Öken­bus med Skoj på hoj & Crazy Ca­mel Ra­cing

Bike: X-Bike - - Reportage -

TU­RER: Halv,- hel- el­ler fler­dags­tu­rer. De er­bju­der även he­la pa­ket med flyg, bo­en­de, mat och sight­see­ings.

MC-KÖRKORT: Be­hövs ej vid kör­ning i ök­nen men li­te va­na av att kö­ra mo­tor­cy­kel är att re­kom­men­de­ra.

MO­TOR­CYKLAR: Ya­ma­ha WR 450 F av årets mo­dell. För yng­re fö­ra­re finns 85-ku­bi­ka­re för ut­hyr­ning. Det är även fullt möj­ligt att kö­ra med sin egen hoj. PRIS: Vi be­ta­la­de 1 500 AED per per­son (mot­sva­rar cir­ka 3 400 SEK i skri­van­de stund) för en hel dags kör­ning in­klu­si­ve hy­ra av mo­tor­cy­kel och all ut­rust­ning samt ben­sin, fi­ka och lunch. MER IN­FO: www.crazyca­mel­ra­cing.net el­ler skojp­hoj.se. Kol­la även @crazyca­mel­ra­cing på Instagram.

al­la mil­jon­tals sand­korn som rör sig un­der vå­ra hjul ska­par ett mjukt och skönt flyt i kör­ning­en. Vi lik­som ”gung­as” upp och ner i ojämn­he­ter­na, en käns­la som när­mast kan jäm­fö­ras med när man var li­ten och hop­pa­de i säng­en. Snart kom­mer vi ut på en li­ten väg där vi tar da­gens förs­ta rast vid en ben­sin­mack.

– Jag bom­ma­de fru­kosten i dag, sä­ger Ja­mes och nic­kar le­en­de mot mac­kan han just har köpt.

Joc­ke och jag klun­kar i oss vat­ten me­dan Ja­mes be­rät­tar om sitt le­ver­ne i Dubai. Han kom­mer ur­sprung­li­gen från Skott­land men har bott och ar­be­tat här ne­re i 25 år. Många ral­ly­fö­ra­re, bå­de pro­fes­sio­nel­la och mo­tio­nä­rer, re­ser till Ja­mes för att un­der någ­ra da­gar sli­pa for­men till små och sto­ra ral­lyn. Trots att Ja­mes un­der he­la sitt liv har täv­lat på hög ni­vå – med en vinst i öken­ral­lyt Ba­ja 1000 som störs­ta me­rit – och spen­de­rar de fles­ta av si­na ar­bets­da­gar bakom sty­ret, blir han ald­rig trött på att kö­ra hoj.

– Så länge jag får va­ra ute och kö­ra är jag hel­nöjd. Vad vi kör i för tem­po spe­lar ing­en roll, sä­ger han och får ge­nast Joc­ke och mig att kän­na oss li­te be­kvä­ma­re. NÄR VI ÅTER grep­par vå­ra full­tan­ka­de 450:s vid hor­nen drö­jer det in­te länge för­rän vi bjuds på tu­rist­go­dis av fi­nas­te sort. Först kör vi för­bi en skock för­bryl­la­de dro­me­da­rer och kort där­ef­ter ser vi en ga­sell som i il­fart ske­nar bort från vå­ra mull­ran­de en­stån­kor. Jag skrat­tar lyck­ligt in­nan­för hjäl­men. Det här är verk­li­gen ett så­dant till­fäl­le då man le­ver i nu­et – fullt ut. Ing­et an­nat ex­i­ste­rar än vi, fartvin­den, vid­der­na, den vär­man­de so­len och dju­ren om­kring oss. I kom­bi­na­tion med den dju­pa kon­cent­ra­tio­nen som kör­ning­en ford­rar, finns in­te ut­rym­me för tan­kar på nå­got an­nat än just det vi gör för stun­den. I en värld full­prop­pad av in­tryck är det oer­hört av­kopp­lan­de.

– Al­la dro­me­da­rer ni ser här ne­re har en äga­re. Dro­me­da­rer­na går fritt i ök­nen men kom­mer all­tid till­ba­ka ”hem” där de vet att det finns vat­ten, be­rät­tar Ja­mes en stund se­na­re när vi har stan­nat på top­pen av en sand­dyn för att fyl­la på väts­ke­de­på­er­na.

Vi kör se­dan yt­ter­li­ga­re nå­gon tim­me och stan­nar för en fi­ka på Sky­di­ve Dubai De­sert Drop Zo­ne. Me­dan vi sip­par på varsin kopp kaf­fe, blic­kar vi ut ge­nom de sto­ra fönst­ren och ser hur fall­skärms­hop­pa­re seg­lar in över centrat som är upp­byggt mitt ute i ök­nen och även er­bju­der skärm­flyg­ning, paint­ball, en fot­bolls­plan och en vind­tun­nel.

FRAM­ÅT LUNCH­TID RÖR vi oss över ett om­rå­de med be­tyd­ligt stör­re ni­våskill­na­der än ti­di­ga­re; öken­land­ska­pet här ute skul­le kun­na va­ra häm­tat från vil­ket Da­kar­ral­ly som helst. Rätt vad det är tap­par jag bort spå­ren från Ja­mes hjul och i ett par se­kun­der kän­ner jag mig helt vil­sen. Hur sjut­ton kun­de de bara gå upp i rök – jag som har följt spå­ren sla­viskt un­der he­la ti­den? Ett par se­kun­der se­na­re fat­tar jag, när spå­ren bör­jar li­ka plöts­ligt som de för­svann. Vår gui­de har fått fe­e­ling och bränt av ett hopp på sisådär 20 me­ter. Ru­ti­ne­ra­de Ja­mes sned­dar upp och ner för bran­ter­na och na­vi­ge­rar på ett så­dant sätt att vi gång på gång und­vi­ker att fly­ga ut­för sand­stu­pen – med bara ett par me­ters mar­gi­nal. Men nu bör­jar svå­rig­hets­gra­den i na­vi­ge­ring­en till­ta, även för Ja­mes.

– Har ni hört ta­las om att man kan bli snö­blind när so­len står högt och man

VÅR GUI­DE HAR FÅTT FE­E­LING OCH BRÄNT AV ETT HOPP PÅ SISÅDÄR 20 ME­TER.

vis­tas i mil­jö­er som en­dast be­står av snö? Li­ka­dant är det med sand. Mitt på da­gen för­svin­ner skug­gor­na och kon­tu­rer­na blir svå­ra att upp­fat­ta för ögat, för­kla­rar Ja­mes.

Vid det här la­get har vi när­mat oss Nis­wa, där vi en stund se­na­re stan­nar för lunch. Med stor ap­tit mum­sar vi i oss ett par kor­var med bröd, gar­ne­ra­de med chi­li som bu­tiksä­ga­ren Mo­ham­med od­lar på bak­går­den. Joc­ke och jag tar plats i sval­kan un­der Ac:ns ut­blås.

– Det här sma­ka­de rik­tigt bra, sä­ger Joc­ke och sköl­jer ner kä­ket med någ­ra klun­kar vat­ten.

NÄR DÖR­REN SLÅR igen bakom oss vär­mer so­len rik­tigt or­dent­ligt och man bör­jar ge­nast läng­ta ef­ter fartvin­dens ky­lan­de ef­fekt. Vi tan­kar vå­ra blå-vi­ta bes­tar än­nu en gång, tar oss ut på de san­di­ga vid­der­na och bör­jar åter ut­sät­ta vå­ra bak­däck för pe­e­ling av det ex­tre­ma­re slaget. Ef­ter när­ma­re tre tim­mars ef­fek­tiv kör­ning är det in­te ut­an att min kropp bör­jar känns li­te seg, så när Ja­mes en stund se­na­re stan­nar och pe­kar mot mör­ka moln på him­len, känns det gans­ka la­gom att ta snab­bas­te vägen hem.

– Det är per­fekt att kö­ra här ef­ter att det har reg­nat, men ab­so­lut in­te me­dan det reg­nar. Blö­ta cross­glas­ö­gon med sand som klib­bar fast på gla­set är ing­en hit, sä­ger Ja­mes.

Den sista bi­ten till­ba­ka bör­jar bå­de Joc­ke och jag få bätt­re kläm på tek­ni­ken. Vi slapp­nar av mer i ar­mar­na och lå­ter ho­jen gö­ra job­bet. Den stå­en­de kör­ställ­ning­en känns nu helt na­tur­lig och vi har lärt oss att be­hål­la dri­vet i kur­vor­na för att in­te läg­ga ner ho­jen i san­den. Det blir tyd­ligt att man som oer­fa­ren fö­ra­re gör snab­ba och sto­ra fram­steg un­der bara en halv dags kör­ning här ute.

NÄR VI SLUT­LI­GEN par­ke­rar ho­jar­na hos Ja­mes, har vi ge­nom­fört en 100 kilo­me­ters un­der­bar tur ge­nom Dubai, Abu Dha­bi och Shar­jah – tre av För­e­na­de Ara­be­mi­ra­tens sju emi­rat. Joc­ke och jag tar av oss hjäl­mar­na och gör en high fi­ve i re­na ra­ma lyc­ko­ru­set. När vi har tac­kat Ja­mes för en oför­glöm­lig upp­le­vel­se och sit­ter i tax­in på väg hem, kan vi kon­sta­te­ra att al­la som har det mins­ta in­tres­se för att ga­sa ut­an­för vägen, lär få en lyc­ko­boost av Guds nå­de av en hojtur i ök­nen. Vi är enormt gla­da och tack­sam­ma för att vi tog den chan­sen och in­te lät det he­la rin­na ut i san­den.

ING­ET AN­NAT EX­I­STE­RAR ÄN VI, FARTVIN­DEN, VID­DER­NA, DEN VÄR­MAN­DE SO­LEN OCH DJU­REN OM­KRING OSS.

Rallyräven Ol­le Ohls­son, med me­ri­ter i Da­kar­ral­lyt, är grun­da­ren av fö­re­ta­get Skoj på hoj. När vår gui­de Ja­mes West får fe­e­ling går det snabbt, högt och långt.

Kort väts­ke­pa­us där Joc­ke, till hö­ger, får någ­ra tips av Ja­mes.

Den här bes­ten an­vän­der Ja­mes på oli­ka ral­lyn värl­den över.

Crazy Ca­mel Ra­cing är in­te ett namn ta­get ur luf­ten el­ler så bor­de nam­net va­rit Crazy Dro­me­da­ry. Det är många som näm­ner fri­hets­käns­la när de ta­lar om mo­tor­cy­kel­kör­ning. Den hit­tas i ök­nen. Ett av tre stopp för tank­ning. Det är rik­tigt ro­ligt att tan­ka nä

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.