Långre­san. 2 500 mil i Ka­na­da

Kai-uwe köp­te en Kawa och upp­täck­te hal­va Nordamerika.

Bike: Touring Special - - INNEHÅLL - TEXT & FOTO KAI-UWE OCH

Ef­ter att che­fen be­vil­jat se­mes­ter kun­de den tre må­na­der långa re­san ge­nom värl­dens näs­ta störs­ta land bli verk­lig­het. Möt Ka­na­da.

IDAG, DEN 17 JU­NI 2013, är en stor dag för mig! Jag står mitt på Translabra­dor Hig­h­way un­ge­fär tolv mil norrut från Red Bay, där as­fal­ten slu­ta­de. Sex­ton må­na­der ti­di­ga­re tit­ta­de jag ut från ett flyg­plans­föns­ter på väg till USA och såg en smal vit lin­je på mar­ken mitt i Labra­dors oänd­li­ga sko­gar. Det mås­te va­ra den, tänk­te jag, Translabra­dor Hig­h­way! Jag tog någ­ra kort och sök­te stäl­let se­na­re i Goog­le Maps. Nu står jag på ex­akt sam­ma stäl­le som jag då såg från 10 000 me­ters höjd, vid söd­ra si­dan av en lång fjord där vägen går över en ö mitt i fjor­den. Det går in­te att mis­sa på kar­tan, det är Wood Is­land! Jag är helt ensam, sista bi­len såg jag för mer än en tim­me se­dan, och just nu fun­de­rar jag på om nå­gon an­nan tit­tar ge­nom ett flyg­plans­föns­ter ner mot mig.

För näs­tan två år se­dan be­stäm­de jag mig för att det var dags att åka iväg på en rik­tig långre­sa med mo­tor­cy­kel. Mc-kör­kort tog jag hös­ten 2008, men jag har många års er­fa­ren­het av även­tyr­li­ga re­sor på van­lig cykel. Till min för­vå­ning tve­ka­de che­fen in­te alls (han kör själv mc), när jag frå­ga­de om jag kun­de få le­digt tre må­na­der un­der som­ma­ren 2013. Res­må­let be­stäm­des snabbt, det skul­le bli Ka­na­da, ing­en an­nat land – un­dan­ta­get Ryss­land kanske – kan er­bju­da så gi­gan­tis­ka av­stånd och så oli­ka ty­per av na­tur att det du­ger för ett kvarts års re­sa. Allt det­ta ut­an pro­blem med gräns­pas­sa­ger, Car­net det Pas­sage, dess­utom är kri­mi­na­li­te­ten låg och po­li­sen in­te kor­rupt.

PLA­NEN VÄX­TE FRAM att bör­ja re­san i Ha­li­fax på ön No­va Sco­tia och av­slu­ta el­va, tolv vec­kor se­na­re i Van­cou­ver. Men hoj då? Att hy­ra en skul­le bli väl dyrt om det rör sig om mer än tre vec­kors tid. Trans­port­kost­na­den för egen hoj vi­sa­de sig ock­så va­ra i högs­ta la­get. Via in­ter­net fick jag kon­takt med en hand­la­re i Ha­li­fax som säl­jer Ka­wa­sa­ki och va­let blev gans­ka en­kelt. Jag kö­per en KLR 650, en hoj som byggts näs­tan tek­niskt oför­änd­rad i 25 år, och som är ett po­pu­lärt val för även­tyrs­re­sor. En en­cy­lind­rig motor med 43 häs­tar, stor ben­sin­tank på 22 li­ter och en­kel ro­bust tek­nik in­ne­bär en räck­vidd på minst 40 mil! Någ­ra må­na­der in­nan min re­sa fick hand­la­ren in en 2012 som in­byte med ba­ra 100 mil på mä­ta­ren och den blev min!

Som tur är har jag kom­pi­sar nä­ra Ha­li­fax, för det kräv­des en adress i Ka­na­da för att re­gi­stre­ra ho­jen. Ralf och The­re­sa flyt­ta­de dit för någ­ra år se­dan och de­ras hus blev in­te ba­ra min ba­secamp un­der de förs­ta tre da­gar­na, ut­an ock­så mitt of­fi­ci­el­la hem i Ka­na­da!

BA­RA NO­VA SCO­TIA är värd en egen re­sa! Som ö är den själv­klart präg­lad av ha­vet och fis­ket och på många stäl­len känns det som gam­la Skott­land! Men jag stan­nar ba­ra någ­ra da­gar, bland an­nat för att tit­ta på värl­dens störs­ta tids­vat­ten­skill­nad i Bay of Fun­dy. He­la 21 me­ter kan det skil­ja mel­lan ebb och flod! Näs­ta höjd­punkt blir tu­ren över Ca­bot Trail, en fan­tastik kust­väg på Cape Bre­ton Is­land. På fär­jan till New­found­land vän­tar en över­rask­ning, på bildäck står en KLR 650, äga­ren är Leigh som kom­mer från Bri­tish Co­lum­bia. Hon ska åka så långt ös­terut som det går, till Cape Spe­ar. Se­dan får hon vän­da om och kö­ra he­la vägen hem till BC igen! Spon­tant be­stäm­mer jag mig att föl­ja med för att bör­ja min re­sa på den öst­li­gas­te land­punk­ten på den nor­da­me­ri­kans­ka kon­ti­nen­ten. Sam­ti­digt upp­skat­tar jag säll­ska­pet och det blir någ­ra trev­li­ga kväl­lar fram­för lä­gerel­den på cam­ping­plat­sen, där vi ut­by­ter re­se­be­rät­tel­ser.

Men nu skul­le det rik­ti­ga även­ty­ret bör­ja! Translabra­dor Hig­h­way är den en­da vägen som sträc­ker sig ge­nom he­la Labra­dor och mer­par­ten är oas­fal­te­rad. Tänk dig sträc­kan Mal­mö-stock­holm på grus, med ba­ra en en­da ben­sin­sta­tion på vägen! Un­ge­fär så är av­stån­det mel­lan Red Bay och Hap­py Val­ley Goo­se Bay. Men det­ta är ba­ra den förs­ta

Vac­ker bergs­si­lu­ett och järn­väg nä­ra La­ke Lou­is.

del­sträc­kan, nu fort­sät­ter ”hig­h­way­en” del­vis på as­falt och del­vis med myc­ket då­lig grus­be­lägg­ning långt in till Que­bec. Sam­ti­digt som jag rul­lar på fär­jan kom­mer en äld­re man in på en Har­ley. In­te rätt for­don tän­ker jag och när jag träf­far ho­nom två da­gar se­na­re i Goo­se Bay är han helt slut­körd. ”Man, I didn’t ha­ve any idea that this is all gra­vel!” blir hans häls­ning, som tyd­ligt vi­sar hur vik­tigt det är med pla­ne­ring i för­väg.

KA­NA­DAS FRANSK­TA­LAN­DE DEL blir en po­si­tiv över­rask­ning. Jag läm­nar äntligen de mör­ka gran­sko­gar­na i Labra­dor bakom mig. Nu do­mi­ne­ras land­ska­pet av jord­bruk, men ock­så av sto­ra lövskogs­om­rå­den. Ett ex­em­pel på ett så­dant finns skyd­dat i Jac­ques Car­ti­ers na­tio­nal­park, där jag går på en dags­vand­ring med här­li­ga vy­er. Que­bec Ci­ty är i sin stads­kär­na in­te alls nor­da­me­ri­kansk, mer som en ko­pia av nå­gon stad i Frank­ri­ke. Och det här med språ­ket? Ja, det fun­ge­rar, li­te finns kvar från hög­sta­di­et för näs­tan 30 år se­dan. Men de mi­ni­ma­la mäng­der­na av det frans­ka språ­ket kan än­då vi­la lugnt i mitt bak­hu­vud, al­la som job­bar med tu­ris­ter snac­kar eng­els­ka.

Jag pas­se­rar de sto­ra sjö­ar­na, näs­tan som hav, men just nu lig­ger vatt­net stil­la ba­ra någ­ra me­ter ne­dan­för vägen, men många be­rät­tel­ser åter­ger hur hems­ka stor­mar­na på in­lands­ha­ven kan bli.

Nu blir det än­nu mer skog, den här gång­en i On­ta­rio. Mitt förs­ta stopp blir Thun­der Bay där jag hyr rum på ett trev­ligt li­tet fa­mil­jeägt ho­tell för 60 dol­lar med rum med äk­ta 50-tals­in­red­ning. Cam­ping­plat­sen som jag pas­se­ra­de 15 mil in­nan skul­le ha kostat 43 dol­lar per per­son och natt! Pro­ble­met med cam­ping­plat­ser i Nordamerika är att man alltid ”hyr” en ru­ta, se­dan spe­lar det ing­en roll om man an­vän­der den som ensam mo­tor­cy­klist el­ler med en jät­te­hus­bil och he­la släk­ten! Nä­ra Thun­der Bay lig­ger Fort Wil­li­am, där man åter­upp­byggt ett fort av han­dels­bo­la­get Nort­hwest Com­pa­ny, som helt do­mi­ne­ra­de päls­han­deln på sjut­to­noch ar­ton­hund­ra­ta­let. Gui­den för­kla­rar hur han­dels­bo­la­gets ”voya­geur” padd­la­de med sto­ra ka­no­ter ut i vild­mar­ken för att kö­pa upp päls­skinn. Ett och ett halvt ton last bär ka­no­ter­na! Jag hyr själv en li­ten ka­jak för att kom­ma ut på vatt­net. Ba­ra för att kom­ma bort från de mil­jon­tals myg­gen! Jag har ald­rig upp­levt så hems­ka mäng­der mygg som här i On­ta­rio och för­står nu var­för de två da­mer­na i sä­ker­hets­kon­trol­len vid in­re­san skrat­ta­de högt, när de hit­ta­de min myg­gano­rak vid in­re­san: ”You are go­ing to need it!¨

DEN FÖRS­TA JU­LI är det Ca­na­da Day, na­tio­nal­da­gen som fi­ras över he­la lan­det. Jag stan­nar i Winni­peg. First Na­tions, som in­di­a­ner­na kal­las här sam­las för att sjunga och dan­sa he­la da­gen sam­ti­digt som ka­na­den­sa­re med eu­ro­pe­isk bak­grund nju­ter av li­vekon­ser­ter och fyr­ver­ke­ri­er. Jag stan­nar någ­ra da­gar och som be­lö­ning för min förs­ta här­li­ga må­nad i lan­det blev det två nät­ter på ett privat Bed&bre­ak­fast med gi­gan­tisk fru­kost.

Re­dan in­nan jag kom till Winni­peg i Ma­ni­to­ba ändrade sig land­ska­pet. Plöts­ligt är al­la sto­ra sko­gar bor­ta och det blir helt platt. Nå­gon som har va­rit i Hol­land? Det är li­ka flackt, men av­stån­den mel­lan stä­der­na är myc­ket stör­re. Här­ligt att man kan se så långt, tänk­te jag förs­ta da­gen. Men se­dan fort­sät­ter det­ta i många da­gar, ja en hel vec­ka till! En av höjd­punk­ter­na på re­san blir be­sö­ket på Di­no­saur Pro­vin­ci­al Park i Al­ber­ta. Par­kens na­tur med ”Bad­lands”, starkt ero­de­ra­de sand­hö­gar är spek­ta­ku­lärt, men det bäs­ta med par­ken ser man ba­ra på en gui­dad tur. Här finns värl­dens ri­kas­te fyn­dig­he­ter av fos­si­la di­no­sau­ri­er! Först hit­ta­de vi en fing­er­stor bit av ett rev­ben, se­dan ett helt knä och i slu­tet på tu­ren sto­ra ben­bi­tar från fe­mur och käk­ben! Och allt det­ta lig­ger öp­pet syn­ligt på ytan, ef­tersom vind och vat­ten ero­de­rat bort den mju­ka sand­ste­nen. Man får ploc­ka upp de­lar, men själv­klart är det ab­so­lut för­bju­det att ta med någon­ting, allt ska till­baks till sin ur­sprung­li­ga plats.

ALLT I NORDAMERIKA är myc­ket stör­re – det gäl­ler ock­så för åskvä­der. Att kö­ra rakt in i ett så­dant på prä­ri­en är en mäk­tig upp­le­vel­se! Förs­ta gång­en det­ta hän­der mig kan jag in­te kö­ra vi­da­re, jag ser helt en­kelt ingen­ting, det känns som om jag står un­der ett vat­ten­fall! Jag stäl­ler ho­jen på si­d­o­stö­det, men vin­den blå­ser om­kull den och den väl­ter ner i di­ket. När jag för­sö­ker att få upp den, kläm­mer jag han­den i hand­skyd­det, och det gör ont i fle­ra vec­kor ef­ter. Men plöts­ligt stan­nar en hus­bil och äga­ren, en man i 70-års­ål­dern, ger mig

skydd i sitt mo­bi­la hem. He­la oväd­ret är över 15 mi­nu­ter se­na­re och då hjäl­per han mig att få upp ho­jen igen. Någ­ra da­gar se­na­re, le­der vägen rakt in i ett mörk­svart moln och när det bör­ja blixt­ra 360 gra­der runt om­kring mig ger jag jär­net - så myc­ket som 43 häs­tar kan - och ga­sar för li­vet för att kom­ma till näs­ta stad ba­ra 13 kilo­me­ter bort. Med en mi­nuts mar­gi­nal hin­ner jag fram till en stor bil­hand­la­re, där in­te ba­ra jag själv får skydd, jag får ock­så par­ke­ra ho­jen in­ne på ett po­le­rat mar­mor­golv mel­lan sto­ra SUV:AR.

ÅT­TON­DE JU­LI: LÄNGS ho­ri­son­ten vi­sar sig en svag kan­tig lin­je. Rocky Mountains syns re­dan på långt av­stånd! Jag är nu gans­ka nä­ra grän­sen till USA och stan­nar fle­ra da­gar i Wa­ter­ton La­kes Na­tio­nal Park. Två här­li­ga dags­vand­ring­ar blir det och ef­ter så många tim­mar i sa­deln nju­ter jag av möj­lig­he­ten att få rö­ra på mig. Min plan är att föl­ja en väg med nam­net Fo­restry Trunk Ro­ad, som bör­jar i söd­ra Al­ber­ta, drar norrut längs öst­kan­ten av Rocky Mountains och slu­tar ef­ter 100 mil nä­ra Gran­de Prai­rie, 80 mil av det­ta är grus! Men det blir pro­blem, ef­ter om­fat­tan­de ovä­der för någ­ra vec­kor se­dan är de­lar av FTR in­te kör­bar. Fle­ra gång­er mås­te jag ta sto­ra om­vä­gar, till ex­em­pel när en 30 me­ter bred och 5 me­ter djup del av vägen är bort­spo­lad. Med en ”team ef­fort” skul­le man kanske lyc­kas att få ho­jen till and­ra si­dan, men jag är helt ensam på vägen – nack­de­len när man kör själv. Men det vi­sar sig än­då att ha en po­si­tiv si­da, för jag träf­far ett helt gäng and­ra ho­jå­ka­re som är ute på även­tyr över hel­gen. Jag kan täl­ta på de­ras cam­ping­plats och har en trev­lig kväll med bar­becue och någ­ra öl.

Den nor­ra de­len av FTR blir rik­tigt krä­van­de och jag be­stäm­mer mig för att ta mig där­i­från så snabbt som möj­ligt och till­ba­ka till när­mas­te as­falts­väg. Här är finns bygg­pro­jekt för ol­je­ex­plo­a­te­ring på gång och last­bi­lar­na för­stör vägen to­talt. Det är sto­ra hål i den och bit­vis djup lös sand. Var­je last­bil drar upp ett gi­gan­tiskt dam­moln bakom sig och blå­ser vin­den åt fel håll tar det fle­ra mi­nu­ter in­nan det är bor­ta och jag får klar sikt igen. Det­ta be­ty­der ock­så att jag blir helt osyn­lig för last­bils­fö­rar­na som är rent livs­far­li­ga när de kom­mer bak­i­från med hög has­tig­het!

Yu­kon Ri­ver – vi kän­ner al­la till nam­net på den här mäk­ti­ga flo­den i nor­ra Ka­na­da, där så många dra­ma­tis­ka be­rät­tel­ser om guldgrävare ut­spe­lat sig. Ja, till Yu­kon Ter­ri­to­ry ska jag i al­la fall, se­dan är det ba­ra att vän­da om och kö­ra sö­derut igen. Men när jag kom­mit så långt kan jag väl kö­ra till White­hor­se, el­ler hur? Och i White­hor­se be­rät­tar and­ra re­se­nä­rer om den un­der­ba­ra lil­la sta­den Daw­son Ci­ty. Un­der guld­ru­schen i slu­tet av ar­ton­hund­ra­ta­let, kom över 100 000 män (och någ­ra få kvin­nor) hit för att för­verk­li­ga dröm­men om att blir rik. Det­ta mås­te jag se, och det är ju ba­ra 150 mil till Daw­son!

Nu ka­na­li­se­ras all tra­fik på någ­ra få vägar, man träf­far mas­sor av and­ra som re­ser med mc. Men när jag stan­nar fram­för mat­af­fä­ren rul­lar en knatt­ran­de gul två­hju­ling fram. Det är Alex från Tyskland, som sit­ter på en

ALLT I NORDAMERIKA ÄR STÖR­RE – DET GÄL­LER ÄVEN ÅSKOVÄDRENA.

Ve­spa! Han föl­jer med till en cam­ping­plats i när­he­ten där han be­rät­tar att han är på väg upp till Ancho­rage. Men det­ta är ba­ra start­punk­ten för hans re­sa, nu ska han vän­da om och kö­ra till – Ti­er­ra de Fu­e­go! Och det­ta med 100 ki­lo ut­rust­ning på en fö­re det­ta spansk post­ves­pa med 125 ku­bik och 8 häs­tar! En gi­gan­tisk re­sa, om man tän­ker på att han i ner­förs­bac­ke och med­vind kanske kan kom­ma upp i 80 km/h. Det är ba­ra att ha li­te mer tid för re­san, och Alex har ett och ett halvt år fram­för sig. Och igen vi­sar det sig att det in­te be­hövs en tung hoj med över 100 häs­tar för att ta sig fram!

DAW­SON CI­TY ÄR verk­li­gen värd den långa re­san. Ta ba­ra bort bi­lar­na och någ­ra and­ra mo­der­na de­tal­jer och det ser ut som i slu­tet av 1800-ta­let! Idag är det tu­ris­ter­na som ström­mar in i sta­den, men på fle­ra stäl­len finns äk­ta guldgrävare kvar, ba­ra det att spa­de och vask­ning er­satts av sto­ra ma­ski­ner. På någ­ra få stäl­len som in­te är pri­va­ta, får be­sö­kar­na vas­ka sand och grus själ­va. Guldet har in­te tap­pat sin ma­gis­ka drag­nings­kraft un­der de se­nas­te 100 åren! Själv­klart för­sö­ker jag själv hit­ta en stor nug­get, men det blir ing­en åter­fi­nan­se­ring av re­san.

På väg till Daw­son Ci­ty kom­mer jag ut på en an­nan in­tres­sant väg, som är ett res­mål i sig och för många and­ra ho­jå­ka­re en rik­tigt dröm­väg, Demp­s­ter Hig­h­way. Spon­tant be­stäm­mer jag mig för att den mås­te va­ra värd fy­ra, fem da­gar ex­tra. Igen blir ben­sin vik­ti­gast av allt som mås­te med. Ef­ter 41 mil kom­mer man till när­mas­te vat­ten­hål, ben­sin­pum­pen i Eag­le Plains. KLR:N kla­rar det­ta ga­lant och på tred­je da­gen rul­lar jag in i Ka­na­das nord­li­gas­te stad, som är nå­bar via van­lig väg, Inu­vik. Be­sö­ket blir kort, vä­der­pro­gno­sen är allt an­nat än po­si­tiv. Det reg­nar näs­tan he­la da­gen, och när jag kör iväg på dag tre är väg­för­hål­lan­de rik­tigt hems­ka. Ef­ter fem mil kör jag plöts­ligt på nå­got mörk­grått ma­te­ri­al som vi­sar sig va­ra le­ra! Ho­jen går näs­tan om­kull och jag är väl­digt glad att det är så li­te tra­fik när jag sling­rar okon­trol­le­rat över väg­ba­nan. Jag fun­de­rar all­var­ligt på att stan­na vid näs­ta stäl­le där det finns drick­bart vat­ten, stäl­la upp täl­tet och vän­ta tills vägen är torr igen. Men på ef­ter­mid­da­gen blir det lång­samt bätt­re, jag stan­nar vid Eag­le Plains ben­sin­sta­tion en gång till och på kväl­len kom­mer so­len fram som be­ly­ser bergs­ked­jan på da­lens and­ra si­da med ett ma­gisk ljus. Här stäl­ler jag upp mitt tält. Näs­ta mor­gon är vägen torr igen och det blir inga pro­blem alls att kö­ra till­baks till Clon­di­ke Hig­h­way. Vil­ket även­tyr!

ROCKY MOUNTAINS ÄR en mäk­tig bergs­ked­ja, och Na­tio­nal­par­ker­na är av en helt an­nan stor­lek än vad vi är va­na vid, i al­la fall när vi tän­ker på söd­ra Sve­ri­ge. Jag stan­nar i bå­de Jasper och Banff Na­tio­nal­park, men det är allt­för myc­ket folk där. Min fa­vo­rit blir istäl­let Yo­ho na­tio­nal­park, som har en stor för­del, ing­en stor cam­ping­plats! Vägen le­der tre mil in i en bred dal­gång, vid vägens slut finns en par­ke­ring och nu mås­te man bä­ra allt 500 me­ter till tält­plat­sen! Det­ta ute­slu­ter 95% av al­la se­mest­ran­de ka­na­den­sa­re, som är va­na att kö­ra över­allt med si­na sto­ra pick­ups och hus­bi­lar. Den lil­la tält­plat­sen är väl­be­sökt, men här är det ba­ra fri­lufts­folk som sam­las. Det finns gott om vand­rings­le­der i par­ken och här till­bring­ar jag två här­li­ga da­gar med vand­ring och fo­to­gra­fe­ring.

Re­sans av­slu­tan­de höjd­punkt blir be­sö­ket på Ho­ri­zons Un­li­mi­ted år­li­ga Tra­vel­lers Me­e­ting i Na­kusp, Bri­tish Co­lum­bia. Grant och Susan Johns­son kör­de själv mc runt jor­den och ge­nom al­la kon­ti­nen­ter för någ­ra år se­dan. När pa­ret kom hem sam­la­des all in­for­ma­tion om re­san på en li­ten hem­si­da, som snabbt väx­te till en av värl­dens störs­ta in­for­ma­tions­käl­lor för al­la som ska kor­sa kon­ti­nen­ter på två el­ler fy­ra hjul. I Na­kusp hyrs he­la cam­ping­plat­sen i fy­ra da­gar och jag får näs­tan en överdos av al­la re­se­be­rät­tel­ser och se­mi­na­ri­er. Jag träf­far många fan­tas­tis­ka män­ni­skor, till ex­em­pel Ti­na, som spon­tant läm­nar över si­na nyck­lar till lä­gen­he­ten i Van­cou­ver när jag be­rät­tar att jag be­hö­ver nå­gon­stans att bo de två sista nät­ter­na in­nan hem­re­san. Helt otro­ligt! Ti­na kör själv mo­tor­cy­kel och re­ser myc­ket. Kanske den en­da kvin­nan i pen­sions­ål­dern över hu­vud

ATT MAN MÅS­TE GÅ DEN SISTA BI­TEN UTE­SLU­TER 95 % AV AL­LA SE­MEST­RAN­DE KA­NA­DEN­SA­RE.

ta­get som har pos­ters av Da­kar­ral­lyt på väg­gen i var­dags­rum­met! Jag träf­far ock­så Leigh igen som bor 30 mil från Na­kusp, som var med på förs­ta de­len av re­san i New­found­land för någ­ra vec­kor se­dan. Ef­tersom jag ”ba­ra” ska kö­ra till Van­cou­ver, får hon min re­serv­slang och pep­par­spray­en som man ska an­vän­da om man mö­ter en björn.

ÄN SÅ LÄNGE har ho­jen fun­ge­rat till hund­ra pro­cent, in­te en en­da punk­te­ring på näs­tan tre må­na­der. Men da­gen ef­ter Hu-mö­tet är plöts­ligt luf­ten bor­ta ur bak­däc­ket. Med hjälp av någ­ra mö­tes­del­ta­ga­re är slang­en snabbt fix­ad, men på ef­ter­mid­da­gen är det dags igen! Nu är lä­get be­tyd­ligt vär­re, för jag står nu mitt i sko­gen. Ett åskvä­der är på väg in, det blir mörkt om en tim­me och jag får in­te slang­en tät. Den ki­ne­sis­ka kva­li­tets­pat­chen fun­ge­rar helt en­kelt in­te ihop med slang­en Ma­de in Tai­wan! När jag är i full gång med att ut­vär­de­ra mi­na oli­ka al­ter­na­tiv kom­mer en bil! Nor­malt är bil­tra­fik in­te tillå­ten på den här gam­la ban­val­len. Det är Jas­min som när ban­val­len ba­ra blev sma­la­re och sma­la­re in­te vå­ga­de vän­da bi­len. Jag för­kla­rar min si­tu­a­tion och Jas­min är själv­klart be­redd att hjäl­pa mig. Do you think we can get the bi­ke in­to the car? frå­gar hon, men det är väl ba­ra bak­hju­let i så fall och jag som skul­le be­hö­va trans­port till Ke­lowna. Ho­jen får stan­na kvar i sko­gen över nat­ten. Hon kör mig till ett ho­tell, men se­na­re på kväl­len ses vi igen och det blir en trev­lig din­ner for two på en ita­li­ensk re­stau­rang. Näs­ta dag kom­mer Leighs far, kör mig först till den lo­ka­la mc-hand­la­ren för att fixa bak­däc­ket och se­dan till­ba­ka till ho­jen. Jag kan in­te hind­ra ho­nom från att be­ta­la för he­la re­pa­ra­tio­nen, ef­tersom hans dot­ter fick min re­serv­slang och där­med ha­de för­or­sa­kat min pre­kä­ra si­tu­a­tion.

NÄS­TA DAG NÅR jag re­sans slut­mål, Van­cou­ver. Jag åker di­rekt till Ian, äga­re av ett en­mans­fö­re­tag som pro­du­ce­rar ru­tor och plast­de­lar för även­tyrs­ho­jar. Han ska kö­pa min KRL och re­dan in­nan han såg den över­för­de han peng­ar till mitt bank­kon­to i Sve­ri­ge! Det­ta är ett av fle­ra ex­em­pel på hur stort för­tro­en­de man har för and­ra män­ni­skor i den här världs­de­len! Ian kör mig ock­så till­ba­ka till Ti­nas lä­gen­het och näs­ta mor­gon tar jag taxi till flyg­plat­sen. Nu är det ba­ra någ­ra få tim­mar kvar tills jag är hem­ma i Sve­ri­ge igen! När jag pla­ne­ra­de re­san räk­na­de jag med att det kanske skul­le bli 1500 till 1700 mil, men mä­ta­ren stan­na­de på 2558 mil! Fy­ra da­gar kvar, se­dan mås­te jag job­ba igen…

Den här re­san var en stor dröm som har fun­nits i mig i fle­ra år. Det är helt en­kelt rätt det jag hör­de un­der även­tyrs­re­se­nä­rers mö­te i Na­kusp: Dream it, plan it, do it!

Bay of Fun­dy – med 21 me­ters skill­nad mel­lan ebb och flod gäl­ler det att för­tö­ja bå­ten med slack li­na.

Ca­bot Trail Cape Bre­ton Is­land, med dröm­vä­gar för mo­tor­cy­klis­ter.

Translabra­dor Hig­h­way är lång, dam­mig, krä­van­de och kan­tad av mör­ka sko­gar.

Que­bec på­min­ner mest om en fransk små­stad, bort­sett de flåd­da var­gar­na som häng­er från fönst­re­na.

Skinn finns det gott om i Ka­na­da, en na­tion med lång jägartra­di­tion.

Fo­restry trunk ro­ad var bit­vis okör­bar ef­ter fler­ta­let hår­da ovä­der.

Sas­kache­wan Prai­rie Ro­ad, ett pa­ra­dis för den som gil­lar snab­ba grus­trans­por­ter.

Björn; bå­de grizzly och brun­björn finns det gått om. Pep­par­spray är bra för­svar.

KLR 650:in rul­la­de 2500 mil ut­an pro­blem och sål­des in­nan hem­re­san.

Ste­wart Cas­si­ar Hig­h­way i Bri­tish Co­lum­bia är to­talt 87 mil lång.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.