Eco Ra­ce. Gam­la sko­lans ral­ly

Eco ra­ce 2015 6 000 kilo­me­ter av fart, ut­hål­lig­hets­pröv­ning­ar och na­vi­ge­ring vävs ihop till nå­got som de fles­ta skul­le be­skri­va som en mar­dröms­re­sa.

Bike: X-Bike - - Innehåll X Bike 2015 - Text john olav lind­tjørn Fo­to ales­sio cor­ra­di­ni

Ef­ter­föl­ja­ren till Pa­ris– Da­kar är pre­cis li­ka hårt som ori­gi­na­let.

Ral­ly. jag var in­te gam­mal när jag in­såg att det är nå­got av det ro­li­gas­te som finns. Has­tig­he­ten och ut­ma­ning­ar som na­vi­ge­ring och ut­hål­lig­het skul­le för många kanske be­skri­vas som en mar­dröm, men in­te för mig. I al­la fall in­te då. Men se­na­re, när­ma­re be­stämt i de­cem­ber för­ra året, kun­de jag ab­so­lut säl­la mig till den ska­ra som an­ser det sist­nämn­da.

Med fär­dig­pre­pa­re­rad cy­kel och med verk­tyg och ba­gage pac­kat till­sam­mans med tält och dags­ran­so­ner av pro­vi­ant var vi re­do att be­ge oss till St. Cyp­ri­e­ne i söd­ra Frank­ri­ke där det var dags för tek­nisk be­sikt­ning. Allt för­be­rett in i mins­ta de­talj, ut­om möj­ligt­vis jag själv...

Det var in­te många år se­dan jag ba­ra kän­de till ett lik­nan­de ral­ly, det le­gen­da­ris­ka (Pa­ris) Da­kar-ral­lyt som in­te säl­lan slu­ta­de vid Lac Ro­se i Se­ne­gal. Ef­ter li­te re­se­arch, på jakt ef­ter en lämp­lig hoj­re­sa tvärs över Afri­ka, in­såg jag att även ”van­li­ga” ho­jå­ka­re kun­de an­mä­la sig till det hår­da ral­lyt. En idé bör­ja­de gro.

Men 2007, då Da­kar-ral­ly (som det alltjämt he­ter) flyt­ta­de till Sy­da­me­ri­ka på obe­stämd tid på grund av hot­bil­den i Afri­ka, gick al­la så­da­na pla­ner i stå. Visst, Sy­da­me­ri­ka är sä­kert all­de­les fan­tas­tiskt men jag vil­le kor­sa den änd­lö­sa öde­mar­ken som man näs­tan ba­ra kan fin­na i Afri­ka.

Lyck­ligt­vis var jag in­te en­sam om den­na tan­ke. Någ­ra av nyc­kel­fi­gu­rer­na bakom ­Da­kar hop­pa­de av det tå­get i Sy­da­me­ri­ka och star­ta­de i stäl­let upp det ral­ly som jag ställt upp i – Afri­ca Eco Ra­ce – som enklast kan be­skri­vas som en va­ri­ant av den ­ur­sprung­li­ga af­ri­kans­ka Da­kar-sträck­ning­en.

På jul­da­gen styr­de min bror Sve­in Ha­rald och hans kom­pis Erik ko­san sö­derut i en ­in­lå­nad Toyo­ta Hi-ace, själv kom jag ef­ter med flyg tre da­gar se­na­re. Vi rul­la­de iland på den af­ri­kans­ka kon­ti­nen­ten när det än­nu var mörkt och star­ten på förs­ta trans­por­te­tap­pen skul­le gå in­nan sol­upp­gång­en. Ju när­ma­re star­ten jag kom desto mer av­skräckt blev jag, nå­got som yt­ter­li­ga­re för­stärk­tes när vi kom till in­check­nings­om­rå­det och fick se de sto­ra poj­kar­na le­ka ral­ly. Käns­lan av att va­ra li­ten bet sig fast re­jält och skul­le in­te kom­ma att släp­pa ta­get för­rän jag läm­nat Ma­roc­ko bakom mig.

Förs­ta hög­fart­se­tap­pen bör­ja­de ef­ter 66 kilo­me­ter och först ut var Pål An­ders ­Ul­le­våls­e­ter med he­li­kopt­rar­na hack i häl. Jag star­ta­de som num­mer sex, tolv mi­nu­ter se­na­re, och var in­ställd på att bli om­körd en hel del den­na förs­ta dag. Men jag kom igång bra och fick ett fint flyt i kör­ning­en. Jag ­triv­des på un­der­la­get, cy­keln fun­ge­ra­de ­per­fekt, och ef­ter ett tag bör­ja­de jag till och med hin­na ikapp fram­för­va­ran­de fö­ra­re.

Vid mål­gång­en kom en re­por­ter bort till mig och frå­ga­de om jag var nöjd med da­gens andra­pla­ce­ring – då höll jag på att ram­la av ho­jen! Jag fli­na­de så brett att det mås­te ha lyst ge­nom hjäl­men.

Men na­tur­ligt­vis va­ra­de in­te tu­ren. Dag två rul­la­de jag in på en fjär­de­plats men fick

se­dan hö­ra att jag bom­mat en way­point. Det blev två tim­mars tids­tillägg och vips var jag ne­re på 20:e plats. Ned­rigt men en bra me­di­cin mot den pre­sta­tions­ång­est som ­går­da­gens andra­plats gett upp­hov till.

Och på så sätt för­flöt da­gar­na, från mor­gon till kväll – so­va, pac­ka, kö­ra, mec­ka, äta, pre­pa­re­ra ro­ad­book, äta och se­dan so­va igen.

ma­rok­ko är vac­kert men ste­nigt. Mous­sen i däc­ken gör det lät­ta­re att slip­pa punk­te­ring men när man ska om de gam­la rys­ka ­Ka­maz-last­bi­lar­na bli det vär­re. In­te nog med att de slung­ar upp ste­nar stör­re än hjäl­men. De drar ock­så in en mas­sa ste­nar från väg­kan­ten, vas­sa nog att skä­ra hål på vil­ket ­hoj­däck som helst, så det gäll­de att ha full koll vid om­kör­ning­ar.

Mau­ri­ta­ni­en är stor­sla­get. Etapp åt­ta gick ge­nom fle­ra långa sand­par­ti­er som se­na­re över­gick till bok­stav­ligt ta­lat ett sand­hav. Dy­ner­na va­ri­e­ra­des med ka­mel­gräs – mjuk sand med tu­vor av hårt, strävt gräs. Svet­ten rann och kraf­ter­na eb­ba­de ut. San­den var så mjuk att den helt ut­an för­var­ning kun­de slu­ka he­la fram­hju­let och skic­ka mig fram­stu­pa över sty­ret. Ef­ter nå­gon mil öpp­na­de sig land­ska­pet upp igen, san­den ha­de ska­pat en pla­tå som låg fle­ra hund­ra me­ter över den om­gi­van­de ter­räng­en. Jag tog li­te fart för att

Da­gen ef­ter, på ni­on­de da­gen, kör­de vi cir­ka 40 kilo­me­ter längs en torr flod­bädd. Jag låg som num­mer fy­ra och spå­ren i san­den från de fram­för­va­ran­de var så tyd­li­ga att na­vi­ga­tio­nen –som van­ligt­vis sän­ker tem­pot en hel del – in­te kräv­de så myc­ket upp­märk­sam­het. Jag kör­de fullt på högs­ta väx­eln i för­hopp­ning­en att dra ifrån någ­ra av de som låg bakom mig. Det mju­ka un­der­la­get drar ner far­ten en hel del men jag låg nog runt 130 med hu­vu­det så lågt jag kun­de bakom det lil­la vind­skyd­det. Svart sten, pal­mer och en och an­nan by blixt­rar för­bi i pe­ri­fe­rin när jag plöts­ligt ser att spå­ren fram­för mig ser an­norlun­da ut.

Det var sex kraf­ti­ga puck­lar, var och en cir­ka en me­ter hög som låg med un­ge­fär fem me­ters mel­lan­rum. Ba­ra två el­ler tre ha­de va­rit spän­nan­de nog, när det är så många och has­tig­he­ten så hög blir felen man gör i förs­ta hop­pet än vär­re för var­je näst­kom­man­de. Re­dan in­nan jag ens hun­nit till den tred­je ha­de jag tap­pat fäs­tet på fot­pin­nar­na och in­nan num­mer sex mås­te mi­na ben mest ­lik­nat ving­ar­na på en al­ba­tross in­nan min bak åter fick en smärt­sam när­kon­takt med den sten­hår­da sa­deln. Jag ha­de tur men ­pul­sen slog nog al­la ti­ders höjd­re­kord.

På sista etap­pen in­nan Lac Ro­se gick det näs­tan åt pi­pan igen. Det var ba­ra en mys­sträc­ka vars re­sul­tat in­te var in­räk­nat i den to­ta­la po­äng­en men till skill­nad från de and­ra etap­per­na star­ta­de vi in­te en och en ut­an på en lin­je på stran­den. Det var gott om åskå­da­re, där­ibland mi­na för­äld­rar och en av mi­na brö­der, men det blev en allt an­nat än av­slapp­nad av­slut­ning.

Al­la skul­le vi­sa vad de gick för, där­ibland jag. Star­ten gick och jag gav fullt sam­ti­digt som jag ma­ta­de mig upp ge­nom väx­lar­na tills jag ra­sa­de fram i okom­for­ta­belt hög has­tig­het över stran­den som in­te alls var så platt som jag först ha­de trott. En eng­els­man fram­för mig träf­fa­de kan­ten på en mind­re pla­tå och fick en re­jäl och myc­ket ogra­ci­ös flyg­tur. Han kla­ra­de sig bra, gi­vet­vis re­so­ne­ra­de jag att jag skul­le gö­ra det ock­så. Jag var nog den som vän­ta­de längst med att slå av på ga­sen in­för hop­pet med följ­den att jag lan­da­de på fram­hju­let stån­de på hän­der på sty­ret med bak­hju­let näs­tan fram­för fram­hju­let, jag har ald­rig va­rit så otro­ligt nä­ra en krasch.

Vid mål­gång ha­de jag kört över 600 mil ge­nom tre län­der se­dan star­ten i nor­ra Ma­roc­ko tolv da­gar ti­di­ga­re. Un­der ral­lyt pend­la­de jag mel­lan and­ra och tju­gon­de plats men slu­ta­de som en bå­de över­ras­kan­de och över­ras­kad fem­ma. Jag var, och är fort­fa­ran­de, i full­stän­dig ex­tas!

på tolv da­gar ­kor­sa­de vi tre län­der och kör­de to­talt över 600 mil.

Land­ska­pet är mäk­tigt men sam­ti­digt sorg­set och ens­ligt.

Sand och åter sand, bra däck är en för­ut­sätt­ning.

Öken­ral­ly. John Olav Lind­tjørn har bra driv.

Mål­gang vid Lac Ro­se i Da­kar, Se­ne­gal.

Det gick bå­de upp­åt och nedåt i tid­vis myc­ket djup sand. Ba­lan­sen mel­lan mar­dröm och ex­tas kan va­ra hår­fin. Sand­dy­ner över myc­ket vid­sträck­ta om­rå­den.

Det tar på kraf­ter­na att he­la ti­den be­hål­la fokus.

re­serv-ico Fjärr­styr­ning Di ver­se an­ten­ner En de­tal­je­rad över­sikt över mil­jön i cock­pit på en ral­ly­hoj. fjärr­styr­ning av Fic ka För tid­kor­tet.

Hu­vud-ico An­vänds pri­märt som tripp­mä­ta­re men kan även vi­sa has­tig­het och klock­slag. Iritrack Gör det möj­ligt för or­ga­ni­sa­tö­ren att föl­ja mig samt för mig att kon­tak­ta dem om hjälp vid be­hov. Vi­sar of­tast has­tig­het el­ler tid.

isar en mas­sa sa­ker som fart, till­ry­ga­lagd di­stans och tid. Men, till mång­as för­tert, vi­sar den in­te var du är el­ler var du ska. Den ser ock­så till att du in­te tar någ­ra gen­vä­gar.

RE pe­a­ter En slags kom­pass, vi­sar ak­tu­ell kurs.

Ro ad boo

k-hål­la­re

Gps-sy­ste­met. Buz­zer Av­ger ljud för att var­na för vur­pa­de ho­jar el­ler bi­lar som vill kö­ra om.

Till GPS och Iritrack. av Ico-en­he­ter och ro­ad book.

n

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.