ly, ag­gres­sio­nen i kör­ning­en kom­mer och al­la dju­pa­re tan­kar trycks bort till för­mån för be­döm­ning­ar av hur grep­pet väx­lar, hur kurv­lin­jer ska rä­tas ut och vart

vägen bö­jer ef­ter när­mas­te krön.

Väl up­pe på kal­fjäl­let smal­nar vägen yt­ter­li­ga­re och böl­jar upp och ner, vil­ket ger en käns­la av fly­gan­de mat­ta där jag står på fot­pin­nar­na. Över krö­nen släp­per bak­hju­let så­där här­ligt la­gom så att ho­jen styr in i näs­ta böj. Fan­tas­tiskt.

Vi be­fin­ner oss på en fy­ra­da­gars off­ro­ad­tou­ring i Nor­ge, med fo­kus på att hit­ta kör­upp­le­vel­ser sna­ra­re än sight­see­ing. Mitt va­pen är min egen KTM 690 En­du­ro R, me­dan min re­sebro­der Magnus åker li­te bekvä­ma­re på sin ny­in­köp­ta 1190 Ad­ven­tu­re R. Kol­le­gan Ken­neth från Bi­ke i Nor­ge har hjälpt oss att läg­ga upp en Gps-rutt där stör­re vägar he­la ti­den und­viks till för­mån för grus­vä­gar och ibland bre­da sti­gar. Han har ock­så lo­vat att vä­gar­na ska va­ra tillåt­na att kö­ra på, men hans streck tar oss snart in över gårds­tun och en gång till och med ge­nom en ko­ha­ge. Nå-

690 KU­BIKS ENSTÅNKA PÅ 70 VIL­LI­GA HÄS­TAR PRUT­TAR TILL OCH BAK­HJU­LET RI­TAR EN LÅNG LIN­JE I GRU­SET...

väl, vi blir ald­rig be­skjut­na och spå­ret är helt fan­tas­tiskt, des­sa vägar ha­de vi ald­rig hit­tat själ­va. Ibland går de gans­ka nä­ra och näs­tan pa­ral­lellt med stör­re vägar, ibland är det ser­vice­vä­gar till kraft­led­ning­ar el­ler damm­bygg­na­tio­ner. Men mest är det kal­fjälls­vä­gar som le­der mil ef­ter mil i ett kargt, men oänd­ligt vac­kert land­skap. Vi åker i mit­ten på au­gusti, när de fles­ta norr­män åter­vänt till ar­be­tet, och tra­fi­ken är i prin­cip noll.

FÖR BEKVÄMLIGHETENS OCH kör­upp­le­vel­sens skull kör vi kon­cep­tet mi­ni­mal pack­ning och ho­tell. Visst kan det va­ra loc­kan­de att slå upp ett tält mitt i fjäll­värl­den, men Nor­ge är ett reg­nigt land och har man fyllt 40 bor­de det väl än­då va­ra tillå­tet att få stop­pa ner ba­ken i en varm säng var­je kväll? Förs­ta kväl­len blir det över­natt­ning i Hem­se­dal, san­no­likt Nor­ges störs­ta vin­ter­sportort med gott om le­di­ga rum så här i au­gusti. Det är fint och väl­ord­nat, men pri­ser­na är off-the-sca­le jäm­fört med Sve­ri­ge. Vis­sa sa­ker kos­tar runt 30-40 pro­cent mer, an­nat är näs­tan dub­belt så dyrt. Är man ba­ra här tre da­gar går det nog flott än­då, men en lång­se­mes­ter i Nor­ge kan bli kost­sam.

Un­der den föl­jan­de da­gen har Ken­neth lagt upp en tur som går i en stor cir­kel med un­ge­fär 40 mils grus­kör­ning och som slu­tar i Gol, som in­te lig­ger allt­för långt från Hem­se­dal. Spå­ret bör­jar med att stic­ka upp på en ser­pen­tin­väg pa­ral­lellt med Hem­se­dals skid­bac­kar, och drar se­dan iväg över en stor hög­pla­tå av kal­fjäll. Min KTM 690 En­du­ro R är ab­so­lut klock­ren här, den är smi­dig som en en­du­ro­hoj, men med mer kraft och för­mod­li­gen ock­så bätt­re sta­bi­li­tet. Det går att kö­ra fruk­tans­värt fort på grus­vä­gar­na, och le­der vägen in på li­te ste­ni­ga­re spår är det ba­ra att

kö­ra över elän­det. Den då­li­ga kom­for­ten på hitre­san får man nu åter­be­tald med en enorm smi­dig­het och lätt­körd­het. Mo­torn är ett un­der­verk av ef­fekt, be­gräns­ning­en i den­na mil­jö sätts mer av hur myc­ket bak­däc­ket förmår få ner i vägen. In­nan vi bör­ja­de kö­ra var jag oro­lig att räck­vid­den skul­le bli ett pro­blem, men den nya 690-mo­torn med in­sprut­ning har bli­vit så snål att de 12 li­ter­na of­tast räc­ker en 20-25 mil även om jag ga­sar en hel del.

För en me­del­god fö­ra­re är dock en 690 be­tyd­ligt mer lätt­körd och snab­ba­re på al­la un­der­lag ut­om as­falt.

Pack­väs­kan fick bli av mo­dell gum­mi­korv och spän­des fast i pas­sa­ge­rar­hand­ta­gen på bak­ra­men, en lös­ning som är lätt och vä­der­tå­lig, men för­stås krä­ver li­te surr­ning. Ty­värr tryck­te jag vid ett till­fäl­le ut kor­ven för långt bak ut på stänk­skär­men, och bra­ka­de strax ef­ter över ett stort och myc­ket ovän­tat di­ke som bil­dats över vägen. Vi lan­da­de fint, men stö­ten från di­keskan­ten bröt av plast­bak­ra­men som stänk­skärm och bak­lju­se­n­e­het sit­ter fast på. Jag hin­ner pre­cis kli­va av cy­keln och kon­sta­te­ra allt det­ta när jag i ögonvrån ser min kör­kol­le­ga Magnus när­ma sig sam­ma gupp, ty­värr för fort för att jag ska hin­na var­na, och pang, så fly­ger hans dy­ra Ktm-alu­mi­ni­um­topp­box av i gup­pet och far i en lång bå­ge ut över kal­hyg­get. So much for Po­wer Parts… Allt gick tack och lov att lap­pa ihop pro­vi­so­riskt med sil­vertejp och spänn­band.

Magnus ha­de till en bör­jan en ut­ma­ning i att få de dry­ga 220 ki­lo­na 1190 Ad­ven­tu­re R att gå som han vil­le på gru­set. Men ef­ter ba­ra nå­gon kör­tim­me hit­ta­de han sti­len och blev im­po­ne­ran­de snabb, fram­för allt på de stör­re grus­vä­gar­na med långa sve­pan­de kur­vor. För en me­del­god fö­ra­re är dock en 690 be­tyd­ligt mer lätt­körd och där­med snab­ba­re på al­la un­der­lag ut­om as­falt, men skill­na­den är of­ta mind­re än vad man vill tro. Och på al­la trans­port­sträc­kor är skill­na­den i kom­fort för­stås mo­nu­men­tal.

I slu­tet av da­gen kom så eld­do­pet för 1190-ele­fan­ten: Gps-lin­jen led­de in på nå­got som lik­nar ett brett, ste­nigt och gans­ka brant en­du­ro­spår. Jag hann ba­ra tän­ka att det­ta kan bli kni­vigt med 1190:n, in­nan Magnus tog li­te fart, på nå­got sätt lyc­ka­des und­vi­ka de störs­ta ste­nar­na och, hör och häp­na, kom upp ut­an till­bud. Den som vå­gar kom­mer med and­ra ord för­vå­nan­de långt ut i ter­räng­en även med en tung även­tyrs­ma­skin!

De tre kör­da­gar­na pas­se­rar all­de­les för fort och vi enas un­der hem­fär­den om att kom­ma till­ba­ka till Nor­ge snart. Ide­a­liskt skul­le grus­kör­ning­en kanske kun­na kom­bi­ne­ras med ett an­tal da­gars as­falt­skör­ning på små­vä­gar­na ut­med fjor­dar­na? Vi ses igen 2014!

Hög fart och tung mo­tor­cy­kel ger myc­ket vat­ten i luf­ten, snyggt.

Träbro­ar är fi­na, men ack så ha­la när det är blö­ta av regn. Sluk­hål mitt i vägen. Det gäl­ler att se upp, an­nars blir det en prakt­krasch! Norsk röm­me­gröt i stu­ga på kal­fjäl­let sma­kar... spe­ci­ellt. Mon­te­ring av Hei­de­naudäck. Vi­sa­de sig va­ra ok på grus men ing­et vi­da­re på as­falt.

n Änd­lö­sa grus­vä­gar över kal­fjäl­let hör till Nor­ges sto­ra at­trak­tio­ner.

n Strömt el­ler in­te, fast el­ler sank bot­ten, slip­per­ha­la ste­nar el­ler bra fäs­te? – att va­da re­ser många frå­gor.

Man får hål­la koll på be­tan­de kor och får bred­vid vägen. Plöts­ligt kli­ver de rakt ut fram­för dig, ing­et tra­fikvett alls...

Fram­me i Oslo ef­ter tre da­gar i obyg­den. Dags för en sval­kan­de öl in­nan hu­vu­det får träf­fa kud­den.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.