Vol­vo 480S

Volvos ut­skäll­da mo­dell fyl­ler 30 år.

Bil - - INNEHÅLL - TEXT: JESPER ÅLANDER FOTO: PA­TRIK LIND­GREN

Det var en job­big som­mar. Al­la män­ni­skor skul­le tit­ta, var man än stod floc­ka­des män­ni­skor som vil­le tit­ta. Jag var så trött på att stå och tjö­ta om den där bi­len. Sen skul­le den in på 3 000-mi­la ser­vice och då blev jag av med den i tre må­na­der. Sen sål­de jag den, sä­ger Hå­kan Ged­da.

1976 skul­le Hå­kan få kö­pa en Ama­zon års­mo­dell 1964 av sin mor­far. Den ha­de ba­ra gått 800 mil när hans mor­far lyc­ka­des re­pa he­la si­dan och då be­stäm­de sig för att kö­pa en Vol­vo 66 i stäl­let. Väl gjort, Ama­zo­nen åk­te iväg och en 66:a köp­tes in. En Vol­vo 66 var bätt­re för Hå­kan att ta över, tyck­te Hå­kans mor­far.

Hå­kans pap­pa satt hem­ma en dag och lyss­na­de på po­lis­ra­di­on när han hör­de ”äld­re man kroc­kat med spår­vagn på Älvs­borgs­ga­tan”. Då ha­de 66:an gått 13 mil och mor­farn slu­ta­de kö­ra bil helt och hål­let. Ef­ter att bå­de Hå­kan själv och en verk­stad la­gat bi­len tog han över den och kör­de den i ett och ett halvt år.

Drygt tio år och näs­tan li­ka många Vol­vo­bi­lar se­na­re kom den där job­bi­ga som­ma­ren. Året var 1987 och Hå­kan ha­de köpt sin förs­ta Vol­vo 480.

När jag på re­dak­tio­nen, in­nan vi be­ger oss mot väst­kus­ten, be­rät­tar att man­nen vars bil vi ska prov­kö­ra har 17 ex­em­plar av Volvos mo­dell 480, föl­jer den så själv­kla­ra spy­dig­he­ten när 480 dis­ku­te­ras: ”Hö­hö, en som fun­ge­rar och 16 för att hål­la den fun­ge­ran­de!?”

Det är li­ka bra att vi be­tar av det här med 480:s då­li­ga ryk­te så fort som möj­ligt. De förs­ta bi­lar­na från pre­miärå­ret 1986 är mer el­ler mind­re hand­bygg­da, des­sa har där­för kla­rat sig från de barn­sjuk­do­mar som 480 drogs med. Det var först när 480 bör­ja­de till­ver­kas på lö­pan­de band som barn­sjuk­do­mar­na kom.

480 var med all sin avan­ce­ra­de elekt­ro­nik fö­re sin tid och det­ta led­de till många elektro­nis­ka pro­blem hos de bi­lar som till­ver­ka­des 1987. Vol­vo tog all­var­ligt på pro­ble­ma­ti­ken och åt­gär­da­de det mesta, bi­lar till­ver­ka­de från 1988 dras in­te alls med sam­ma elekt­ro­nik­pro­blem. Trots att pro­ble­men åt­gär­da­des har 480 se­dan dess fått dras med ett ryk­te om att va­ra omått­ligt pro­ble­ma­tisk. En san­ning med mo­di­fi­ka­tion. Men Hå­kan lät sig var­ken skräm­mas av si­na eg­na er­fa­ren­he­ter el­ler de då­li­ga ryk­te­na.

– Vå­ren 2002 kom jag hem och ha­de en sön­dertra­sad fot, det var rull­stol och kryc­kor som gäll­de. Så kom som­ma­ren och jag viss­te in­te vad jag skul­le hit­ta på, läst böc­ker ha­de jag gjort he­la vå­ren. Men så kom jag på att kry­pa och ha­sa kan jag ju, så då bör­ja­de jag le­ta ef­ter en P1800ES som jag all­tid har öns­kat mig. Men hund­ra tu­sen, det var li­te väl saf­tigt tyck­te jag. Men en 480 igen då? Jag hit­ta­de till slut en 480

som jag bör­ja­de re­no­ve­ra. När den var klar åk­te jag till VROM och fick förs­ta pris. Sen blev det någ­ra bi­lar till, sä­ger Hå­kan.

Vol­vo 480 är born in Born – den lil­la ne­der­länds­ka or­ten där Vol­vo ha­de en del av sin till­verk­ning från mit­ten av 70-ta­let till mit­ten av 00-ta­let. Vol­vo vil­le ha en ”sport­bils­lik­nan­de” bil, som ock­så skul­le fun­ge­ra på den ame­ri­kans­ka mark­na­den. Men till Ame­ri­ka kom den ald­rig. 480 tes­ta­des till och med med die­sel­mo­to­rer, men Tors­lan­da-led­ning­en vå­ga­de sig ald­rig på ett lan­se­rings­för­sök. De oran­gea si­do­re­flex­er­na på bak­re stöt­fång­a­ren blev kvar och skvall­rar om Volvos tan­kar på Ame­ri­ka-ex­port. Även pop up-strål­kas­tar­na var egent­li­gen gjor­da för den ame­ri­kans­ka mark­na­den, där lam­por­na be­höv­de sit­ta på en viss höjd.

I Sve­ri­ge sål­des två mo­del­ler av 480. ES var den li­te enkla­re va­ri­an­ten, Tur­bo li­te fi­na­re med mer ut­rust­ning och tur­bo­mo­tor, för­stås.

Bi­len vi kör i dag är en 480S och är Hå­kans vin­ter­bil. S-mo­del­len sål­des ald­rig i Sve­ri­ge. Just det här ex­em­pla­ret är im­por­te­rat från Bel­gi­en, där S var ni­vån un­der ES – det vill sä­ga in­stegs­mo­del­len. Skill­na­den mot ES var egent­li­gen ba­ra att S sak­na­de den be­ryk­ta­de färd­da­torn. Och just färd­da­torn var en av al­la de ny­mo­dig­he­ter som kom med 480 och var där­med ock­så en av de sa­ker som ten­de­ra­de att krång­la …

Med tur­bo gav 1,7-li­tersmo­torn från Re­nault 120 häs­tar, ut­an tur­bo fick man el­va häs­tar fär­re. 480 är långt ifrån nå­gon ra­ket, var­ken med el­ler ut­an tur­bo. Så här i ef­ter­hand kan man und­ra var­för Vol­vo in­te tryck­te ner nå­got med li­te mer ef­fekt i mo­torut­rym­met. Det ha­de den här ”sport­bils­lik­nan­de” bi­len be­hövt. Men Vol­vo var försiktiga, det vik­ti­gas­te var att mo­torn och bi­len skul­le hål­la. Och då fick 120 häs­tar räc­ka.

480 är fak­tiskt li­ka ro­lig att kö­ra som ex­te­ri­ö­ren vill gö­ra sken av.

Förs­ta fram­hjuls­driv­na

Den var Volvos förs­ta fram­hjuls­driv­na bil och re­cen­sio­ner­na av dess kö­re­gen­ska­per var väl­digt po­si­ti­va.

Kör­upp­le­vel­sen be­skrevs som ”an­norlun­da” och skilj­de sig mot ti­di­ga­re Vol­vo­bi­lar. Man klar­gjor­de tyd­ligt att det­ta in­te var nå­gon hög­farts­ma­skin, även om topp­far­ten var 180 km/h för ES re­spek­ti­ve 200 för Tur­bo.

Det var på de små kur­vi­ga lands­orts­vä­gar­na som 480 hör­de hem­ma. Jag hål­ler med.

I Tek­ni­kens Värld num­mer 10/1986 skrev vi: ”Styr­ning­en – kugg­stång med varv­tals­be­ro­en­de ser­vo – är ex­akt. Kör du på rak kurs kan du upp­le­va en viss in­ex­akt­het. Du tyc­ker dig kun­na fö­ra rat­ten aning­en hö­ger–väns­ter ut­an att bi­len re­a­ge­rar. Men nå­got glapp är det in­te frå­ga om – det är en skön­hets­fläck i den kon­struk­tion som hjäl­per dig att kom­ma ge­nom kur­vor bå­de snab­ba­re och säk­ra­re än an­nars.”

Väx­ellå­dan ska ha va­rit ex­akt för sin tid och även jag kan tyc­ka att väx­elspa­ken lig­ger fint i han­den och att väx­el­lä­ge­na är tyd­ligt pre­ci­sa, även om ti­den och mi­len gör sig påmin­da.

Väg­håll­ning­en är fin, det är svårt att få ba­ken att släp­pa på den vå­ta as­fal­ten. Bi­len styr dit du vill.

Pres­sar man hår­da­re gör sig na­tur­la­gar­na påmin­da och 480:n un­der­styr och vill i stäl­let gå rakt fram.

I dag har Hå­kan 33 for­don re­gi­stre­ra­de i sitt namn och han fun­de­rar in­te på att avytt­ra nå­got, sna­ra­re tvärt om.

– Jag mås­te ju ha nå­got att gö­ra när jag går i pen­sion ock­så, sä­ger han li­te skämt­samt.

Men mig lu­rar han in­te, det där var min­sann ing­et skämt …

Min mam­ma har haft två Vol­vo 480. Den förs­ta köp­te hon sam­ti­digt med att Hå­kan köp­te sin förs­ta, det var en röd ES. Jag vet in­te hur många gång­er hon be­rät­tat om när hon och pap­pa åk­te på se­mes­ter ge­nom Eu­ro­pa med den helt nya Vol­von och fick upp­le­va pre­cis sam­ma sak som Hå­kan den där job­bi­ga som­ma­ren 1987.

Den and­ra av hen­nes 480:or var ock­så röd, men den­na gång blev det en be­gag­nad Tur­bo. För ett gäng år se­dan var jag med när Puh skul­le säl­jas. Ja, bi­len het­te allt­så Puh – som i Nal­le Puh. Och säl­jas var väl li­te av en över­drift, det var näm­li­gen ing­en som vil­le be­ta­la nå­got för Puh, så vi fick skän­ka bort ho­nom.

Visst är det li­te synd om Volvos ud­da­bil, men in­te kan det väl va­ra för 480:ns räk­ning som Hå­kan sjung­er ”Känn ing­en sorg för mig Gö­te­borg”?

Mo­torn är på två li­ter och le­ve­re­rar 109 häst­kraf­ter.

Det gick även att få skinn­kläd­sel vil­ket kanske är att fö­re­dra.

Volvos sportcou­pé fyl­ler 30 i år.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.