In­te nud­da as­falt. Sthlm – Åre

Jag pac­ka­de min KTM 990 Ad­ven­tu­re och åk­te mot Åre med en­da må­let att in­te kö­ra på as­falt. En re­sa med ut­ma­ning­ar skul­le det vi­sa sig.

Bike: X-Bike - - Innehåll X Bike 2015 - Text & Fo­to An­ders Adolfs­son

Går det att kö­ra de över 80 mi­len på en­bart grus?

Nå­gon­stans i söd­ra Jämt­land, ju­ni 2014. En grä­sig li­ten väg med ler­spår är en­da sät­tet att ta sig fram till den grus­väg som le­der oss vi­da­re mot Åre. Kom­mer vi in­te ige­nom här blir det tre-fy­ra mils om­väg.

Plaff! Lju­det av en tung mo­tor­cy­kel som sät­ter sig över fot­pin­nar­na fast i le­ran går in­te att ta mis­te på. Att ga­sa och vic­ka ut den själv får den ba­ra att sjun­ka dju­pa­re i den bot­ten­lö­sa sör­jan. Åk­kom­pi­sen Magnus, som var­nat om fast­kör­nings­risk och ta­git det li­te mer var­ligt ut på den ha­la ler­vä­gen, är in­te im­po­ne­rad. Ing­en av oss ser fak­tiskt hur vi ska kom­ma loss.

Som lök på lax­en no­te­rar jag hur det bubb­lar i le­ran och mo­tor­cy­keln lång­samt fort­sät­ter att sjun­ka. Tan­kar kring att raskt ­ar­ran­ge­ra ett he­li­kop­ter­lyft dy­ker upp i hu­vu­det men med hjälp av någ­ra spänn­rem­mar, och fle­ra li­ter svett, får vi på nå­got sätt upp skro­tet ur träs­ket en halv­tim­me se­na­re. Lo­var mig själv att kol­la mar­ken li­te bätt­re näs­ta gång…

Idén runt re­san Stock­holm-åre på grus bör­ja­de med att jag un­der 2013 köp­te en KTM 990 Ad­ven­tu­re där en GPS ingick i kö­pet. Den ti­di­ga­re äga­ren var en en­tu­si­as­tisk gruså­ka­re som smart nog ha­de lagt in he­la Sveriges fri­lufts­kar­ta i ska­la 1:50 000 i ap­pa­ra­ten. Ef­ter li­te ex­pe­ri­men­te­ran­de blev det tyd­ligt att det nu var möj­ligt att via da­torn läg­ga upp grusrut­ter på ett sätt jag in­te ti­di­ga­re kun­nat gö­ra – det gick att hit­ta skogs­vä­gar som var ge­nom­gå­en­de och in­te ba­ra tar slut i en åter­vänds­gränd (vil­ket de fles­ta ty­värr gör).

Fle­ra nät­ter satt jag up­pe och drog upp rut­ter och spår över he­la Sve­ri­ge – ­pla­ne­ring­en var fak­tiskt näs­tan li­ka kul som själ­va kör­ning­en! Ibland blev det nöd­vän­digt att bin­da ihop två grus­vägs­sy­stem med kanske en trak­tor­väg el­ler stig. El­ler i glest ­be­fol­ka­de trak­ter en kor­ta­re sträc­ka på vad som var miss­tänkt likt ett mo­tions­spår el­ler vand­rings­led. Extra spän­nan­de!

Vi be­stäm­de oss för Årerut­ten och en fre­dag­mor­gon rul­la­de vi iväg från Stock­holm. I höjd med Ar­lan­da läm­na­de vi mo­tor­väg och as­falt och sväng­de av, in på grus­vä­gar.

Så här långt sö­derut är pro­ble­met att Tal­linn­det är re­la­tivt tätt be­fol­kat och ibland fick vi där­för över­ge den pla­ne­ra­de rut­ten för att und­vi­ka att stö­ra allt­för myc­ket. Men allt gick bra fram till söd­ra Gäst­rikland där vi tving­a­des vän­da en halv­mil in på en trak­tor­väg som sak­ta trans­for­me­ra­des till ett tufft en­du­ro­spår. Även om det snart blir en sport att all­tid kom­ma ige­nom är det lätt att

brän­na för myc­ket tid på en hopp­lös väg i stäl­let för att vän­da och ta ett om­tag.

Där­ef­ter följ­de många mil ifrån sy­stem till sy­stem av fan­tas­tis­ka grus­vä­gar, för­bi sjö­ar och söm­ni­ga små sam­häl­len. Vis­sa över­gång­ar på trak­tor­vä­gar och sti­gar kräv­des, men de var pre­cis la­gom ut­ma­nan­de. Över­natt­ning var bo­kad i Järvsö, men kväl­len kom ti­di­ga­re än vi tänkt oss och den sista bi­ten av da­gens etapp fick ty­värr gå på sto­ra vä­gen.

Det tar tid att åka grus­väg. Pro­ble­met är in­te att far­ten är läg­re än på de stör­re vägar­na (det är den ju in­te all­tid ), ut­an det är fast­kör­ning­ar och när man mås­te vän­da som äter tim­mar.

Näs­ta dag dök en ny ut­ma­ning upp. I Nor­ra Häl­sing­land och upp­åt finns få mac­kar, nog­grann pla­ne­ring bir vik­tig för att in­te bli fast med sop­pa­torsk ute i sko­gen. Åker man för­bi en mack, även om tan­ken är halv­full, är det än­då lä­ge att tan­ka.

Det är dess­utom bra att få med de verk­tyg och re­serv­de­lar som kan tän­kas be­hö­vas om pro­blem dy­ker upp. Vi kun­de åka i tim­mar ut­an att se en en­da män­ni­ska el­ler bil, så man mås­te va­ra be­redd på att kun­na lö­sa al­la tänk­ba­ra pro­blem själv. Det mest san­no­li­ka är nog punk­te­ring och då är det bra att ha tjock­slang i däc­ken samt ex­tra­s­lang, däck­järn och pump med i ba­ga­get. Och du, tänk på att test­kränga däck hem­ma – att blöt och le­rig i nå­got sur­hål lä­ra sig vränga av och på däck är ing­et jag re­kom­men­de­rar. Start­kab­lar kan ock­så bli vär­de­ful­la ef­tersom det är lätt att få bat­te­ri­torsk om man kör fast. Plus för­stås det van­li­ga i form av verk­tygs­sats, vävtejp, spänn- och bunt­band med me­ra.

Fär­den gick nu ge­nom änd­lö­sa sko­gar, då och då med nå­got över­gi­vet, halvt för­fal­let hus bred­vid vä­gen. För fans av just över­giv­na plat­ser finns verk­li­gen en del att häm­ta, vi såg åt­skil­li­ga gam­la kvar­nar, in­du­stri­bygg­na­der och lik­nan­de – allt över­gi­vet och tomt.

Plöts­ligt, mitt i sko­gen, kom ett vir­varr av väl un­der­håll­na as­falst­vä­gar, vi ha­de stött på en gam­mal ner­lagd krigs­flyg­bas! Just det­ta, att in­te rik­tigt ve­ta vart man ham­nar och få se plat­ser dit man ald­rig an­nars kom­mer, är för mig es­sen­sen av även­tyr­skör­ning.

In­tres­sant nog ver­kar det in­te som om Lant­mä­te­ri­et har upp­da­te­rat de norr­länds­ka de­lar­na av mi­li­tär­kar­tan så bra un­der se­na­re de­cen­ni­er. Vis­sa vägar ha­de för­svun­nit, tjoc­ka gra­nar står där vä­gen gått. Fle­ra mar­ke­ra­de bro­ar ha­de rutt­nat, ra­sat sam­man el­ler helt ­en­kelt ta­gits bort. Mest opå­lit­li­ga var trak­tor­vä­gar och sti­gar som of­ta var spår­löst bor­ta.

En spän­nan­de åkupp­le­vel­se var ock­så till sy­nes fi­na och väl un­der­håll­na grus­vä­gar när ho­jen plöts­ligt sjun­ker ner tio cen­ti­me­ter, bör­jar åla sig våld­samt sam­ti­digt som tung ler­väl­ling spru­tar upp över be­nen. Till slut kom vi på att man får an­vän­da sam­ma tek­nik på en vat­ten­sjuk grus­väg som på sand – med vik­ten långt bak på mo­tor­cy­keln, sta­dig gas, ald­rig ald­rig brom­sa med fram­brom­sen.

Det lig­ger onek­li­gen en kul ut­ma­ning i att kö­ra tung även­tyrs­ma­skin även i li­te svå­ra­re ter­räng. Det är of­ta för­bluf­fan­de hur väl de kan ta sig fram. Men ibland når man sin gräns, i syn­ner­het som vi in­te sär­skilt grov­mönst­ra­de däck på (Pirelli Scor­pi­on A/T och Con­ti Trail At­tack).

På grus­väg går mo­tor­cyk­lar­na fan­tas­tiskt, be­tyd­ligt sta­di­ga­re och tryg­ga­re än en mind­re off­ro­ad­ma­skin. Sti­gar och skogs­ma­skin­spår bru­kar ock­så gå bra, och så länge det är torrt är in­te ens en­du­ro­spår omöj­li­ga. Men kör man över svag mark gör vik­ten att det blir lätt att kö­ra fast. En kom­bi­na­tion av ha­la ste­nar/stoc­kar och re­jäl stig­ning kan ock­så snabbt bli väl spän­nan­de med 220 ki­lo även­tyrs­ma­skin. Ett spe­ci­fikt pro­blem är ock­så att det är svårt att ga­sa till och lyf­ta fram­hju­let över ett hin­der, vil­ket gör att stoc­kar över vä­gen och dju­pa di­ken krä­ver för­sik­tig­het.

Ef­ter en av­slut­ning med fle­ra tim­mars kör­ning på vind­lan­de, fi­na grus­vä­gar i fjäll­mil­jö, når vi till slut Åre ef­ter två rik­tigt även­tyr­li­ga dygn. När du läng­tar ef­ter Long Way Round el­ler Ro­ad of Bo­nes, tänk på att vi i Sve­ri­ge kan hit­ta rik­tigt bra även­tyr­skör­ning runt vår egen hus­knut!

vis­sa vägar ha­de för­svun­nit och ­mar­ke­ra­de bro­ar ra­sat el­ler ta­gits bort.

Det märks att sto­ra de­lar av kar­tan in­te upp­da­te­rats på ett 50-tal år. Är det här en bro?

1190:n är fan­tas­tisk när det öpp­nar upp. I ler­hål är den in­te det. Jämt­länds natur bju­der på vack­ra vy­er och ­möj­lig­he­ten att helt ostört kun­na fes­ta på mil av grus. Ja­ha, så var det dags igen. Mer än en gång kom jag att sak­na min Hu­sa­berg 501.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.