Hi­ma­laya. Så högt man kan kom­ma

Hur bra idé är det att ta sig an Hi­ma­laya på en Royal En­fi­eld?

Bike: Touring Special - - INNEHÅLL - TEXT JIM LINDQUIST FOTO IN­DI­AN AD­VEN­TU­RES

Glöm au­to­bahn, sling­ran­de pär­lor på Rou­te de Na­po­le­on, fjäll­vä­gar el­ler Te­le­mark. Det är för en­kelt. Hi­ma­laya med en Royal En­fi­eld där­e­mot...

TIO STYC­KEN EN­FI­ELD Bul­let 500 hop­par och sprät­ter grus mer el­ler mind­re kon­trol­le­rat. På kar­tan be­fin­ner vi oss på den del mar­ke­rad som ”An­na­pur­na Cir­cuit trek­king rou­te”. Vi är på väg in i det ti­di­ga­re stäng­da kung­a­dö­met Mustang i Ne­pal. Till­sam­mans ut­gör vi åt­ta män och kvin­nor som al­la har kört i Hi­ma­laya ti­di­ga­re. Un­der oss bru­sar Ka­li Gan­dak­hi Na­vi, flo­den sträc­ker sig sö­derut för att bli en del av Ganges. Över oss sträc­ker sig fjäll­top­par på 7–8 000 me­ter.

Vad gör vi här? Vi har i många må­na­der pla­ne­rat att kö­ra mo­tor­cy­kel i Ti­bet, bland an­nat till Eve­rest Ba­se Camp och det obe­stig­na he­li­ga fjäl­let Mt. Kai­lash. Men så sker det. Ba­ra ett par vec­kor fö­re av­re­sa får vi be­sked om att Ki­na har stängt grän­sen mel­lan Ne­pal och Ti­bet. He­la grup­pen är dock in­ställd på att kö­ra mo­tor­cy­kel i Hi­ma­laya, så vi (In­di­an Ad­ven­tu­res) läg­ger upp en ny rutt i Ne­pal så nä­ra till gräns­om­rå­det vi kan kom­ma. Ef­ter en del sö­kan­de på nä­tet fin­ner vi det som ser ut att va­ra Ne­pals högst och mest av­lägs­na kör­ba­ra väg. Det är här vi kom­mer mö­ta mo­der na­tur i sitt es­se.

Tid­punk­ten för vår re­sa i Ne­pal var värs­ta tänk­ba­ra. Lan­det var i ge­ne­ral­strejk på grund av upp­tak­ten till en ny grund­lag. Strej­ken in­ne­bar väg­spär­rar och bloc­ka­der över he­la lan­det. Fol­ket ha­de fått be­sked om att bunk­ra upp mat och peng­ar för att kla­ra sig en läng­re pe­ri­od. Det fanns ock­så en stor san­no­lik­het att det in­te skul­le gå att kom­ma ut ur Kath­man­du. Ef­tersom vi först och främst var i lan­det för att kö­ra mo­tor­cy­kel be­stäm­de vi oss för att för­sö­ka ge­nom­fö­ra vår re­sa som pla­ne­rat trots den po­li­tis­ka si­tu­a­tio­nen.

VI FÅR MED oss en le­da­re från en re­se­by­rå som har lo­vat att för­hand­la åt oss vid väg­spär­rar­na. Han sit­ter i vår föl­je­bil märkt ”Tou­rist on­ly”. Vi läm­nar ho­tel­let och kör ige­nom Kath­man­du för att tes­ta vår tur. Det finns inga and­ra for­don på vä­gar­na än vå­ra tio En­fi­elds. Be­väp­nad po­lis med ba­tong­er och sköl­dar stop­par oss kon­stant, men vi vin­kar och sä­ger ”Na­mas­te”, en van­lig häls­ning i Ne­pal, och lyc­kas ta oss ige­nom al­la väg­spär­rar. Ba­ra i en stad blir vi hind­ra­de de

förs­ta da­gar­na, men det lös­te vi med hjälp av ett bo­skaps­spår.

DET FLY­TER PÅ bra tills vi kom­mer till Bar­dag­hat nä­ra grän­sen till In­di­en. Där stö­ter vi på en kilo­me­ter­lång kö av bi­lar, bus­sar och last­bi­lar. De har stått där i tre da­gar. Någ­ra ne­der­länds­ka tu­ris­ter sä­ger att det ba­ra är att vän­da. Ing­en kom­mer ige­nom, in­te ens am­bu­lan­ser. Ett barn ska ha dött på en buss sam­ma mor­gon för att man in­te släpp­te fram am­bu­lan­sen.

Jag tar med vår ne­pals­ke gui­de och träng­er mig fram till av­spärr­ning­en med En­fi­el­den. Där står en stor grupp re­bel­ler be­väp­na­de med bam­bu­stoc­kar, plan­kor och ste­nar på ena si­dan och be­väp­nad po­lis med sköld på and­ra. Po­li­sen för­sö­ker att lugna folk via ett hög­ta­lar­sy­stem. Jag be­rät­tar för po­li­sen att jag le­der en grupp mo­tor­cy­kel­turis­ter och ber om att få kom­ma ige­nom. Po­lis­che­fen sä­ger att han kom­mer öpp­na vägen i en tim­me. Vi har ing­en tid att för­lo­ra, det kom­mer ta tid att lir­ka tio mo­tor­cyklar ge­nom den kilo­me­ter­långa kö som stått stil­la i da­gar. Vår ne­pals­ka vän blir kvar vid av­spärr­ning­en och jag kör till­ba­ka för att häm­ta grup­pen. Jag häm­tar dem snabbt och när vi gör ett kort stopp för att flyt­ta på en bil så att vi kom­mer fram, står plöts­ligt en ung ne­der­ländsk kvin­na fram­för mig. Hon bö­nar och ber om att vi ska ta med hen­ne och hen­nes kom­pis. Hon för­kla­rar att de har stått i vär­men i tio tim­mar. I all hast sät­ter vi dem bak­på två En­fi­elds och kör vi­da­re. När till slut he­la grup­pen når fram till av­spärr­ning­en är vägen fort­fa­ran­de in­te öp­pen. Vad gör vi nu, und­rar jag. Vi tes­tar det som fun­kat vid al­la and­ra av­spärr­ning­ar! Vi vin­kar till po­li­sen och de­mon­stran­ter­na, ro­par ”Na­mas­te!” och kör vi­da­re rätt ge­nom av­spärr­ning­en ut­an att bli stop­pa­de.

Ef­ter att ha släppt av de två ne­der­länds­ka tje­jer­na hål­ler vi oss res­ten av da­gen på små grus­vä­gar . Någ­ra tim­mar se­na­re kom­mer vi he­la och re­na fram till vårt ho­tell i Lum­bi­ni. Da­gen ef­ter lä­ser vi i en lo­kal­tid­ning­en att det bru­tit ut våld­sam­he­ter vid av­spärr­ning­en och att en po­lis och en ci­vil dött. Tre bus­sar ha­de bränts upp. Un­der bil­den av en brin­nan­de buss står det att ba­ra en grupp mo­tor­cy­klis­ter slapp ige­nom.

RUT­TEN VAR LAGD så att vi skul­le få så myc­ket kör­ning som möj­ligt på små vägar. Det gav oss många spän­nan­de upp­le­vel­ser på vägar som in­te finns med på kar­tan. Även­tyrs­lus­ten var stor i grup­pen och vi tog al­la möj­lig­he­ter för ad­re­nalin­på­fyll­ning vi fann i form av rafting,

pa­ragli­ding, värl­dens högs­ta bun­gyjump med 160 me­ters fritt fall och en gunga som sving­a­des 150 me­ter på grän­sen till Ki­na.

För att kom­ma till vår över­natt­nings­plats i Shit­van Na­tio­nal Park mås­te vi först sit­ta på ta­ket på en bil som tar oss ige­nom högt ele­fant­gräs och fram till en älv där kro­ko­di­ler­na so­lar sig för att se­dan kö­ra Jeep ge­nom djung­eln.

Här får vi fick­lam­por och stränga or­der om att in­te gå ut­an­för stu­gan ut­an att ly­sa om­kring oss först. Främst för att det är orm­sä­song. Skogs­vak­ta­ren lis­tar vil­ka or­mar som finns, ef­ter 10-12 oli­ka ar­ter sä­ger jag att det räc­ker. Vi för­står hans po­äng och tar på oss stöv­lar­na när vi ska ut­an­för stu­gan.

Vi blir för­vän­tans­ful­la när skogs­vak­ta­ren tar med oss ut för att se tig­rar och nos­hör­ning­ar. Han har med sig en stock han slår i grä­set då och då.

Vi ser träd som skra­pats upp av bå­de tig­rar och björ­nar och får se di­ver­se apor och hjor­tar. ”Go Back! Go back! Don’t Run!” skri­ker skogs­vak­ta­re. Ba­ra nå­gon me­ter in i bus­kar­na ser vi en nos­hör­ning med sin unge som vi har kom­mit för nä­ra. Vi drar oss snabbt till­ba­ka då den sto­ra dju­ret spar­kar i mar­ken och ungen spring­er i sä­ker­het. Lyck­ligt­vis at­tac­ke­rar in­te nos­hör­ning­en. Skogs­vak­ta­ren be­rät­tar att par­ken är det nos­hör­ningstä­tas­te om­rå­det i världen och att det om­kom­mer fle­ra män­ni­skor här var­je år. De kan springa i 40 kilo­me­ter i tim­men, stånga ned män­ni­skor och ri­va upp dem med hor­net om de kän­ner att ungen är i fa­ra.

EF­TER NÅG­RA DA­GAR i låg­lan­det är det dags att klätt­ra i ber­gen. Tu­ren från Budd­has hem­by Lum­bi­ni till Pok­ha­ra går på sto­ra sling­ra­de vägar med ing­en an­nan tra­fik än vå­ra svar­ta En­fi­elds. Att va­ra ensam på en väg som le­ve­re­rar sväng ef­ter sväng en hel dag är få för­un­nat. Ge­ne­ral­strejk har si­na för­de­lar!

I byn Be­ni slu­tar det som be­skrivs som väg och vi by­ter vår föl­je­bil till en Jeep. De kom­man­de da­gar­na ska vi kö­ra på det som märks ”trek­king rou­te”. Vi för­står snart var­för... Vi står och kör, på vis­sa stäl­len får vi ge full gas och lå­ta fjärd­ring­en gå i bot­ten för att kom­ma upp för bac­kar med sto­ra ste­nar. Män­ni­ska och ma­skin får re­jält med stryk vart­ef­tersom vi fär­das hög­re upp i An­na­pur­na­mas­si­vet.

Vi kor­sar bäc­kar och små äl­var. Någ­ra med bro­ar och någ­ra ut­an. På de värs­ta stäl­le­na hjäl­per vi varand­ra med att få över mo­tor­cyk­lar­na. Väx­el­vis kör vi vägar och på flod­bäd­den. En av vå­ra två kvinn­li­ga mo­tor­cy­kel­fö­ra­re får smek­nam­net Rull­stensdrott­ning­en ef­ter att ha hat­för­kla­rat kör­ning på flod­bäd­dar. Hon har sla­git sig gul och blå på de för­rä­dis­ka rull­ste­nar­na. Vi kom­mer fram till byn Le­te (2 400 m.o.h.) runt ef­ter­mid­da­gen och gra­tu­le­rar varand­ra till att ha kom­mit fram. Trots ota­li­ga blå­mär­ken. Det sma­kar gott med nå­got kallt att dricka och en god mid­dag i kvälls­o­len med ut­sikt över An­na­pur­na- och Nil­gi­ri­top­par­na.

MOR­GO­NEN EF­TER ÄR vi ti­digt up­pe och be­lö­nas med en oför­glöm­lig sol­upp­gång över Hi­ma­lay­as top­par. Vi småpra­tar med barn och vux­na som al­la har dygns­rytm ef­ter so­len. De är ti­digt igång med sitt ar­be­te. I Kag­be­ni, som är gräns­byn mel­lan nord och syd i Mustang, kör vi på ga­tor som är så sma­la att vi kan ta i hu­sen på bäg­ge si­dor sam­ti­digt och där al­la trap­por har en smal rän­na i mit­ten som vi kan kö­ra på. Att kö­ra här är olikt all an­nan form av stads­kör­ning vi har upp­levt!

Tu­ren vi­da­re mot må­let Muk­ti­nat på 3 800 m.ö.h. är en sti­gan­de färd ge­nom stor­sla­gen na­tur. Ör­nar fly­ger över oss och fjäll­for­ma­tio­ner änd­rar färg och ka­rak­tär från bru­na ler­fjäll till grö­na åsar och vi­ta top­par som skra­par upp mol­nen ovan­för oss.

För att kom­ma till ho­tel­let i Mu­ki­nat mås­te vi upp för en trap­pa till en gårds­plan. Äldst på tu­ren är 62 år och tar tä­ten med sin ro­adra­cing­bak­grund. Han tar hög fart, kör upp på trap­pan, hop­par över kan­ten och lan­dar med ett brak vid ho­tel­lets in­gång. En nå­got spe­ci­ell en­tré till ett ho­tell. Den gav oss ett gott skratt.

Att få nju­ta av sol­ned­gång­en över Hi­ma­lay­as top­par till­sam­mans med vän­ner med­vet­na om att vi har nått må­let för vår fjäll­klätt­ring på två hjul är obe­skriv­lig. Att kö­ra mo­tor­cy­kel till vägens än­de i Ne­pal var värt allt slit, all svett och al­la blå­mär­ken.

VI DRAR OSS SNABBT TILL­BA­KA DÅ DET STO­RA DJU­RET SPAR­KAR I MAR­KEN.

Lars och Bjørn – med äl­ven som väg och flag­gan i topp.

An­na­pur­na­mas­si­vet bju­der på fi­na ut­sik­ter på väg till Muk­ti­nath.

Da­gens hjäl­te. Ulf räd­da­de den­na dam från av­spärr­ning­en.

Öde om­rå­de i det ti­di­ga­re kung­a­dö­met Mustang (ut­ta­las ”moos tang”).

Två vän­li­ga barn och en hund vi träf­fa­de i Le­te.

Jon­ny tar sig över ett av många stäl­len där vat­ten kor­sar vägen.

Den här nos­hör­ning­en fick vi li­te för nä­ra kon­takt med i Chit­wan Na­tio­nal Park.

Här häng­er en last­bil full av sten på kan­ten ned mot en älv. Rep an­vän­des som säk­ring.

Många vägar ha­de pas­sat bra som etap­per i Ral­ly-vm.

Po­lis och strej­kan­de bra­ka­de sam­man ef­ter att grup­pen ha­de pas­se­rat väg­spär­ren.

Krä­van­de ”vägar” sat­te bå­de del­ta­ga­re och ma­skin på prov.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.