Ret­ro-tou­ring. 1 000 mil på Ka­ta­na

Bi­kes Pe­tri kor­sar ett reg­nigt Eu­ro­pa på en 35 år gam­mal Su­zu­ki.

Bike: Touring Special - - INNEHÅLL - TEXT & FOTO PE­TRI SU­U­RO­NEN

Mitt be­slut att kö­ra runt i Eu­ro­pa med en hoj som har näs­tan li­ka många år på nac­ken som jag in­ne­bar bå­de pro­blem och ex­tre­ma skratt­at­tac­ker.

FÖRST MÅS­TE JAG er­kän­na nå­got. Tou­ring är in­te min star­ka si­da. Men ef­tersom det alltid är bra att pro­va på nya sa­ker, var det ett lätt be­slut att hänga med min vän Mi­ka på en re­sa ge­nom Eu­ro­pa. Ho­jen som re­san skul­le gö­ras på var en Su­zu­ki Ka­ta­na från 1983 som jag köp­te i vå­ras. Min re­se­kum­pan Mi­ka som val­de en 25 år yng­re mo­tor­cy­kel, en Ka­wa­sa­ki ZZR 1400, ha­de en nå­got skep­tisk in­ställ­ning till mitt ho­jval. In­nan re­sans bör­jan byt­te

jag däck, broms­be­lägg, fil­ter, bat­te­ri samt al­la väts­kor. La­ger, vaj­rar och län­kage smor­des och ven­ti­ler­na ju­ste­ra­des. I van­lig ord­ning blev ho­jen klar i god tid in­nan av­re­sa, det vill sä­ga sent kväl­len in­nan vi skul­le åka.

All min pack­ning rym­des i en tankväs­ka och pack­rul­le. Jag för­står in­te var­för folk be­hö­ver sto­ra si­do­väs­kor? Jag tog ock­så med mig de van­li­gas­te verk­ty­gen samt en re­pa­ra­tions­sats för gam­la mo­tor­cyklar – sil­vertejp, bunt­band och stål­tråd med and­ra ord.

Tre vec­kor in­nan re­san ha­de vi en grov­pla­ne­ring av resrut­ten. Den förs­ta över­natt­ning­en skul­le va­ra i Fin­land och er­öv­ring­en av Eu­ro­pa bör­ja­de med förs­ta bäs­ta båt till Tal­linn och Kau­nas.vi be­stäm­mer oss för att kö­ra i etap­per om tio mil med kor­ta pa­u­ser och tank­på­fyll­nig. Sy­ste­met fun­ge­rar väl­digt bra och det blir in­te tungt att kö­ra.

DET ÄR SAM­MAN­LAGT 692 kilo­me­ter från Kau­nas till Berlin. Ett in­led­nings­vis högt tem­po re­sul­te­rar i hög ben­sin­för­bruk­ning, men även ökad ol­je­för­bruk­ning. Ti­di­ga­re har Ka­ta­nan in­te dra­git en en­da drop­pe, men nu får jag fyl­la på en hel del. Allt som allt får jag häl­la i 2,5 li­ter un­der he­la re­sans gång. Även ben­sin­för­bruk­ning­en över­ras­kar, men po­si­tivt. Vid var­je tank­stopp no­te­ras att Ka­ta­nan för­bru­kat mind­re ben­sin än ZZR:EN, och som lägst är

för­bruk­ning­en 0,42 li­ter per mil.

I Berlin vän­tar Mi­kas kom­pis på oss. Han har er­bju­dit sig att in­kvar­te­ra de tröt­ta re­se­nä­rer­na. Gril­len är varm och ölen kall så det tar in­te lång tid att glöm­ma da­gens pröv­ning­ar.

Ef­ter en vi­lo­dag i sta­den kör vi mot A9 och München. Det är knappt nå­gon tra­fik och näs­tan inga has­tig­hets­be­gräns­ning­ar, så vi nju­ter i ful­la drag av Au­to­bahn. Men det has­ti­ga tem­pot tar ut sin rätt. Ked­jan jag trod­de var i gott skick tar näs­tan slut på en en­da dag. Trots att vi har en del verk­tyg med oss, fanns det in­te till­räck­ligt myc­ket plats i ba­ga­get för det som be­hövs för att los­sa hju­lax­eln att åt­minsto­ne spän­na den.”det kom­mer vi väl än­då in­te be­hö­va.”

HER­RE­GUD VIL­KEN PJÄS! HUR HAR DU KUN­NAT KÖ­RA MED DEN ÄN­DA HIT?

VI TAR OSS trots allt till München. Vi hin­ner be­und­ra BMW:S histo­ria och till­ver­ka­rens mest be­ty­dan­de mo­del­ler på BMW Welt i någ­ra tim­mar in­nan mu­se­et stäng­er.

På mor­go­nen får den slap­pa ked­jan hjälp tack va­re en ser­vice­bil som stod par­ke­rad bred­vid ho­jar­na. Ef­ter ett kort kom­mu­ni­ka­tions­för­sök på tys­ka, eng­els­ka och tec­ken­språk med en hel del ges­ti­ku­le­ring får jag lå­na de nöd­vän­di­ga verk­ty­gen för att kun­na spän­na den. Ef­tersom den kom­mer att be­hö­va ju­ste­ras även i fort­sätt­ning­en le­tar vi upp förs­ta bäs­ta järn­af­fär där jag lyc­kas skaf­fa en skift­nyc­kel. Nu vet jag även vad det he­ter på tys­ka: Sch­rau­benschlüs­sel.

När vi har in­skaf­fat al­la nöd­vän­di­ga verk­tyg styr vi ho­jar­na mot alperna. När vi kom­mer till Ös­ter­ri­ke väl­jer vi att kö­ra små­vä­gar. Mi­ka har lyc­kats lad­da upp här­li­ga vägar i sin na­vi­ga­tor med fi­na kur­vor, stor­slag­na ut­sik­ter och fan­tas­tisk as­falt.

Da­gens hu­vud­at­trak­tion, Großglock­ners alp­väg, är om­gi­vet av ett vy­korts­fint land­skap. Rut­ten går vi­da­re för­bi Edelweißspit­ze, vars topp på 2 571 me­ter är värd ett be­sök. På den höj­den är luf­ten så tunn att man blir ut­mat­tad av mins­ta an­sträng­ning. (Tun­nis! reds. anm.)

Ef­ter Großglock­ner är det 70 kilo­me­ter kvar till övenatt­nings­stäl­let. När vi äntligen kom­mer fram till byn där värds­hu­set ska fin­nas hit­tar GPS:N in­te dit. När vi fun­de­rar på sa­ken, mär­ker vi att al­la adres­ser på Gps-kar­tan he­ter ”Dort”, men ef­ter en stund hit­tar vi trots allt fram. Det finns en­dast en säng i ho­tell­rum­met, så vi lö­ser sov­plat­ser­na med sten-sax–på­se. Jag för­lo­rar och får ge upp säng­plat­sen till Mi­ka.

EF­TER EN TROTS allt god natt och en här­lig fru­kost kör vi mot Italien och Mi­la­no via en mas­sa om­vä­gar. Vi nju­ter av tio kilo­me­ter snab­ba och läck­ra kur­vor in­för Por­do­i­pas­set i Dolo­mi­ter­na. Den fan­tas­tis­ka vägen in­spi­re­rar i hög grad och ef­ter pas­set ser däc­ken ut som ef­ter en hård ban­dag.

När vi har ta­git oss över mas­si­vet fort­sät­ter vi via mind­re vägar mot Fal­za­re­go­pas­set, där vi får nju­ta av drygt fem­tio hår­nå­lar. Det är in­te lätt att hit­ta här­li­ga­re vägar än des­sa!

Ef­ter en piz­za i Tren­to styr vi mo­tor­cyk­lar­na mot Gar­da­sjön, vars om­giv­ning och vägar är fan­tas­tis­ka. I en tun­nel tror jag för en se­kund att Mi­ka har fått pro­blem, när det bör­jar hö­ras en hel mas­sa ovä­sen från in­ter­com­sy­ste­met. Det vi­sar sig va­ra gjäd­jetjut, or­sa­ka­de av en Aprilia med fins­ka re­gis­ter­skyl­tar som su­sar för­bi med ils­ket mor­ran­de. Till min över­rask­ning kän­ner jag fö­ra­ren, så jag vri­der på ga­sen och vin­kar våld­samt. När Apri­li­an äntligen stan­nar är fö­ra­ren li­ka över­ras­kad som jag. Vi tar en pa­us och får ve­ta att han kör till­sam­mans med någ­ra and­ra fin­nar som för till­fäl­let är i Ri­mi­ni och ser­var si­na ho­jar.

När glas­sen är uppä­ten fort­sät­ter vi till Mi­la­no där vi får över­nat­ta hos en kom­pis. I mo­dets hu­vud­stad spen­de­rar vi vår and­ra le­di­ga dag med att be­kan­ta oss med de över­ras­kan­de få se­värd­he­ter­na. Någ­ra av de mest in­tres­san­ta är Deus Ex Machi­na, South Ga­rage Speeds­hop och custom­hoj­bu­ti­ker­na i Of­fi­ci­ne Mer­maid.

VÄ­GAR­NA OM­KRING MI­LA­NO är in­te de ro­li­gas­te och vi be­stäm­mer oss för att kö­ra den förs­ta sträc­kan på mo­tor­väg. Det blir bätt­re när vi kom­mer till Sestri­e­re, som lig­ger pre­cis vid grän­sen till Frank­ri­ke. Där är vä­gar­na fan­tas­tis­ka. Vi har otro­lig tur med rutt­va­let, då sträc­kan vi­sar sig va­ra den här­li­gas­te på he­la re­san.

Ef­ter ett tag kom­mer vi fram till da­gens des­ti­na­tion, Gre­nob­le, där jag mär­ker att ked­jan åter har tänjts ut. Det bör­jar bli dags att by­ta ut den egent­li­gen, men det är en 630-ked­ja. Ef­ter re­san är det me­ning­en att den ska by­tas ut till en 530, att skaf­fa en ny 630 nu känns fel.

Ef­ter fru­kost fort­sät­ter re­san väs­terut från Gre­nob­le. En otro­lig rutt ge­nom ett bergs­mas­siv tor­kar bort även den sista lil­la söm­nen från ögo­nen. Vi kör ock­så ige­nom ett an­tal idyl­lis­ka by­ar och vi stan­nar till­slut för att sköl­ja ner dam­met i hal­sen. Plöts­ligt kör det upp ett ti­o­tal frans­ka mo­tor­cy­klis­ter fram­för re­stau­rang­en. De läg­ger mär­ke till vå­ra fins­ka re­gi­stre­rings­skyl­tar och ett par da­mer kom­mer och frå­gar oss om vi verk­li­gen har kört he­la vägen från Fin­land. När vi sva­rar, skrat­tar de och kon­sta­te­rar att vi nog har någ­ra skru­var lö­sa.

Vi över­nat­tar cir­ka två mil från Millau i ett idyl­liskt lä­gen­hets­ho­tell i mit­ten av ing­en­stans. De en­da lju­den kom­mer från en när­lig­gan­de fors och spo­ra­dis­ka för­bi­su­san­de mo­tor­cyklar.

RE­SAN TILL TYSKLAND bör­jar ti­digt näs­ta mor­gon. Den förs­ta rut­ten är en här­lig oänd­lig väg och när vi stan­nar ef­ter tio mil är däc­ken som stek­ta blod­pud­ding­ar. När vi när­mar oss Lyon är tra­fi­ken tvär­tjock. Det är dock över­ras­kan­de lätt att kom­ma fram i rus­ning­en och vi läg­ger oss bakom en lo­kal Har­ley-fö­ra­re. När det blir för trångt, drar han någ­ra gång­er på ga­sen och bi­lar­na sväng­er åt si­dan.

På mo­tor­vä­gen rul­lar tra­fi­ken desto bätt­re och på vägen fun­de­rar vi på om vi bor­de av­bo­ka kväl­lens ho­tell­rum och fort­sät­ta di­rekt till Tyskland. Den långa fär­den bör­jar dock mär­kas. Krop­pen dom­nar allt snab­ba­re, de kur­vi­ga vä­gar­na blir allt job­bi­ga­re och man kän­ner sig helt en­kelt trött. Den star­ka het­tan hjäl­per in­te hel­ler. Vi be­stäm­mer oss för att hål­la oss till den ur­sprung­li­ga pla­nen.

NÄS­TA DAG STAR­TAR vi åter ti­digt från Mul­house mot Tyskland, där vi be­stäm­mer oss för att by­ta ho­jar. Mi­ka får tes­ta Ka­ta­nan och jag får ta mig an ZZR:EN. Mi­kas förs­ta kom­men­tar får mig att le.

– Her­re­gud, vil­ken pjäs! Hur har du kla­rat av att kö­ra än­da hit med den?

Ef­ter att ha fått en dos av Au­to­bahn med­ger dock även han att gam­ling­en in­te är så då­lig trots allt. Ka­wa­sa­kin är även den trev­lig och ac­ce­le­re­rar väl­digt snabbt för nå­gon som är van vid att kö­ra Ka­ta­na. Vib­ra­tio­ner­na som Mi­ka har kla­gat om känns när­mast obe­fint­li­ga och Ka­wa­sa­kin är väl­digt lätt­han­ter­lig, trots att den är tyng­re än Su­zu­kin. Vägens ojämn­he­ter som med Ka­ta­nan ha­de sla­git hårt i nju­rar­na för­svin­ner näs­tan helt med Ka­wa­sa­kin, det märks att ho­jar­na har en viss ål­ders­skill­nad.

Snart an­län­der vi till Sins­heim där det finns ett enormt tek­nik­mu­se­um med allt från ett Tu­po­lev TU-144 (ett över­ljuds­flyg­plan för pas­sa­gerar­tra­fik) till Nsu-mo­pe­der och V24mo­to­rer på 850 ku­bik till ult­ralät­ta flyg­plan. Det finns även en hel mas­sa strids­ut­rust­ning.

NÄS­TA MOR­GON ÄR det dags för mu­se­et i Spey­er. Det be­står av ett par hal­lar och en stor gård med en mas­sa spän­nan­de sa­ker som en rymd­fär­ja, en jum­bo­jet, ett An­to­nov frakt­flyg­plan och en ubåt. Min per­son­li­ga fa­vo­rit är ett enormt ki­ne­siskt lok.

Ef­ter cir­ka fem tim­mar har vi sett allt och be­stäm­mer oss för att äta lunch. Bra­twurst­por­tio­nen är slu­tet för den ge­men­sam­ma re­san. Mi­ka fort­sät­ter mot Ne­der­län­der­na för att ser­va ho­jen och be­sö­ka en vän, och jag styr min Ka­ta­na mot Lux­em­burg för att träf­fa ett par kom­pi­sar.

MI­KA FORT­SÄT­TER SOM sagt mot Hol­land och där­med även GPS:EN. Nu gäl­ler det då att hål­la sig till tra­di­tio­nel­la väg­skyl­tar. När jag star­tar från Lux­em­burg da­gen ef­ter går has­tig­hets­mä­ta­rens va­jer av, i fort­sätt­ning­en får jag av­gö­ra has­tig­he­ten ge­nom att jäm­fö­ra med res­ten av tra­fi­ken. Jag styr ho­jen mot Mo­sel­da­len och längs da­len mot Nür­bur­gring. Ty­värr ha­de jag glömt att kol­la ba­nans öp­pet­ti­der och det är na­tur­ligt­vis stängt. Ty­piskt. Det ver­kar som att Mer­ce­des har bo­kat ba­nan för da­gen, det vim­lar näm­li­gen av mär­kets topp­mo­del­ler på ba­nan. Det är ing­en stor för­lust, jag har ju re­dan ti­di­ga­re kört där, men jag mis­sar lun­chen.

Jag sväng­er ho­jen norrut mot Gel­sen­kir­chen och näs­ta över­natt­nings­stäl­le. Jag har räk­nat med ett li­tet grillparty, men min kom­pis har ord­nat en or­dent­lig fest, som fort­sät­ter långt in på små­tim­mar­na och på gril­len mog­nar minst hal­va djur­ri­ket.

När jag vak­nar på mor­go­nen star­tar jag mot Ki­el, där jag hit­tar ett ho­tell för ett lämp­ligt pris. Även fär­jan till Gö­te­borg loc­kar, men för det är jag för sent ute. Det är myc­ket tra­fik på Au­to­bahn och som vän­tat är det Stau på vägen till Ham­burg. Trots att man kan kö­ra mel­lan kö­er­na är det smar­ta­re att väl­ja en an­nan väg om det ba­ra är möj­ligt. Det ver­kar helt en­kelt som att vä­gar­na in­te är till­räck­ligt sto­ra.

Näs­ta dag är må­let att ta sig till Sve­ri­ge och helst en bit in i lan­det. Fär­jan till Fin­land är bo­kad någ­ra da­gar se­na­re och det är in­te bråt­tom. Som om­väx­ling be­stäm­mer jag mig för att kö­ra via öst­kus­ten till Stock­holm. Jag bo­kar ett ho­tell i La­gan, och fun­de­rar på att kö­ra om­kring li­te i Skå­ne på vägen.

I Dan­mark kän­ner jag mig hem­ma för förs­ta gång­en på ett bra tag. Även om bi­lis­ter­na oc­ku­pe­rar väns­ter­fi­len onö­digt länge.

EF­TER ÖRESUNDS­BRON STAN­NAR jag för att tan­ka på förs­ta bäs­ta mack i Mal­mö för att se­dan sty­ra Ka­ta­nan mot Karls­hamn. Jag har hört myc­ket gott om vä­gar­na i Skå­ne och allt vi­sar sig va­ra sant. Min stac­kars ut­slit­na ked­ja or­sa­kar dock en hel del gråa hår. Den är re­dan spänd till max. Till slut, mitt i en ron­dell, för­svin­ner driv­ning­en. En kort se­kund be­fa­rar jag att ked­jan har gått av. Lyck­ligt­vis har den ba­ra hop­pat av och bru­tit av en bult på ked­je­skyd­det. Ef­ter att fun­de­rat på sa­ken en stund tej­par jag fast ked­je­skyd­det på pack­kor­ven, lyf­ter ked­jan på plats och fort­sät­ter fär­den.

Tem­pot på väg till fär­jan näs­ta dag blir lågt och ked­jan är nu så usel att var­je ac­ce­le­ra­tion blir ett även­tyr. Ked­jan har tänjts ut så ojämnt att fram­far­ten blir väl­digt ryc­kig. Jag kör så sak­ta som jag kan för att ho­jen ska gå så jämnt och ryck­fritt som möj­ligt, vil­ket är 80–90 kilo­me­ter i tim­men. Ty­värr är det pre­cis rätt tem­po för att sty­ret ska vi­bre­ra rik­tig ir­ri­te­ran­de, vil­ket na­tur­ligt­vis le­der till att hän­der­na dom­nar.

NÄR JAG NÄR­MAR mig Stock­holm mär­ker jag att kopp­ling­en änd­rar sitt be­te­en­de. Pre­cis när jag når sta­den sä­ger den upp sig helt. Det är för­res­ten väl­digt kul att kö­ra i en storstad ut­an kopp­ling... När jag ju­ste­rar den hjäl­per det en­dast en stund ef­tersom va­jern näs­tan är helt av. När jag kör upp på fär­jan är det en­dast någ­ra få trå­dar kvar.

Trots al­la bak­slag tar jag mig äntligen till ham­nen. Om jag ha­de va­rit rö­ka­re skul­le det gått åt x an­tal pa­ket för att lugna mi­na ner­ver. Ef­ter att Ka­ta­nan har bu­rit mig 7 500 kilo­me­ter ge­nom hal­va Eu­ro­pa och näs­tan än­da till­ba­ka till Fin­land, har den nu kom­mit till slu­tet på sin re­sa, och får fort­sät­ta i en trai­ler från Helsing­fors till Tam­mer­fors. En fan­tas­tisk re­sa och en im­po­ne­ran­de pre­sta­tion av en gam­mal med­fa­ren mo­tor­cy­kel!

Tvät­ten tor­kar ef­fek­tivt i full fart på Au­to­bahn. Vi blir va­na vid att fyl­la på ol­ja. Först spän­na ked­jan, se­dan upp längs alp­vä­gar­na. Großglock­ners alp­väg är po­pu­lär bland många mo­to­ris­ter, och in­te kons­tigt det.

Frank­ri­ke bju­der på den bäs­ta vägen, kom ihåg D1091.

Det blå­ser på top­pen. Den högs­ta punk­ten på rut­ten lig­ger på 2571 m.ö.h.

Vat­ten­flö­det går rakt över vägen.

Mo­sel­da­len är full av idyl­lis­ka små­stä­der och vin­od­ling­ar.

Skruv­pa­us i Sve­ri­ge. Tej­pa fast ked­je­skydd på pa­ket­hål­la­ren och ut på vägen igen.

I Millau finns den högs­ta bron i världen. Som högst lig­ger den 343 me­ter från mar­ken.

Vägen som är ut­hug­gen i ber­get är då­lig men ro­lig. Djupt ne­re i ra­vi­nen fly­ter en bäck.

En BMW RS 255 från 1938 är en av de snyg­gas­te ra­cer­ho­jar­na i Bmw-mu­se­et.

I Sins­heim finns en 2-li­ters skån­ka. Man kan ba­ra und­ra hur vib­ra­tio­ner­na är?

South Ga­rage Speeds­hop är full av fan­tas­tis­ka ca­fe­ra­cers.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.